Stressiii messiii

Fullt upp. Försöker hinna men tiden är begränsad. Ringa dit och ringa hit, möten till höger och vänster. En hel del inköp och blöjor som ska bytas. Tvätthögen skriker efter uppmärksamhet men jag ignorerar den. Och Wilson är hemma och tar igen sig efter mystiska kräkanfall. Men ialla fall, allt är under kontroll, tror jag?

Fortfarande känner jag mig som herren på täppan, en skön känsla.

Ikväll ska det klippas och klistras, vi ska ha en pysselkväll med kidsen. Så nu ska vi ta en promenad ned till stan och inhandla lite material. Vi passar nog på att besöka pappa på The phone house också :o)

Bästa att sätta fart!

Starkare än någonsin!

Yeah! Jag gjorde det, haha satan så cool jag känner mig nu. Jag har faktiskt överlevt min stora mardröm, inte helt smärtfritt men ändå, jag gjorde det! Klappar mig själv på axeln.

Jag har haft en gööör cool helg med familjen och ett helt underbart sällskap, ni är BÄST!

Nu ska jag andas ut ett tag, och njuta av att äntligen få sova i min egna säng.

Borta bra men hemma bäst!

Nu rullar vi snyggt!

Alla de tre minsta grabbarna har nu likadana sportiga ut och gå vagnar.

adam.jpeg

challe2.jpeg

challe.jpeg

Nu drar vi!

Någons inlägg…

Fick mig att fundera på den ”svenska avundsjukan”.  Avundsjuka i allmänhet.

Tänk om det vore så att vi kunde använda avund till något positivt.

Vi känner ju avund då och då, åtminstone om jag pratar för egen del. Det verkar vara en naturlig känsla som vi fötts med att kunna uppleva. Jag  jämför mig med någon annan som klarat något jag inte lyckats med.

Det är väl ok med avund. Bara jag inte släpper loss den och låter den den växa till bitterhet eller svartsjuka, eller något annat destruktivt.

Så varför inte rent av använda avund till något positivt, en motivationskraft. Så att när vi upplever avund vänder vi det till egen motivation.

Till exempel genom att fundera över hur vi själva skulle kunna klara det vi kände ett sting av avund inför att någon annan gjort.

Eller om jag inte har behov av att själv göra, åtminstone vara generös nog att ge den som åstadkommit något bra, lite beröm. (Om de frågar efter konstruktiv kritik kan jag ge det också.)

Då hade min avund kunna bli ett instrument som talar om för mig inom vilka områden jag vill växa. Och till vilka jag vill ge beröm, eller åtminstone skänka en uppskattande tanke.

Jag tror detta hade varit lättare om vi lärt oss leken ”Finn fem rätt”, i stället för att vara uppfostrade med motsatsen. Lite till mans verkar vi vara experter på att hitta minst ”fem fel” hos folk och företeelser runt oss. Dessutom verkar några skapa sig själva ett konstlat värde genom att påpeka dess fel, t ex i recensioner.

Jag undrar hur världen hade sett ut om vi inte bara fastnade på våra egna och varandras fel, och istället lärt oss att glädjas åt våra styrkor och tillgångar.

Hmmm…?

Så i alla fall, nu när vi har insett att avundsjuka förvrider huvudet på vissa människor så kan vi återgå till att glädjas över dom som blir glada över ens prestationer och företagsamhet. Genom varandras uppmuntran så kommer man långt.

Tack!

 

 

 

Ger upp!

Just nu vill jag inte bara vara morsa, allt bara går emot mig. Kidnappa mig någon! Så räknar vi till tio och tar nya tag. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10. Back on track. Jag måste verkligen ha världens bästa tålamod. Vilket psyke jag har.

Imponerande!