Idag har vi varit hos våran läkare. Engla-Freja har fått streptokocker igen, hon blev snabbt försämrad i lördags och jag tog det dumma beslutet att låta henne börja äta antibiotika igen. Jag vet att man INTE ska göra så, för man ska låta en läkare bedöma och ordinera medicin (så skäll inte på mig). Men nu blev det så på grund av olika anledningar. Idag kände sig Engla-Freja äntligen bättre igen. Halsprovet visade negativt och det beror ju på att hon äter medicin, däremot så gav infektionsprovet en indikation på att hon har en pågående infektion i kroppen. Vi fick ytterligare medicin utskrivet och nu kör vi ett varv till. Detta är sååå tröttsamt., tänk att vi hållit på så här sedan september. Vi håller tummarna för att ingen mera blir sjuk. Har sagt det förut och jag säger det igen, otroligt tacksam för att vi tillhör världens bästa vårdcentral.
Vi pratade även lite om Tuvis psoriasis, vi väntar på tid till hudläkaren. Jag hade önskat att vi kunde få börja med någon slags behandling redan nu, men det ska vi inte för att de vill att hudläkaren ska få se hur hon ser ut. Men det är tufft för henne, för hon vill inte ha alla dessa stora ”eksem”. Micke har också psoriasis och han lider med Tuvis för han vet hur det känns.
Efter att vi var på vårdcentralen så svängde jag förbi Angelica. Hon hade en överraskning till oss och jag blev så himla glad när jag såg vad det var.
Just den här passade perfekt till juloutfiten, men Deus har en blå också. Och jag fick en väldigt fin och personlig nyckelhållare som jag har på jobbet med mitt namn på.
En perfekt present eller varför inte till julklapp. Är ni intresserade så kan ni beställa en egen om ni klickar HÄR!
Visst är Deus lik sin pappa? Han är verkligen en kopia av Micke. Gullungen ❤️
Deus största intressen är bollar, bilar och musik. Björnen sover är en favorit just nu. Han kryper ihop som en liten boll och sen hör man honom nynna. Får han igång hela familjen i skönsång så är lyckan gjord.
Vill passa på att säga tack igen, för att ni tar er tid att kika in här. Känns fantastiskt att ha en ny blogg och kunna skriva igen. Känner mig hemma.
Snart ska jag baka de berömda nougatkakorna som vi alltid gör till jul. Eller Ilmrudkakorna som en del säger. Sist jag delade dessa kakor så var ni över 2000 personer som sparade receptet på Instagram. Så visst ska jag dela receptet även här på bloggen igen. Ta hand om er så hörs vi snart igen ❤️
Julen för mig är som en magisk resa tillbaka till barndomen, där varje doft och varje ton väcker minnen till liv. När jag pyntar granen och samtidigt känner doften av glögg så tänker jag på skratt från familjens tidigare julfiranden. Det är som om tiden stannar upp, och jag blir en del av en levande målning fylld av kärlek och gemenskap.
Mina tankar vandrar genom åren, och jag minns hur mina föräldrar slet för att göra julen speciell. Deras ansträngningar har blivit de kärnfulla minnen som jag bär med mig, som små pärlor av lycka i mitt hjärta. Julen är en tid då jag påminns om den oskuldsfulla glädjen och förväntan jag kände som barn, när varje paket var fyllt med mystik och överraskningar.
Det som gör julen ännu mer betydelsefull för mig är min stora familj. När vi samlas runt det dignande julbordet delar vi inte bara mat, utan också skratt, historier och kärlek. Jag är djupt tacksam för varje familjemedlem och den unika roll de spelar i våra gemensamma traditioner.
Att få föra traditionerna vidare till nästa generation är som att vara en länk i en lång kedja av kärlek. Jag ser glädjen i mina barns ögon när de öppnar sina julklappar och smakar på de traditionella rätterna som har överlevt generationer. Även de mindre lyckade rätterna (skratt). Genom att ge dem dessa gåvor av kultur och kärlek känns det som om jag ger dem en bit av mitt hjärta.
Så, för mig är julen inte bara en högtid; det är en resa genom tiden, en palett av färger och dofter som väcker de mest älskvärda minnena till liv. Jag är tacksam för varje ögonblick och för möjligheten att skapa nya minnen med min älskade familj varje år.
Allt är inte heller så lätt alla gånger, och visst går man genom tuffa stunder. Det gör alla, men då är viktigt att man försöker tänka på det positiva. På det som faktiskt betyder allra mest. Att man just nu får vara tillsammans med sin familj.
Jo vi har sedan september kämpat med återkommande infektioner, envisa baciller som på något sätt alltid hittat tillbaka. För ett par veckor sedan så beslutade vår läkare i samråd med infektionskliniken i Linköping att man skulle behandla hela familjen samt flickvän och pojkvän med antibiotika. Vi var glada och kände att vi nu äntligen kanske skulle få stopp på eländet. Men i fredags så insjuknade Engla-Freja ännu en gång, så imorgon ska vi träffa läkaren igen. Sista gången vi behandlades för streptokocker så bröt även psoriasis ut på våran Tuva. Jag trodde först att hon hade fått en allergisk reaktion men jag förstod snabbt att det inte var så.
Mitt upp i allt så fick min lilla mamma och hennes man covid. Tänk att de klarat sig under hela pandemin och blev sjuka nu. Mamma blev väldigt väldigt sjuk och ett tag var vi ordentligt oroliga för hennes hälsa och om hon ens skulle klara det. På sjukhuset skulle hon behandlas med en medicin som heter Paxlovid, det första godkända orala antivirala läkemedlet mot just covid-19. Men akuten i Motala gjorde ett stort misstag och skrev ut det på recept. Det är en väldigt dyr medicin och det är väldigt svårt att få tag i det men jag gjorde allt för att hitta det på apoteken. I Göteborg fanns det, men jag hade ingen möjlighet att ta mig dit eftersom jag hade familjen hemma sjuka i halsfluss. Hade hon fått medicinen på sjukhuset hade hon troligtvis inte blivit så dålig som hon blev. Nu i efterhand så förklarade läkaren på akuten att det blev ett olyckligt missförstånd eftersom hon självklart skulle fått medicinen på plats när hon var inlagd. Idag mår hon mycket bättre tack och lov, och hon har repat sig bra trots omständigheter. Men självklart spökar tankarna på om hon inte blivit bättre och sjukvårdspersonalen missat att ge henne medicinen. Jag vet inte vad jag hade gjort då.
Allt på en gång! Men en dag i taget och jag kommer göra allt för att skapa en vacker jul för min familj ❤️ Jag vill ge mina barn samma kärnfulla minnen som jag bär med mig, som små pärlor av lycka i hjärtat.
Under högtider som julen blir vikten av goda vänner tydligare än någonsin. Deras närvaro fyller livet med värme och skratt, och varje ögonblick blir en gemensam skatt att minnas.
Vet ni, goda vänner är lite som ljusstakar som lyser upp våra liv med sitt stöd och kärlek, och det är särskilt märkbart när högtidens stress och förväntningar kan kännas överväldigande. Och nu mer än någonsin är jag så glad över att vi har människor i vår närhet som glädjer oss.
I söndags så blev vi bjudna på adventsvandring med tomtar (och några troll) vackert väder, grillad korv och väldigt många skratt.
EmmyLou var väldigt glad över sin varma choklad med marshmallows, grädde och polkagriskäppar.
Visst är det något alldeles speciellt med grillad korv ute i naturen. Och omgivning var den vackraste jag sett på länge. Ett vinterparadis.
Våra vänners hund Ludde var med och hade koll på ”valparna”. Så himla fin. Han påminner om min Golden jag hade som barn. De snällaste ögonen.
Vi gjorde snöänglar och traktordäck.
William och Ellen älskade vandringen och ser framemot flera.
En fiskestuga ändå, ja även fast jag i inte alls är förtjust i fisk är ju helt magiskt. Ganska otippat att jag skriver så faktiskt med tanke på att jag har fiskfobi 😂 Men titta bara – otroligt vackert!
Kommer leva länge på den här dagen. Och nu vet jag vad jag önskar mig i julklapp, en eldstad likt den på bilden.
