Jeans!

jagvillkommaiminajädransjenassådetså!!!

Charlie <3 Colin

Jag är så lycklig. Min värld är så perfekt och vintermörkret har blivit till vår. Känner mig nyförälskad i vardagen som äntligen kommit. Vi får mysa och bara ha det bra.

Såklart är det en omställning. Inte minst för oss men även för övriga syskonskaran som nu måste ta hänsyn till våra små miniprinsar. Storprinsen Adam roas över barnskrik och blöjbyte, han skrattar mest och tycker nog att det är lite knasigt att de faktiskt kan låta om dom. Engla-Freja agerar extra mamma och vill mer än gärna hjälpa till med diverse. Wille studerar bebisarnas utseende och tycker att dom är så söta. Och de största grabbarna är väl mest som storabröder ska vara överbeskyddande.

Vi är blev utskrivna från neohemvården i måndags och då vägde tvilling nr 1 som heter Charlie 2860g och tvilling nr 2 Colin 2560g så visst växer de så det knakar minsann. Och själv har jag lyckats gå ner hela 22kilo 😉 men ännu så kommer jag inte i de där SKITSNYGGA jeansen som ligger i garderoben. Men det kommer väl…? Hur som helst det känns inte så viktigt i sammanhanget, jag är bara så lycklig över att få vara hemma och må bra. Dock ett litet bakslag igår när febern kom som en blixt från ovan. Vaknade med smärta i vänstra bröstet. Inga knölar/stockning eller så utan bara jäkligt öm. Och framåt eftermiddagen igår så kom frossan och febern. Jag har inte haft feber på evigheter men huuu så dålig jag blev. Och speciellt som man går lite i dvala och inte är sådär jätte pigg av alla nattliga bestyr. Kände mig lite piggare imorse så jag hoppas det går över.

Är enormt tacksam för alla positiva kommentarer och all uppvaktning som vi fått. Från alla de vi känner och från alla de som vi inte känner men som följt oss på bloggen. Många mejl och frågor från blivande mammor. Man tänker inte på det själv, men man blir igenkänd från tidningen och nätet och när vi tog premiär turen med vagnen i Linköping så blev vi ”stannade” ett x antal gånger av nyfikna läsare som gärna ville gratulera.

twins twins 071.JPG

Tack Chatarina och Leif =)

Tanken slog mig faktiskt, att det finns så många blivande unga mammor som kanske inte har någonstans att vända sig för stöd och rådfrågning. Och jag vet ju av egen erfarenhet att när man är 15år så känns det av flera anledningar väldigt jobbigt att ta kontakt med någon äldre eller överhuvudtaget med någon när det handlar om frågor som har med sex och samlevnad. Har man då blivit gravid innan livet ens börjat så behöver man stöd av olika slag. Tanken var att skapa ett forum för dessa. Hade jag varit lite mer om och kring mig när det handlar om data så hade jag minsann snickrat ihop min ide. Men jag ska jobba på tanken… Kanske finns det någon som kan hjälpa mig?

Jag ska definitivt börja blogga igen med jämna mellanrum och dela med mig av vardagen. Och ni får hålla utkik, för vem vet var vi kan dyka upp? I veckan ringde Allers veckotidning upp och ville göra ett repotage, de hade tydligen försökt få tag på oss i ett par månader. Så nästa söndag kommer de på besök. Spännande.

Men nu måste jag visa upp mitt vrålåk! Nya kärran, vagnarnas Porsche 😉 Den går som ett spjut! Är supernöjd…

twins twins 070.JPG

twins twins 068.JPG

Barbamammas barbabebisar =)

Och fort gick det…

10-02-20 man gick ut med klass 2 varning. Det skulle bli ett riktigt busväder tydligen. Och det blev det minst sagt. Inte på flera år hade man fått så mycket snö. Mamma ringer och är orolig.

”Du har väl inte ont?”

”Neeejdå”

”För det skulle inte förvåna mig om du skulle få värkar i detta oväder”

Men jo jag kände mig lite halvknepig i kroppen. Precis som om något var på gång, men det sa jag inte till lilla mamma. Hon ska inte behöva oroa sig i onödan. Micke fantiserade med tanken om det faktiskt skulle hoppa igång, vad skulle vi då göra? Skulle man våga sätta sig i bilen och åka ända till Linköping, det är ju trots allt några mil. För att lugna tanken så gick han ut för att skotta snö, OM det skulle bli akut så gäller det att man är väl förberedd.

I flera timmar kämpade han med den förgrömmade snön.

Det hade lugnat sig lite i kroppen och vi somnade gott på kvällen. Dagen därpå var det något inom mig som sa att Micke skulle gå ut på parkeringen och kolla över parkeringen där våran bil står. Och mycket väl så var jobbet ogjort. Och tyvärr så hade någon mindre begåvad människa valt att lägga en STOR snöhög med sin traktor precis framför utfarten. Gahhh!!!! Jaja de hade väl bara tänkt att lägga högen där tills de var tillbaka från lunch eller nått? Säkert! Det kom aldrig någon och tog bort högen. Suck! ´Vi började bli lite stressade faktiskt. Micke började skotta och jag fick passa upp med varma drycker mellan varven. Efter ca 3 timmar så kom det ut en granne och började hjälpa till. Han fick ju inte ut sin bil från parkeringen heller. Efter många timmars slit så blev de klara sent på eftermiddagen. Och tur var väl det.

Klockan var 20.15 och kroppen började ge mig aningar om att något var på gång. En liten blödning. Pratade med en väninna i telefon, hon tyckte kanske att jag skulle ringa in till förlossningen och prata med dom. Men nää, jag hade ju inte ont, bara en annorlunda känsla i kroppen. 20.30 ringer jag förlossningen. Förklarar vad jag känner och att jag haft en liten blödning. De tycker ändå att vi ska komma in för en koll. Jaha det är väl lika bäst då, motvilligt.

Men tur var väl det. För när vi packat ihop oss och tagit på barnen så fick jag värkar. Eh, förvärkar tänkte jag. Men när Micke såg på mig att det började göra riktigt ont så förstod han att det var på riktigt. Frågan är om jag fatta det? Micke blev aningen stressad medans jag bara ville ta det lugnt. Vi var framme i Linköping 21.45. Mickes bror och mamma mötte upp oss utanför förlossningingången för överlämnande av barn.

”Har du ont?”

”Ont? Det känns som jag ska skita ut en stol på tvären!!!”

Trevlig personal mötte upp oss på avd. Och jag informerade VÄLDIGT tydligt om att jag INTE tycker om nålstick. Låter kanske fånigt men jag krävde bedövningssalva emla innan de minsann skulle få sätta någon kanyl på mig. Men det ville de inte ge mig. De ville ha en kanyl på plats direkt, men bedövningsspray kunde de erbjuda. Men det var ju synd att den inte funka då. Och nu ska jag bara HA emla!!! Och det fick jag 🙂 När klockan var 23.30 hade de nu lyckats sätta denna kanyl och jag hade hunnit öppna mig 8 cm.

tvillingar 054.JPG

Jag ringer mamma och beklagar mig. Barnmorskan tycker att det börjar bli dags för en ny kurva och för läkaren att komma in och göra ett ultraljud. Men jag vill INTE lägga mig ner. AJ! Har inget val de beordrar mig. Smärtan är enorm och jag ångrar mig, JAG VILL HA ETT SNITT! Försent.

”Prova lustgasen?”

Hm… jag gör väl det då trots att jag inte är så förtjust i det. Och av erfarenhet så yrar jag bara omkring om allt möjligt av gasen. Och det gjorde jag kan man säga :-S

För in kommer förlossningsläkaren, självaste ”Jean-Banan” och piercad i tungan var han med.

”Fyyy Faaaaaaaaaan”

Rummet fylldes av skratt, och Micke höll på att skämmas ihjäl. Som sagt en blandning av oro, smärta och mycket lustgas och det blev riktigt bra. Med fortsatt svammel och minst sagt pinsamma Jean-Banan-kommentarer så föds nu gossebarnet nr 1 23.56 i säte. Och det var inte värre än någon annan förlossning, nästan tvärtom faktiskt. Och jag fortsätter att svammla, men snart så hänger huvudet med igen. Och jösses så liten han var. Så perfekt och så vacker min lilla lilla pojke. Barnläkarna stod beredda och tog nu över för att titta kontrollera att han mådde bra.

Och nu då?

Nu var det bara att vänta. Tvilling nr 2 skulle nu komma. Inga värkar, kände egentligen ingenting. De kopplar på mig lite värkstimulerande dropp nästan omgående. ”Jean-Banan” tittar hela tiden med ultraljud hur den lille där inne mår. Så kommer en hand ut. Sen går det fort.

”Ge henne lustgasen”

Och det som hände efter det har jag bara vaga minnen av.

”Vi kan inte vänta längre nu”

Man gör en extraktion på fot som det då fint heter. Hjärtljuden blev allt svagare och jag hade fortfarande inga värkar. Så ”Jean-Banan” fick kavla upp ärmarna och bokstavligen plocka ut lillprinsen. Sådär som man har sätt att de gör på kossorna, milt förklarat (googla annars). Det var en fruktansvärd smärta, något som inte går att förklara. Som tur var så gick det väldigt snabbt. Men jag var helt omtöcknad och kunde inte få upp ögonen. De sprang ut till barnläkarna, och samtidigt började jag komma tillbaka. Äntligen var det över. Jag hade klarat det. Och jag var otroligt lycklig, tårarna kom. Och jag vet inte hur många gånger jag tackade personalen för allt stöd. Lillprinsen mådde under omständigheterna mycket bra. Och nu kom de in med honom igen. Och denna lilla gosse ännu mindre. Men lika bedårande och vacker som sin bror. Lyckan var total.

tvillingar 062.JPG

Personalen tyckte att det hade varit en jätte bra förlossning och de var mycket roade av att gossarna faktiskt fått varsin födelsedag. 23.56 och 00.04 8 minuter mellan. Vad är oddsen?

Jag hoppade in i duschen. Ringde till alla stolta syskon och bara njöt av att få ligga och titta på de små underverken. Efter ca en timma så kom det personal från neonatal-avd och hämtade oss. Eftersom gossarna var lite små och hade svårt att behålla värmen så fick det nu bli att flytta upp dit. Där kopplade man upp dom på en apparat som hela tiden hade koll på hur de syresatte sig och hur hjärtat slog. Allt var bara bra.

tvillingar 074.JPG

tvillingar 068.JPG

tvillingar 073.JPG

Efter ett påslag av adrenalin så kom också morgonen…

tvillingar 087.JPG

Många nyfikna besökare ville komma och titta. Syskon, mormor, farmor etc. Och under dagen så ramla dom in. Engla-Freja blev överlycklig, hennes efterlängtade bebisar var äntligen här!

forts twins 011.JPG

forts twins 013.JPG

Nu var ju bara frågan när vi skulle få åka hem? Hade det inte varit för grabbarna så skulle jag kunnat tänka mig att åka hem direkt. Jag vantrivs verkligen med att bo på sjukhus. Vi inväntar ronden och läkare som bestämmer. Eftersom de hade lite låg temp och faktiskt är prematur så ville man att vi skulle stanna till ialla fall torsdag eller fredag. Bara att stålsätta sig för sjukhusmiljön alltså. Men jag ska inte klaga, personalen på neo-avd i Linköping har varit underbara. Sen finns det ju alltid folk man inte går ihop med, men så är det ju med allt. Vi trivdes superbra. Vi fick två nätter då nattpersonalen kom in och hämta grabbarna, och herreguud så skönt det var att få sova. Tack så JÄTTE mycket. Jag fick även stöd i ammningen. Jag har ju inga problem med att amma eftersom jag tidigare gjort det utan problem, men när man helt plötsligt ska dubbelamma så är det inte längre så lätt. Och man vill ju hemskt gärna att grabbarna ska vakna samtidigt, för att synka tiderna för matning etc. Så det fick jag hjälp och tips med, tack!

Själv var jag inskriven på special-BB avd 15 som ligger brevid neonatalen. Kändes ärligt talat helt onödigt. Jag kände mig bara i vägen, eller åt andra hållet osynlig. På kvällarna kom det någon från avd som presenterade sig, men annars var det inte mera än så. Ingen kom på morgonen eller på dagen. Och när vi gick bort till avd köket så tittade personalen på mig precis som om de inte visste vem det var som åt upp deras mat. Nja det kunde skötas bättre. Man pratar om att omsorgen efter en förlossning är så viktigt. Men här fanns det ingen omsorg alls kände jag. Tråkigt.

Men vi blev glatt överaskade när ”Jean-Banan”  kom på besök. Tydligen så hade denna förlossning satt spår. Han sa att han ALDRIG skulle glömma det. Så mycket skratt och humor hade han aldrig varit med om. Och det roliga att grabbarna fick varsin födelsedag gjorde det hela ännu mer udda. Och för att inte glömma det faktum att han räddade lillens liv när han ”knölat” in sig i magen. Vilken kille alltså ”fyy faaan” 😉

forts twins 001.JPG

Jag är otroligt glad och lycklig över att allt gått så bra, och denna upplevelse var något över det vanliga. Att vänta barn har både sina ljusa och mörka stunder, och en förlossning kan både vara traumatisk eller helt underbar. Att sedan få sin lilla lilla mini-människa upp på bröstet är bara så härligt. Den kärleken man genast känner är så stark och ärlig. Jag har fått tvillingar och känslan overklig.

forts twins 004.JPG

forts twins 003.JPG

Lite avskalade från omvärlden är nu hela familjen äntligen hemma. Och nu ska vi bara ta hand om varandra och lära känna dessa små underbara underverk…

 

Tackar alla för fina gratulationer!

 

 

 

Enäggstvillingar men födda på olika dagar =)

Ett lyckorus som känns genom hela kroppen varje gång jag tittar på mina underbart vackra gossar en alldeles underbar känsla att äntligen få träffa dessa små mini människor.

Nu är de äntligen här!!!

Tvillingarna Ilmrud =) Vi mår bra, men vi ligger på neontalen i LKPG.

Lovar att uppdatera snart!

 

 

Uhhhhh!

Har jag någonsin sagt vad jag tycker om sura uppstötningar?

Uhhhh….!!!