Det låter som sagt som en väldigt intressant debatt. Som jag på många sätt och vis kan känna mig väldigt engagerad i eftersom jag har en stor barnaskara. Har läst artikeln på aftonbladet. Rent spontant så kan jag känna att det faktiskt finns en poäng i det Eva vill få fram samtidigt så speglar dagens samhälle en helt annan verklighet. Självklart vill man som förälder vara hemma med sitt lilla barn det kan nog alla föräldrar enas om. Men att det skulle skada anknytningen mellan barn och förälder om man väljer att sätta sitt barn på dagis innan 2års ålder känns väldigt lustigt. På vilka vetenskapliga grunder kan hon hävda det? Vi föräldrar kan säkert också enas om att vi vill ha mera personal på våra förskolor, ja helst en pedagog på varje barn. Självklart, vi föräldrar vill alltid det bästa för våra barn. Men återigen ser verkligheten annorlunda ut. Av nyfikenhet av vad andra tyckte så frågade jag mina vänner på facebook.

”Eva Ruzs psykolog anser att man inte bör sätta barn under 2 år på förskola, eftersom det kan skada barnets anknytning. Det kan även ge upphov till
dålig självkänsla, ångesttillstånd och en ökad psykisk sårbarhet.
 

Så alla föräldrar är nyfiken på vad ni tycker rent spontant ang detta???”

Kanske lite rätt, men mamma o pappa behöver jobba för att ge sina ungar mat på bordet, kläder.. Täcka deras basala behov… Vilka dumheter om man som förälder kan ge sina barn trygghet ändå…

1år så klart dom ska vara i förskolan!!! Dom har ju tusen gånger roligare där än hemma med en förälder..

Håller inte med alls, mina 3 barn har varit under 2 år allihopa vid inskolningen och det har gått hur bra som helst! Trygga, sociala och helt underbara barn har resultatet blivit 🙂

Jag håller helt med,det är väl också olika fr barn till barn. En del av mina barn har haft väldigt svårt vid lämningarna separations ångest. Panik skrik i intervaller som kom lite till å från. Blir bättre då dom bli äldre tack å lov.

Jag tror mycket handlar om att många barn är på förskolan långa dagar och knappt hinner träffa sina föräldrar på dagen. Så många barn skulle må bättre om föräldrarna jobbade mindre. Föräldrarna skulle kunna jobba 75% när barnen är små för att korta ner deras dagar på förskolan.

Det här var bara några av alla kommentarer jag fick. Jag är inte utbildad förskollärare, har inte heller samma pedagogiska utbildning som en lärare eller en psykolog har. Men jag har livserfarenhet. Och som någon kommenterade ”vi fick lära oss motsatsen på universitetet” med andra ord hävdar då Eva Ruzs att våra svenska högskolor och universitet ”misshandlar” våra barn? Eftersom det kan skada barnet att vara på förskolan om det inte hunnit bli 2år!?

”Idag lär sig 1-2-åringar att de skall bita ihop, gilla läget och inte bli ledsna när föräldrarna går till jobbet. ”Han/hon vill ju så gärna gå på dagis” och ”gråten går över” säger vi. Javisst går gråten över.
Men när barnets känslor trycks undan och nonchaleras vid upprepade tillfällen skapas en
inre sårbarhet. Brist på känslomässig närhet hos barn under två år kan ge betydligt allvarligare skador än de som orsakas av barnfattigdom. Vi bör därför fråga oss om barn ska börja på dagis före två års ålder.”

Hur vet Eva Ruzs att barnen inte får närhet på en förskola? Jag vill känna mig trygg med att lämna mina barn på dagis, gör jag inte det av en eller annan anledning så tar jag upp det personalen. Det är en självklarhet hos alla föräldrar. Jag känner mig ärligt talat lite kränkt som förälder när jag läser om Evas ”teorier”. Vilka skador får barnen om föräldrar inte skulle arbeta? Och hur skulle föräldrarnas välbefinnande då påverka barnen om man inte skulle kunna försörja sig?

”Barn lär sig att vara andra till lags, många sätter på sig glada miner, fast de egentligen känner sig övergivna. De måste hitta olika överlevnadsstrategier för att passa in i föräldrarnas värld.”

Hur vet Eva hur ett barn på 1år eller 2år känner sig? Hur kan ett sådant litet barn ”sätta på sig” ett fejkat leende? Undrar om hon hört talesättet ”barn och fyllon är ärligast”?

Självklart är barnens välbefinnande prio ett men samtidigt är föräldrarnas ”självförverkligande” ett sätt att överleva! Den dagen man blir förälder så väljer man att vårda en framtid, det betyder också att man måste arbeta. Det kallas ansvarstagande. Det handlar inte om att man som förälder har en längtan efter jobbet/lugn och ro. Varje barn är en egen individ och alla fungerar olika. Mitt råd är att lyssna på ditt barn. Behoven är olika. Men alla föräldrar ger sina barn närhet!!!! (Såklart undantag finns – tyvärr)

Mina barn har aldrig tagit skada av att börja på förskola vid 1års ålder tvärtom de har fått den bästa pedagogiska stimulans man kan tänka sig!

 Hade gärna varit på plats i Göteborg ikväll och fått lite svar. Ann Söderlund kommer vara med i studion, tråkigt att jag inte kommer få träffa henne för hon är en helfestlig tjej! Men det ska bli intressant att få höra hur hon tänker kring ämnet.

Här är en bild på mig och Ann (till vänster) som är tagen på barnmässan i Karlstad. Heja Ann och missa inte Debatt ikväll på SVT 22.00!