Hannah min Hannah ❤️ hon har på något sätt alltid funnits där genom alla skeden av livet. När jag ser tillbaka på tiden vi fick så fylls jag av en djup tacksamhet och en obeskrivlig saknad efter min bästa vän som nu inte längre finns.
När vi var barn, var Hannah en otroligt duktig scout (tro det eller ej), och var alltid snabb som blixten, ingen kunde springa snabbare än Hannah! Vi delade hemligheter, skratt och drömmar om våran framtid. Vi stöttade varandra genom skolans alla prövningar och tonårens stora förvirring. Hannah var alltid modig, medans jag var den försiktiga och lite fega. Men hon var den som alltid förstod mig, även när jag inte förstod mig själv. Våra barndomsminnen är fyllda av glädje och en tid när allt verkade möjligt. För vi ville så mycket. Kan hända att vi gjorde en del busiga saker också. Ibland blev vi osams, men lika snabbt blev vi sams igen.
Det var under tonåren när jag blev gravid, som Hannah verkligen visade vilken fantastisk vän hon var. Medan många andra vände sig bort eller inte visste hur de skulle hantera situationen, stod Hannah kvar. Hon var där genom varje steg – från den första chocken, genom alla rädslor och osäkerheter, till glädjen och utmaningarna med att bli mamma.
Hannah var den enda som var där för mig när jag behövde någon som allra mest. Hon följde med mig på läkarbesök, hjälpte mig med skolarbetet när jag knappt hade energi att hålla ögonen öppna, och hon var först på plats och kramade mig efter förlossningen. En nyårsafton jag aldrig kommer att glömma, Hannah gick direkt från festen till mig på sjukhuset. Hon tröstade mig när jag kände mig överväldigad och rädd, och firade med mig, de små segrarna som varje ny dag som mamma förde med sig. Hennes stöd var ovärderligt, och utan henne vet jag inte hur jag hade klarat mig.
När jag nu tänker på att Hannah inte längre finns här, känns det som att en del av mig själv har slitits bort. Hon har lämnat ett tomrum som inget kan fylla. Jag saknar hennes skratt, hennes varma leende och de stunder när vi kunde prata om allt och inget. Livet känns mindre ljust utan henne, och sorgen över att hon inte finns här är bottenlös.
Du kämpade mot cancern som tog ditt liv. Du var tapper in i det sista. När det till och med kändes som mörkast så såg du ljuset. Avståndet mellan oss slet sönder mig, för du vet att jag hade dåligt samvete jag hade ju velat vara hos dig. Men du sa alltid att jag hade nog och att du var omringad av de bästa. Alla dina vänner i Stockholm som du pratade så varmt om, jag är så evigt tacksam för dem. Och din man, du var så kär i honom. Din lillebror, författaren som du var så stolt över. Du ville alltid att jag skulle träffa just dem, och jag hoppas jag får göra det, men Hannah det skulle inte vara utan dig.
Att ha haft Hannah i mitt liv har varit en gåva. Hon har format mig på så många sätt, och minnet av henne kommer alltid att vara en del av mig. Och även om hon inte längre är här, kommer hennes anda alltid att leva vidare i mitt hjärta. Jag bär med mig alla de minnen vi skapade, och de lärdomar vi gett varandra. Tack, Hannah, för att du var min bästa vän, och den syster jag aldrig hade. Jag kommer alltid att älska och sakna dig. Kanske till och med heja på Bajen ibland, men bara ibland. Och jag kommer alltid finnas här för dina tjejer om de behöver mig. Tills vi ses igen, sov gott Hannah och som du alltid sa – bubblor är bra! 🥂❤️
