Känslan av att förlora någon är obeskrivlig. Det är på något vis overkligt. Idag är det sju år sedan min pappa lämnade jordelivet. Sju år sedan, det är också overkligt. Det kändes som han var här igår, även om jag inte riktigt kan komma ihåg hur han luktade. Jag sparade länge pappas skjorta, den luktade pappa och när jag saknade honom som mest så luktade jag på den.
Påsken är ledsam för mig.
Men idag så kände jag näää nu ska jag inte känna så här. Jag ska banne mig ovända de ledsna tårarna till glada. För idag var dagen som han fick slut på sitt elände. Cancern skulle inte få äta upp honom mer och lidandet var över. Jag är glad, försöker vara glad. Han fick komma till ett mycket bättre ställe. Där blommorna blommar och lyckan är förevigt. Jag hoppas att vi kommer att träffas där en dag. Tanken gör mig förlikad med att även jag en dag kommer att lämna detta liv. Döden skrämmer mig inte längre.
Det jag har lärt mig genom detta är dock att inte ta något för givet. Man lever en gång, endast en gång. Jag vill inte ångra något, jag vill leva mitt liv som jag väljer. Jag vill uppleva allt jag kan uppleva. Älska mina älskade och fånga dagen.
Man kan aldrig säga ”jag älskar dig” för ofta, bara för sällan. Imorgon kan det vara försent…
Så omfamna dina kära en gång extra ikväll, imorgon och föralltid!
Lilla pappa, du var en otrolig människa, en sådan som jag vill vara. Det går inte en dag utan att jag tänker på dig. Du fattas mig!
Jag älskar dig ♥
