Den där Adam alltså…

image

 Återhämtar oss från igår. Ja det blev inte som vi tänk riktigt. Nej vi spenderade eftermiddagen på akuten. Jag visste ju nästan redan i förrgår att vi skulle hamna här. Adam, Engla-Freja och Wilson skulle vara snälla och hjälpa mig att gå ut med skräpet varpå Adam har lite för bråttom och ramlar i trappen. Han blir ledsen och tar sig för vänster axel och pekar på nyckelbenet. Ingen sådär omedelbar svullnad men lite blått. Jag böjer mig ner för att lyfta upp honom för att ge honom tröst. Men då skriker han ännu mera. Jaha så det är nyckelbenet? Nått är det!

Han lugnar ner sig  ”det är ingen faja mamma, det hände inget”

Han börjar leka men vill inte använda sin vänster arm som bara hänger. Så länge ingen rör honom så verkar han inte så påverkad av smärta. Jag och Micke beslutade att vi skulle avvakta. På kvällen somnade han, fast under natten vaknade han några gånger och gnydde. På morgonen så ropade han efter pappa ”hjääälp jag kommer inte upp!” Så då bestämde jag mig för att det fick bli ett besök hos doktorn i alla fall. Lättare sagt än gjort. Vårdcentralen var fullbokad redan tidigt på förmiddagen. Akuten it is!

Jag och alla barn på akuten. Det kändes verkligen som en alldeles fantastisk kombo. Som tur var så erbjöd sig min kära väninna att följa med. Och så blev det.

image

Vänta och vänta och vänta lite till… Så blev vi skickade till röntgen. Adam fick gå bakom och titta på sina röntgenbilder. WOW det var häftigt! Och efter ännu lite väntan så berättade doktorn att Adam hade en ordentlig spricka i nyckelbenet.

image

Lille Adam, att han alltid ska råka ut för allt. Och Charlie likaså han. Våra två små olycksfåglar.

Och om någon bitter tråkig människa måste kommentera något om att jag inte kan hålla koll på mina barn så har jag bara en sak att säga er LÄGG NER! För det har inte med hur många barn man har för att olyckan är framme. Och jag tycker ingen förälder med barn ska ta på sig skulden för alla olycker som sker, för det kommer bli ett par genom årens gång och man kan inte alltid vara där och fånga upp de små barnen.

Det är givetvis aldrig roligt när det händer ens barn något och det skär i hjärtat att man inte kunde gjort något. Men nog är det så att det hör själva utvecklingen till. Och tyvärr är en del mera olycksdrabbade än andra…

 

Jaha!

image

Dagen blev inte som tänkt. På väg mot läkaren. Fick förstärkning av bästa Ida. Berättar mer sen… Kram

Vi hör och växer!

image

På väg hem med alldeles utmärkt hörsel! Vi passade på att väga oss också och hamnade på fina 3570 gram. Tuva-Li växer och mår bra. Sköterskan blev kär i färgen på vagnen, kändes som hon var mer intresserad av den än i Tuva-Li 🙂

Intervallträning delux!

image

Nu när Micke börjat jobba igen så ligger vi i hårdträning. Ja det är riktigt intensivt. Intervallträning delux 🙂 Tvillingarna lär sig gå brevid och hålla i vagnen. Charlie har fattat grejen, Colin som annars gärna drar iväg på sina egna små äventyr har INTE fattat grejen. Vet inte hur många gånger jag sagt till honom. Förklarar väldigt pedagogiskt att släpper du vagnen så är det farligt. Man kan bli påkörd av bilar etc. Men skam den som ger sig. Efter världens mest längsta promenad så går dom nu båda så duktigt och håller i vagnen. 1-0 till mamma!

Utvilad!

image

image

Utvilad. Somnade jätte tidigt igårkväll. Tuva-Li väckte mig 03.30, åt och somnade om. Jag har nog fått världens snällaste bebis. Hon sover hela nätterna, vaknar en gång och somnar om. Till skillnad från när tvillingarna var nyfödda så känns detta helt underbart. Charlie med sin kolik och mjölkallergi, han bråkade hela nätterna. Så skulle man samtidigt amma och ge kärlek till lilla Colin. Hjälp hur orkade jag? Nu är jag bortskämd. Nu ska jag läsa på lite om cyklar, racercyklar. Jag kan inget om cyklar men nu när jag ska köpa en till min kära make så vill jag veta allt 🙂 Vad krävs för att ta sig 30 mil runt vättern?