Vilken dag! Började med ett mindre kaos imorse när skolbarnen började tjafsa om vem som skulle ha vad med sig till skolans aktivitetsdag Jobbigt när tre barn vill ha med sig samma sparkcykel. När vi sedan till slut rett upp vem som skulle ha vad så råkade någon hänga på en cykel på cykelhållaren på bilen när hållaren inte satt på ordentligt. Ja så den fastnade ♀️ Tillbaka på ruta ett. Det slutade med att en arg mamma kastade in lite av varje i bagaget (tur vi har en stor bil). Hem igen och rasta hundarna, aningens uppstressad råkade jag stänga ytterdörren med handen emellan. Ramsan som kom ur mig var inte rumsren så att säga
Mitt upp i allt ringer Oliver och berättar att han har fått en akut operationstid och ska åka direkt upp till sjukhuset för att operera sitt andra knä. Även om han har opererat sig tidigare så får man lite adrenalinpåslag och blir lite orolig. Men nu är det gjort och Oliver mår bra. Han hade sin pappa med sig, kändes tryggt att han inte behövde åka upp själv.
Efter fjorton samtal senare och en kaoshandling med äldsta sonen så hade jag också hunnit hämta hem alla barnen från skolan och prata med både mentor och rektor. Sen väntade några timmars jobb innan det var dags att ta tag i nästa måste.
Ibland går liksom dagarna i ett, det ena avlöser det andra. Och precis så har det varit senaste veckorna på grund av allt som har hänt. Jag kan inte riktigt skriva ut allt här, för folk (en liten skara) är som hyenor. Mycket på grund av en uppviglare som driver en väldigt stor blogg, en skvallerblogg. Och vet ni, för ett par veckor sedan beklagade jag hennes pappas bortgång, jag tyckte synd om denna människa! Sorry but not sorry, jag har tappat all respekt för den här människan. Och hon borde be om ursäkta! Inte ursäkt för att hon har en åsikt om något generellt för det får man ha, utan be om ursäkt för att hon skadar mina barn i ett led av hon har skrivit. Hon som så tydligt tycker det är fel att exponera barn i media. Inget barn ska drabbas bla bla bla bullshit! Den här skvallerbloggen är fan värre än Flashback ♀️ På grund av hennes inlägg så får mina barn näthat just precis nu. Hur resonerar hon kring det? Det är riktigt illa tycker jag… Fattar inte hur hon kan sova på nätterna. Ibland får man nog inse vilka proportioner saker och ting kan ta.
Det både pratas och skrivs både här och där. Det är tragiskt, men vet ni jag är van. Tar inte åt mig längre, det rinner av. Och det är ju helt sjukt egentligen, sjukt att man ska behöva bli van vid knäppisar som tror sig veta allt om alla och mer om mig än vad jag själv vet. De som alltid ska rättfärdiga allt man gör. Berätta vad jag borde göra eller inte göra, för de vet minsann hur det ska vara. Oavsett så ska man ju aldrig behöva vänja sig vid skitsnack eller elakheter.
Men så är det. Vad jag än säger, skriver eller gör så kommer det alltid finnas de som har åsikter (ofta de som kommenterar anonymt), för i Sverige har vi yttrandefrihet. Och har man valt att bli offentligt så får man bara gilla läget. Punkt. Det går liksom inte att diskutera med dessa människor. De har inga spärrar på något vis, jag vet inte vad det är för fel men något är det.
Jag skulle ju aldrig få för mig att bete mig så. Det kommer inte ens på tanken, och nu när jag tänker på det så skäms jag lite. Jag skulle aldrig kunna, för mig känns det bara fel att på något sätt ta mig den friheten att hitta på saker och veta bäst i allt.
Men som sagt, jag har ingen respekt för den här sortens människor, för INGEN av dessa skulle ha så mycket ryggrad att de skulle kunna säga det face to face. Så till alla er som skriver och sprider eran skit om mig och min familj, kom igen för fan och stå för det. Göm er inte bakom ett påhittat namn och sluta vara anonyma. Säg det direkt till mig. Nej just det… tänkte väl det ♀️ Det skulle aldrig hända. Och därför kommer jag aldrig någonsin ta eran skit och det kommer jag uppfostra mina barn att inte heller göra. Har skrivit om det här så många gånger och borde inte ens lägga 5 minuter av min energi på det, men nu gjorde jag det bara för att förtydliga.
Nog om den saken.
Mathilde har i veckan hjälp mig att greja här hemma. Hennes livsglädje är minst sagt smittsam. Älskade lilla skitunge Vi har målat om och bytt ut lite möbler.
Ännu är vi inte färdiga, det får ta sin tid. Men det är väldigt skönt att lägga tiden på förändringen här hemma. Det blir ljusare och beiget, eller greige.
Ljuset låg visst på lite lustigt här så färgen på väggen blev inte riktigt rättvis. Men Ivar-skåpen från Ikea sitter nu på väggen. Nu ska de målas i samma färg som väggen och sen ska detaljerna på plats.
Jag älskar visserligen skåpen som de är nu. Det är fint med trä, men med lite färg så får jag dom som jag har tänkt.
Vardagsrummet blev större också, det gillar jag. Då får jag plats med fåtölj där vi kan sitta och läsa.
I onsdags så var vi på möte med advokaten. Vi får så otroligt mycket stöd av henne. Hon är fantastisk.
Den här fruktansvärda händelsen som våran son fått uppleva har liksom inte stannat vi det som varit. Kan inte gå in närmare på det, jobbigt att inte kunna skriva om det som pågår. Men jag kan säga som så, att andra i familjen har också blivit utsatta. Vi låter ingen av barnen få gå hem själva från skolan, vi hämtar och lämnar. Vi finns och måste vara närvarande i allt just nu.
Det både tär och tar energi ifrån oss. Det är fruktansvärt jobbigt ärligt talat.
Men vi försöker se framåt. Vi måste ju det på ett eller annat sätt. Men eftersom det har hänt mer saker så går man ju som på nålar Det är fruktansvärt att aldrig kunna känna sig trygg.
Vi kämpar så in i sjutton för att hålla humöret uppe och vi sysselsätter oss med roligheter.
Micke jobbar idag men efter att han har slutat så ska vi åka till Linköping och äntligen köpa nya sängar till barnen.
Hoppas eran vecka har varit bra och att ni mår bra. Vi hörs senare
Kram / Madeleine
