Då måste jag ha ett helvetes virus hemma hos mig. Ett virus som jag inte skulle kunna leva utan. Vad menar han egentligen?
Skönt att jag har en karaktär – tack!
En vän har en jättestor familj, jag har ingen familj. Om man med familj menar en på egenhand skapad familj. Alltså, krogfylla -> sambo -> BVC -> VAB -> tonårsbarn -> hjärtinfarkt osv.
Människor runt omkring mig börjar växa upp, som det ofta också kallas. Någonting, som med tanke på det facit många av de dårar som envisats med att väva in sina liv i mitt har, torde anses som positivt. Vilket det också är, så länge man antar att det är självförvållat och i alla fall en smula frivilligt. Men min stora fråga efter samtalet med min vän blir hur pass självförvållat det är och huruvida det hela är värt det eller inte.
Vid samtal som det, jag och min vän med den jättestora familjen, hade häromdagen kan jag inte låta bli att börja fundera. Människor runt omkring mig börjar alltså förändra sin verklighet, människor i min närhet börjar likt forna tiders feodalherrar skapa sig alldeles egna skaror livegna avbilder att manipulera. Men tillskillnad mot medeltidens tyranner vänds dessa inledande initiativ till att kunna leka gud, ofta till motsatsen.
I det moderna samhället finns alltid den risken, vilket ibland kan vara en av dess finare egenskaper. Men oftast inte. Släpper man ner garden kan ens verklighet se helt annorlunda ut efter bara några futtiga sekunder. En charterresa till Kos är ett bra exempel på detta, ett exempel de flesta borde kunna relatera till.
Bara genom en enkel efterforskning på facebookstatus:ar (ja, facebook borde numera utgöra grunden för en statistiskt säkerställd undersökning) går det smidigt och snabbt att konstatera, hur dessa avbilder nästlar sig in och helt enkelt tar över mina vänners liv. Man skulle inte helt oävet kunna likna dem vid så kallade trojaner. Ni vet, de där otäcka programmen som nästlar sig in i era datorer och får dem att göra exakt som de vill.
Man köper en ny dator, den startar upp perfekt och alla program fungerar exakt som de ska. Processerna tar inte för mycket resurser och processorn är aldrig överbelastad, minnet jobbar på i det tysta, växlingsfilen blir aldrig för stor och grafik-kortet visar exakt det som man vill att det ska visa. Det finns inga element som stör eller får datorn att krascha. Blåskärmar är en myt andra beklagar sig över.
Ibland händer det dock att det inte räcker med en dator. Det kanske känns lite tomt och konstigt med bara en ensam uppsättning hårdvara. Då kan det hända att man ger sig ut på jakt efter ett komplement. Om någon dator som ger rätt vibbar hittas, kan det hända att denna bjuds in att komplettera upp både hård – och mjukvaran i den befintliga serverparken.
Den nya datorn kan antingen vara väldigt lik den som redan finns, de båda är då oftast väldigt bra synkade och hjälper varandra genom att avlasta hårdvarukostnad och dylika variabler.
Det finns också fall där den nya datorn visat sig vara väldigt olik den som redan finns. Det kan handla om design och hårdvarusammansättning. Den nya datorn kan till exempel vara en så kallad mediamaskin. Vilket då kan bidra till en ökad användning av sociala medier och nätverkande. Chansen är också stor att den nya datorn innehåller program och konfiguration som den första inte innehöll. Det kan till exempel röra sig om stöd för estetiska egenskaper eller en receptdatabas. Detta bidrar till omväxling och nya perspektiv på användning.
I vissa noterade fall har den nya datorn också haft en viss dominerande effekt på den redan befintliga uppsättningen av hård – och mjukvara.
I andra fall kan det röra sig om ett införskaffande av en defekt dator. Detta kan röra både den nya datorns hårdvara och mjukvara. Om detta inträffar, returneras med fördel den defekta produkten.
De båda datorerna sätts upp så att de kommunicerar perfekt via nätverket, det existerar inga korrupta protokoll och inga skickade paket saknas. Därifrån är det sedan väldigt enkelt att börja kommunicera med andra uppsatta nätverk av samma typ.
Ju längre tiden går desto mer exponerade blir de båda datorerna och deras lilla nätverk. Ser man då inte till att vara synkade och till exempel ha de senaste uppdateringar av brandväggar, är det väldigt lätt hänt att den så kallade barn-trojanen nästlar sig in i nätverket. Speciellt om man kommunicerar med ett annat nätverk som redan blivit smittade.
En av datorerna i nätverket installerar sedan mer eller mindre ofrivilligt barn-trojanen, denna körs vanligen i bakgrunden av systemet, processen heter enligt uppgift JVAMS.exe. Vilket enligt experter står för Jag_Vill_Aldrig_Mer_Sova. Enligt annan statistik är den mediamaskiner mer sårbara mot trojanen. Varför vet ingen, då det är mediamaskinernas resurser som ofta drabbas hårdast av trojanen.
Specifikt för trojanen är också att den aldrig tar sig in bakvägen i systemet. Det är alltså den främrebrandväggen som behöver vara uppdaterad och skyddad för att undvika detta. Men även om allting förefaller vara helt säkert, har systemet ändå visat sig vara sårbart.
Detta på grund av att trojanen, eller varianter av den ibland, bevisligen har en så kallad poser –funktion, som påverkar operativsystemet hos berörd part. Vilket leder till att det berörda systemet poserar som säkert, även fast det i själva verket inte alls är skyddat för vare sig smitta eller intrång.
När JVAMS.exe har körts i nio månader triggas en subrutin som resulterar i att nätverket bryter ihop totalt. Processorerna på båda datorerna blir överbelastade, all kommunikation bryter ihop och bägge operativsystemen vägrar gå ner i så kallat sleep mode. Det senare leder ofta till att uppdateringar inte installeras som de ska och i förlängningen till osynkade drivrutiner.
För att komma till rätta med problemet måste systemresurserna utökas, det krävs en större och snabbare processor – en som klarar av att köra flera processer samtidigt utan att krascha. Det behövs också mer minne och en större hårddisk. En teori är också att JVAMS.exe leder till att flera andra processer och program tas bort från systemet, beroende på grad av infektion och konfiguration hos den andra datorn i nätverket, kan det röra sig om applikationer som tidigare ansågs som väldigt roliga och viktiga.
Observera att ovan nämnda problem bara kan appliceras på windows-nätverk. Om nätverket istället består av de lite mer moderiktiga och öppensinnade apple-versionerna av datorer, så är inte barn-trojanen ett hot. Användarna av dessa måste aktivt gå till en återförsäljare och få trojanen installerad, alternativt importera den manuellt.
Så varför installerar man på eget bevåg en sådan resurskrävande applikation i sitt nätverk? Gör man det med flit? Är det en bugg eller en feature?
Vad jag vill komma fram till med den något insnöade text ovan är egentligen väldigt enkelt. Självklart inser jag också någonstans att barn inte är ett windows-virus. Men ibland känns det som att människan går på autopilot när det gäller fortplantningen.
Något som skrämmer mig på ett par olika plan. Och då syftar jag inte enbart på träningsförsöken som ofta görs på fyllan. Jag syftar på den skarpa övningen. Och det faktum att det ibland känns som om Harry Potter flyger förbi, drar en trollformel och poff – helt plötsligt är fortplantning allt man hör studsa mellan väggarna.
Det första som skrämmer mig en smula är att det hela är väldigt oåterkalleligt (i alla fall på de flesta delarna av vår urballade planet), vad händer om man tröttnar efter ett par veckor? Nej, jag inser att så troligtvis inte är fallet – men det trodde jag om Red dead redemption också.
Likt mönstringen till den stolta armén, skulle det kännas tryggare att veta vad man passar till och vad man får innan man åker.
Det andra som skrämmer mig är som sagt Facebook och de andra sporadiska kontakter jag har med verkligheten – fortplantning förefaller vara ett kontrollerat kaos. Som om jorden helt plötsligt skulle börja snurra runt en annan typ av sol. För att återkoppla till min vän med den stora familjen, hennes vardag förefaller inte vara, det är ett kontrollerat kaos. Se valfri film om det andra världskriget för referens.
Det tredje som skrämmer mig är vårt dna och våra instinkter. Självklart är det programmerat någonstans i vår komplexa kod att vi ska fortplanta oss. Lika säkert som att tjejer gillar farliga alfahannar, att vi tycker om socker därför att sockersmaken likt en försäljare på Hötorget vrålar om att här finns det energi!
Jag är överlag lite skeptisk till att bli lurad och manipulerad, det spelar ingen roll om det handlar om en svart-taxi-chaufför eller mitt dna och mina instinkter. Jag är också ett stort fan av sömn och mer eller mindre spontana fyllor. En gris i en säck, är heller ingenting som jag ansett vara direkt fördelaktigt. Även om jag vid ett par tillfällen under min tid på den här planeten hoppat i en galen säck, men det är helt andra historier.
Allt som jag svamlat om ovan pekar åt ett håll, i en riktning. Som om jag hittat Guybrush Threepwood’s kompass (Till Hollywood-generationen: den fungerar likadant som Jack Sparrows, men uppfanns ett par år tidigare).
Det här med familj verkar riskabelt, det betyder ansvar och ansvar är ofta någonting som det krävs karaktär för att bära upp. Personligen har jag redan en mängd olika åtaganden, imorse till exempel bäddade jag sängen, igår knöt jag skorna och dagen innan det handlade jag mat. Och som om det inte vore nog, så finns det andra nedra måsten också.
Här skulle man kunna luta sig tillbaka och kalla hela fenomenet utrett. Avgjort så att säga. Men det finns en liten, liten sak som stör mig.
De flesta jag känner, gillade inte öl för sisådär en tjugo år sedan. Men de flesta jag känner gillar öl idag.
Vad betyder det? Och isåfall varför?