Nej men då kan vi bocka av höstens första vabb. Inte alls så otippat kanske, men tråkigt! Ännu tråkigare är det jag förutspådde, Livias ITP har blivit sämre. Trombocyterna har blivit färre, och denna gången har även leukocyterna spökat med höga resultat. Troligtvis för att kroppen jobbar för att mota bort en förkylning. Mitt hjärta går sönder. Jag tycker det är så förbannat jobbigt och jag kommer aldrig vänja mig vid det här.
Kan inte allt ont bara försvinna någon gång!? Älskade lilla barn
Livia är min hjälte, hon har blivit så duktig vid provtagningarna. Hoppar upp på stolen och slänger fram armen som om det inte bekommer henne. Sist tyckte hon till och med det var lite roligt, för vi lämnade blodprover ihop jag och Livia.
Jag har haft ont i magen och i ryggen ett tag och det har inte gett med sig. Har lagt om kosten för jag trodde det var gallan som bråkade, men det har inte alls blivit bättre. Däremot har jag gått ner 13 kilo, ja ofrivilligt. På fem veckor. Inte alls likt mig att rasa så i vikt utan någon direkt ansträngning, jag har ju inte ens tränat mer än några promenader. I och för sig har jag lagt om kosten sedan jag började få ont och det har kanske gjort sitt, men ändå känns det lite skumt.
Jag har blivit remitterad till röntgen och ska göra ett ultraljud på magen i slutet av september. De vill kolla närmare på gallan och levern. Usch jag är så förbannat trött på alla ”sjukdomar”. Känns som det ena avlöser det andra. Och jag ogillar verkligen att gå till läkaren, det ger mig ångest och oro. Väntar verkligen in i det sista innan jag söker hjälp. Nu kändes det tvunget, både för min egna skull och för min omgivnings skull. Jobbigt att gå omkring med smärta, dessutom smärta som man inte vet vart den kommer ifrån. Hade varit enklare om jag hade stukat foten eller nått.
Men jag försöker intala mig själv att det måste bli bättre. Har fick svar på proverna att mitt TSH var lite lätt pressat men att T4 var normalt. Så ingen omkontroll krävdes. Detta säger ju inte mig någonting. Tycker ändå att det är skumt att jag gått ner så mycket i vikt på så kort tid. Kan ju också bero på att det varit så mycket runtomkring mig ett tag. Det kan ju vara så ”lätt” att det beror på det? Hur som, vi tuffar på med diverse olika utmaningar kan man säga.
Jag har lite roliga saker att se framemot i höst, bland annat lite miljöombyte och möten med nya människor och det tror jag kommer att bli väldigt givande och roligt. När det kommer till jobb som detta handlar om så vet alla som känner mig att jag ger 110% och det längtar jag ärligt talat efter. Jag älskar ju också att jobba med människor trots att jag faktiskt mestadels arbetar själv så jag är så pepp på detta.
Vi har hängt mycket i trägården, plockar av så mycket dahlior vi bara kan innan mjöldaggen kommer. Tycker den här sommaren med så m mycket regn påverkat blommorna mycket. Inte bara till det sämre såklart för vatten är alltid bra. Men på något sätt så har det fuktiga vädret påverkat bladen mycket.
För att inte tala om lössen som invaderade rosorna och luktärtorna denna sommar. Fy sjutton så tråkigt. Men så blir det vissa säsonger. Nya tag till nästa år.
Livia skrattade åt att hon tyckte mamma skulle ha i blomma i baken Om ni bara visste hur busig den här lilla damen är.
Löjligt nöjd över våran portal som Micke byggde förra året. Lykkefund har börjar växa till sig ordentligt. Nästa år tror jag minsann att de vita rosorna kommer fylla hela portalen.
Koko Loko rosen har också vuxit till sig och är nog den enda rosen i år som klarat sig från angrepp.
Visst är den vacker!?
Bjuder på ännu en ”bakbild” Mer rumpor åt folket!
Skämt åsido, jag hoppas ni har det bra och var rädda om er
Kram / Madeleine