Nu ska jag skriva ett väldigt personligt inlägg. Om något som jag levt med i det tysta och som påverkat mitt liv väldigt väldigt mycket. Har också känt att jag skäms för att prata om det, för att det är en livsviktig grej och för att det gått så långt som det har gått och jag har varit så dum och inte tagit tag i det.
Jag lider av något som heter odontofobi, svår tandvårdsrädsla. Det här har lett till att jag undvikit att gå till tandläkare i flera år. Även om jag vet vad konsekvenser blir, och även om jag vet att det kan bli allvarligt på olika sätt. För obehandlade tandproblem kan få allvarliga konsekvenser för en persons övergripande hälsa. En försummad munhygien och obehandlade tandtillstånd som karies och tandlossning kan öka risken för systemiska sjukdomar som hjärt- och kärlsjukdomar och även diabetes. Jag vet allt detta, men trots det så har jag inte haft modet att ta hjälp. Jag har haft tandvärk som fått mig att svimma men ändå har jag inte sökt vård. Då kanske ni förstår hur djup den här skräcken sitter i mig.
Tandläkarskräck är som en hård, tryckande klump i magen, som växer i storlek ju närmare tanken på tandvårdsbesöket kommer. Innanför bröstkorgen skapar den en kvävande känsla, som om luften blir tunnare och svårare att andas när du närmar dig tandläkarens dörr. Det är som om rummet fylls med ett tungt moln av ångest, vars skugga skapar en omedelbar känsla av olust.
När man sitter i väntrummet känns stolarna obekväma och hårda, som om de väntar på att avslöja en hemlighet som du inte är redo för. Ljudet av borrarnas envisa surrande blir nästan öronbedövande, och varje tickande sekund på väntetiden känns som en käftklämma som dras åt.
När man väl kliver in i behandlingsrummet, intensifieras lukten av desinfektionsmedel till något nästan överväldigande. Det kalla, metalliska ljudet från instrumenten som plockas fram gör att hjärtat slår snabbare och för tankarna till en obehaglig symfoni av ovisshet.
Själva stolen man sitter i känns som en åktur mot det okända, och varje rörelse skickar kalla kårar längs ryggraden. När tandläkaren börjar prata om planerade ingrepp, blir orden nästan en dimma, och fokus försvinner i en virvel av rädsla. Varje synlig utrustning blir en påminnelse om sårbarheten i stunden.
Det är som om du går på en skör tråd av nervositet, och varje ljud eller rörelse skickar elektriska stötar genom kroppen. Tandläkarskräck skapar en sorts känsla av att vara fast i en mardröm, där varje moment är överväldigande och varje ljud får pulsen att rusa.
Jag är en lösningsorienterad person, vill alltid se ett problem som resurs till att finna lösningar. I svåra akuta stunder agerar jag direkt. Därför blir jag så arg och besviken på mig själv att jag i denna situation helt och hållet stänger av och väljer att stoppa huvudet i sanden. Jag vet vad som måste göras men gör det inte på grund av rädsla. Jag har sprungit ut från tandläkare och bara struntat i följderna, gråtit mig igenom tandvärk och bett till högre makter att hjälpa mig. För man blir så desperat till slut.
De senaste tiden har jag haft väldigt ont och har kämpat mig igenom dagar och nätter så gott jag kunnat. Har man inte haft riktig tandvärk någon gång så kan man inte ens föreställa sig smärtan. Den är HEMSK och gör så ont att man inte vill leva. Jag vet inte hur jag annars ska förklara smärtan för det finns inget värre jag upplevt i mitt liv. Natten mellan torsdag och fredag var värst, och Micke såg hur jag led. Jag vill också understryka att odontofobi är ett tillstånd som påverkar ens omgivning väldigt mycket. Man blir inte en rolig person när man går omkring och har ont hela tiden. Jag försummar inte bara min munhygien utan min familj också. Tills slut sa Micke nu måste vi ta tag i detta, din familj orkar inte mera!
Jag blir ledsen när han säger så men vet ju att han har rätt. Och när jag pratade med en vännina sa hon att hon tyckte jag skulle låta Micke ringa tandläkaren, hon sa också att om jag inte skulle låta honom ringa skulle hon komma och hämta mig och personligen åka med mig till tandläkaren.
Micke sa att han skulle ringa folktandvården men jag sa direkt att det går inte. Jag har så många minnen från den tiden när jag gick där. Och jag förstår ju att det är därför jag har den här fruktansvärda tandläkarskräcken.
Okej då ringer jag Rabi istället! Jag sa okej och i samma stund fick jag hjärtklappning men kände samtidigt ett lugn. Rabi är en kille som jobbade för Micke för många många år sedan när Micke var butikschef på The Phone House. Jag minns Rabi som en snäll, varm och mycket sympatisk person. Han var så himla charmig och älskade musik, hans högsta önskan var att bli tandläkare, jag minns det så väl.
Han följde sin dröm och har sedan några år tillbaka en egen klinik. Men det var inte så här jag ville träffa Rabi igen, men jag är oerhört tacksam för att han tog sig tid att träffa mig. Väl på plats hade jag brutit ihop både en och två gånger på vägen. Jag försökte intala mig själv att jag inte skulle springa därifrån. Micke smsade min mamma som var orolig, han lovade att han skulle sätta sig framför dörren så jag inte skulle kunna smita.
Jag fick komma in på ett rum och träffa Charbel, vilken kille! Han tog mig för det jag var i, just i den stunden inte riktigt mig själv kan man säga. Men han lättade upp stämningen, pratade och skojade. Fick mig att försöka tänka på annat. Han förminskade inte heller mina känslor. Det är okej! Och du är inte ensam om att känna så här. Tillsammans kommer vi fixa det här och vi kommer stanna här tills du fått hjälp, ingen stress. Vi tog många röntgenbilder, gjorde en ordentlig undersökning och pratade om vad som behövdes göra. De andra i personalen på kliniken kom in och hejade, kändes fint att de tog sig tiden. Jag var inte bara en ”jobbig kund” jag var en patient som hade riktigt jobbigt och de såg mig allihopa.
Rabi kom in och klappade på mig, jag möttes av samma snälla ögon som jag en gång gjorde bakom kassadisken på The Phone House. Du fixar det här och vi håller dig i handen genom allt. Micke satt nere vid mina fötter och höll om mina ben som skakade. Rabi lade bedövning och de behövde fylla på flera gånger. En tand som blivit ordentligt angripen och skapat infektion då kan det behövas mera bedövning. Vi tog beslutet att dra bort tanden, det hade gått så långt så det var tveksamt om det ens skulle gå att kunna fixa den. Det blev ett tufft ingrepp för mig och vi var tvungna att ta lite pauser då och då. Jag fick dextrosol som skulle höja blodsockret för ett tag kändes det som om jag skulle svimma.
Jag är på riktigt chockad över att jag ens tagit mig in på kliniken. Ännu mera chockad över att jag klarade av att operera bort tanden. När vi var klara kände jag en otrolig lättnad, tacksamhet och kärlek. Livet fylldes med en lättnad som liknar en överlevnadskänsla. Dom räddade mig!
Micke tog en bild, inte den mest förtjusande bilden kanske. Men en bild från verkligheten som jag är stolt över idag.
Vi har en ny tid bokad till nästa vecka. Jag intalar mig själv att jag verkligen ska gå dit, vi ska träffas och prata. Det känns bra, och det gör mig tårögd. Så många år jag gått med ångest och smärta, och nu äntligen kanske jag kan behandlas för mina problem utan att känna panikångest. Som att få livet tillbaka. Så otroligt stolt över Rabi som blivit en så skicklig läkare. Vill ni träffa den bästa tandläkaren så hör ni av er till Akademitandvården AB, har hört att de även ska öppna i Jönköping. Hälsa från mig, jag hoppas alla som behöver söker tandvård där. Kan rekommendera från djupet av mitt hjärta.
Vill med detta inlägg ge hopp till er som kanske känner samma sak som jag. Som också lider av tandläkarskräck. Det finns en del människor som är ämnade att rädda liv, det finns en del människor som kan hjälpa en när det är som tyngst. Och kan jag ta det här steget så är jag övertygad om att andra kan det också. Och tack Micke för att du pushar mig genom allt ❤️
