Med anledning av den minst sagt oroväckande och fruktansvärda brittiska dokumentären som visades på Tv4 i eftermiddags så vill jag kräkas lite.

JÄVLA barnmisshandlare.

Usch jag blir så illa berörd. Förbannad över att världsutvecklingen tillåter brutal misshandel fortfarande, för sjutton det är 2010. Men jag vet det finns säkert värre situationer och värre utsatta ställen i världen där barn har det ännu värre. Det som är ofattbart för mig när det gäller Kina och just detta är att Kina inte är ett urfattigt land generellt (värre ställen finns), och att föräldrarna dessutom väljer att betala för att få deras barn misshandlade. Hur sjukt är inte det?

Dokumentären är från 2008. Little big dreams, var det någon mer som såg den? Det handlar om kinesiska barn som drillas till att bli elitgymnaster. Man tränar alltså barn från tidig ålder på en gymnastikskola, och det enda man kräver från dessa barn är en OS-medalj. Det är en fruktansvärd hård och diciplinerad träning, där aga förekommer hela tiden. Barnen gråter under de hårda träningspassen, men vill inte misslyckas. De vill inte göra sina föräldrar besvikna.

Hur kan man som förälder vilja offra sitt barns barndom? Hur kan man betala för barnaga?

Det finns inga ursäkter! Tycker att Kina kan ta sin Li Xiaoshuangs skola och köra upp i röven.

Och jag tycker omvärlden borde agera!

Läs här

Usch och inte kan jag sluta tänka på det heller. Måttligt irriterad!

 

 

Morgonen började sådär hos familjen Ilmrud. Jag tyckte jag skulle få sovmorgon men si det fick jag inte. Gäsp, man kan inte få allt här i världen. Efter lite smågnabb så kom jag äntligen upp ur sängen efter att ha legat kvar i ren tjurskallighet. Stackars Micke får stå ut med mina hormoner. Fast jag får ju stå ut med honom med 😉

Eftersom en fotograf från aftonbladet skulle komma på förmiddagen så var det bara att hoppa i det bästa humöret och fixa till sig lite…

”spontana bilder”

Det kan man väl säga. Barn kan man inte riktigt styra över. Vill man inte vara med på bild så vill man inte helt enkelt. Men jag hoppas det blev några bra bilder. Själv känner man sig uppblåst, svullen näsa, pigment fläckar i hela ansiktet, ja man känner sig bara väldigt oattraktiv. Men det bjuder jag på. Micke säger att jag skulle bli populär i Brasilien. Där avgudar man kvinnor med former, och STORA rumpor. Hm… Jag skulle slå brudarna med hästlängder 😉

Men tänk så vilket spännande arbete. Åka omkring och fotografera, det måste ju vara skitkul!? Frågade fotografen lite försiktigt hur man överlevde som frilansande fotograf. Men jo det gjorde man väl. Man får betalt oftast per/timma samt rese ersättning. Och frilansar man så tar man ju jobb från olika tidningar. Exakt hur mycket man tjänar sa hon inte, men det skulle vara kul att veta. Utrustningen kostar ju något fruktansvärt mycket och jag kan bara fantisera om hur mycket mera det är som kostar som en annan inte har en aning om. Så vad tjänar en fotograf egentligen?

Med fotograferingen avklarad så blev det dax för lite lunch och den fixade Micke. Och med mat i magen så blev jag såå trött. Så jag, Adam och Engla-Freja tog oss en middagslur. Välbehövlig sådan.

Pusskalas har vi som varje dag haft med såklart!

 

 

Är det inte otroligt att man kan älska någon så fantastiskt mycket utan att ens egentligen träffat varelsen. Och att känna så mycket för TVÅ små inivider är ännu mera abstrakt. Längtar så mycket efter att få träffa dessa små pojkar. Lära känna dem, få krama om dem och bara få vara med dem.