Tack hörrni! För alla kommentarer och för att ni vill läsa min förlossningsberättelse. För mig kändes det viktigt som kvinna och som mamma att få dela med mig av mina upplevelser i samband med bebis födelse.
Stunden när ens barn ska födas är det vackraste och mest intima i ens liv. Det är den viktigaste stunden i ens liv skulle jag vilja påstå. Och med det också något man kommer bära med sig hela livet. Det här var min berättelse, min personliga berättelse. Mina tankar och mina känslor. Det kanske inte är eller blir detsamma för dig. Men oavsett så har man som födande kvinna rätt att få bli hörd, och att få stöd i sina beslut. Allt annat känns respektlöst och nonchalant. Så länge det inte gäller liv och död så borde väl kvinnor få kunna föda barn i sin egen takt!?
Jag har inte varit med om tragedi eller olycka, tvärtom allt gick ju jättebra och jag är evigt tacksam över att ha fått en frisk välmående dotter. Hur man än vrider och vänder så kommer det i alla situationer alltid finnas de som varit med om ”värre” saker. De som upplevt något tuffare och haft det hundra gånger jobbigare. MEN det är ingen tävling! Alla har rätt att få känna och uttrycka sig utan att behöva ursäkta sig. Jag förstår inte varför vi människor funkar så? Åh jag ska inte klaga, bäst jag är tyst det finns de som har och har haft det värre. Så missförstå mig rätt, jo jag är tydligen gjord för att föda barn och min kropp är världsbäst på just det och jag är som jag skrev tidigare evigt tacksam för tio friska barn, men jag är ledsen över att känna att jag blivit lite ”överkörd”. Personalen på förlossningen var helt fantastisk och proffsig. De är helt enkelt bäst på de dom gör, precis lika bäst som jag är på att känna min kropp. Att jag inte fick stanna på förlossningen, fick packa ihop mina saker och i ilfart susa mellan avdelningarna i rullstol tillbaka hela vägen för att jag inte blev hörd och för att jag inte ville ta hål på vattnet är tråkigt. Man kan ju tycka att jag med så många barn och som patient överhuvudtaget borde tagits på allvar och fått stanna utan alternativ. Anledningen till att jag inte ville ta hål på vattnet var att jag ville invänta kroppen, och ett naturligt värkarbete.
Efter min förlossningsberättelse så har många hört av sig privat till mig och även här på bloggen. De har berättat om sina egna upplevelser. Och jag blir helt bestört och ledsen över det jag fått läsa. Många kvinnor har känt igen igen sig i det jag delat med mig av. En del kvinnor har inte fått berättat för sig att barnmorskan tänkt tagit hål på vattnet, utan har bara gjort det. Om det blir en akut situation så måste man och det finns det nog ingen som har invändningar emot det. Annars ifrågasätter jag starkt varför man gör det?! När jag pratade med en barnmorska på tidig hemgång när vi var och vägde bebis så berättade jag om mina känslor och det jag varit med om. Hon sa att just det här kunde diskuteras i oändlighet, för om det under förlossningen blir gynnsamt dvs om man öppnat sig tillräckligt för att ta hål på vattnet så vill man göra det över lag, och rekommenderar att man gör det. Det finns säkert anledningar till det med, för att livmodern inte ska tröttas ut och riskera att kollapsa. För att det inte ska bli långdraget. Men det måste ju vara väldigt individuellt från kvinna till kvinna, dessutom så tycker jag att man alltid borde diskutera en amniotomi med den födande kvinnan innan man faktiskt genomför det. Men om man nu rekommenderar det undrar jag varför, vad mera finns det för anledningar? Finns det studier på mera eller andra komplikationer om man inte gör det? Jag försöker förstå…
Viktiga ämnen, och alla som har frågetecken kring sin förlossning måste få prata om det utan att ursäkta sig. Allas upplevelser är lika starka för var och en. Och igen såå viktiga att prata om. Dels för en själv för att man inte ska gå och älta, men också för om man någon gång tänkt att skaffa flera barn. En tråkig upplevelse under en tidigare förlossning kan tyvärr vara avgörande för om en kvinna vill föda flera barn tyvärr. Något jag också förstått utav flera berättelser jag läst.
Efter att jag fick mina tvillingar 2010 så mådde jag extremt dåligt en tid efter. Det som kunde slutat i katastrof sprang i kapp mig efter ett tag och jag pratade aldrig riktigt om det här med någon. Nu såhär flera år senare har jag förstått att man måste våga göra det, öppna sitt hjärta och våga prata om det. Inget blir bättre om man håller inne på det, till slut bubblar det över. Mina värkar med Colin försvann, trots värkstimulerande dropp på högsta möjliga. Hans hjärtljud försvann och läget blev akut! Rummet var fullt med en massa människor, närmare tio stycken. Barnläkare stod beredda, förlossningsläkare, barnmorskor och undersköterskor. Nu kan vi inte vänta längre, sätt på henne lustgasen och håll fast henne! Det var det sista jag hörde honom säga sen gjorde läkaren något som fullkomligt chockade mig, nu kommer jag inte håg vad det kallas för men ingreppet har en benämning. Men i alla fall, han kavlade upp ärmen och handgripligen gick in i mig och drog ut Colin som snurrade omkring som en liten akrobat i magen efter att tvillingbrorsan Charlie kommit ut. Jag svimmade, av smärtan. Allt gick jättefort men var väldigt obehagligt. Hade det inte varit för att läkaren agerat så snabbt som han gjorde så hade jag kanske inte haft någon Colin, eller så kunde han fått syrebrist och åtagit sig en massa skador. Men allt gick bra och guuuud vad glad jag är över det!
Förutom att det kändes som om min snippa varit med om en trafikolycka så hade jag också efter det fruktansvärda smärtor i magen. Det tog flera veckor innan jag kunde gå ordentligt.
Ingen, verkligen ingen frågade hur jag mådde! Jag kommer ihåg att jag frågade någon personal på neo-avdelningen där vi låg om man verkligen skulle ha så ont i magen som jag hade. Men ingen kunde direkt svara på det och hänvisade till bb, det dumma var ju att jag som mamma var inskriven på bb-avdelningen medan vi låg på annan avdelning för barnen. Efter det pratade jag inte mer om det, vilket var dumt som sjutton! Att hålla igen för att man tror att ingen ska förstå och för att man inte vill vara någon annan till last är det dummaste man kan göra. Men jag vet, är ju lika envis och dum själv många gånger. Ensam är inte alltid starkast. Med stöd och hjälp mår man mycket bättre! Jag vet en natt på neo-avdelningen, då satt jag i sängen och grät för att jag inte kunde ta mig upp ur sängen pga smärtan. Micke låg och sov som en stock, går i princip inte att väcka honom då (helt sjukt haha) in kommer då två sköterskor och frågade om jag ville ha hjälp. Ja ja ja! De tog med sig pojkarna ut och hade hand om dom hela natten och jag fick vila. Det gjorde sååå mycket, jag kände mig som en annan människa efter dom timmarna. Det är också något som är värt att nämna – sömnen! Oerhört viktigt och kanske ännu mera viktigt om man inte riktigt mår hundra. Kan man få avlastning bara en liten stund så är det värt så massor.
Man behöver inte lida i det tysta och det är viktigt att påminna alla om det ♥ Vet man inte vart man ska vända sig så är BVC alltid en bra början. Där får man råd och stöd. Att prata med sin partner, eller en vän för att få stöd kan också vara en ide om man tycker det är jobbigt att ta någon annan kontakt.
Jag tar dagarna som de kommer, den här berg – och dalbanetillvaron kommer så småningom att lägga sig. Just nu känner jag mig sådär gråtmild och hormonell. Pratar bebisspråk mitt i natten klockan tre och bölar över hur fin hon är min lilla bebis. Min förlossning börjar lägga sig, har ältat mitt missnöje men är väldigt glad över att jag stod på mig tåts allt även denna gång! Min rätt som födande kvinna.
Igår firade jag med äggfrukost. Alltså himmel så underbart. Tänk att kunna äta ägg igen utan att kräkas, lyx! Sen var det dom där d-vitamindropparna, fasen vad dålig jag är på att komma ihåg dom. Misstänker att jag har några läsare som kan känna igen sig i det? Hehe usch vad dåliga mammor vi är! Nu ska jag bli en bättre mamma i alla fall för jag har nämligen ställt in alarm på mobilen ”dax för d-vitamindroppar!” Tips till er alla andra glömska och virriga 🙂
Hade en fullspäckad dag igår med flera olika möten. Sedan var vi på hörseltest på sjukhuset, vi fick godkänt och den lilla raringen hörde perfekt. Smidigt och fantastiskt att de kan kolla sådant egentligen. Någon som har koll på hur länge man har gjort sådana kontroller? Försöker komma ihåg om jag gjorde sånt test med Victor?
Mysigt att ligga under värmelampan på BVC tycker bebis. Och som hon har växt minsann! Jag har bra käk i tuttarna och som hon äter så är det inte lustigt 🙂
Vågen stannade på 3700 gram vilket betyder att hon har gått upp nästan ett halvt kilo. Och på längden har hon vuxit nästan 5 centimeter. Superbaby ♥
Det var otroligt skönt att komma hem efter en lång dag med måsten hit och dit och bara njuta av att det är helg! Skulle såklart ha bloggat igårkväll men jag toksomnade i soffan. Ni får ha överseende med bloggslarv just nu helt enkelt 🙂
Just nu, precis i detta ligger min lilla knorris i famnen på mig och sover gott. Jag hade tänkt att lägga henne vagnen en stund så jag kan ta tag i lite måsten men jag har ingen lust faktiskt. Mycket mysigare att sitta och gosa såhär. Lika bra att ta tag i det. Vi måste organisera och planera för att få plats i klädväg med den här nya lilla människan. Köpte en ny byrå igår som jag ska sätta mig och skruva ihop. Hittad superfina hyllor på MIO men när jag undersökte om de hade de hemma så var det leveranstid på typ hundra dagar om jag inte ville åka tio mil till närmsta annan butik. Trist. Men så blev det ett stop på EM möbler, man glömmer tyvärr bort att de finns i våran lilla stad. Där hittade jag en perfekt hylla som jag fastnade för. De hade bara en kvar för dagen igår och det var den som satt på väggen men ägaren hade en butik till och tog därför med sig en till mig idag som vi hämtade förut.
Tittar in och visar er senare, om jag får ihop allt vill säga hehe.
Kram / Madeleine