Det är något särskilt med höstdagar som doftar regn, kaffe och barnskratt. När man inte planerat så mycket, men ändå får hjärtat fyllt av de där små stunderna man aldrig vill glömma…
Tänk att jag fortfarande kan plocka in dahlior från trädgården. Visst är det fantastiskt!?
Idag blev det ännu en sån där dag som jag vill stoppa ner i fickan och spara.
Ni vet, en sån där helt vanlig höstdag när regnet smattrar mot rutan, doften av kaffe blandas med lim och barnskratt och man tänker att just nu, precis här, är det faktiskt alldeles perfekt.
Vi plockade fram sax, lim, toarullar och en hel hög med löv vi samlat på vägen hem från skolan.
Tanken var att pyssla lite snabbt, men ni som har barn vet… “lite snabbt” blir sällan just det. 😅
Teddy och Bruno vill hemskt gärna också vara med men där gick gränsen. Våra älskade hundar, ska alltid vara med, men jag tror att löven utifrån gjorde dem extra nyfikna. Udda beteende av matte tyckte de nog båda två.
Amadeus satte igång med största allvar.
“Mamma, min igelkott heter Bob!” sa han stolt.
Och så tittade han på mig, med den där blicken som går rakt in i hjärtat:
“Vad ska din igelkott heta då?”
Kroppen till igelkotten klar…
Jag älskar de där små stunderna. När världen utanför får pausa en stund och allt som betyder något ryms i ett rum fullt av skratt, kladdigt lim och fantasi.
Det blev löv över hela golvet, lite färg på bordet och väldigt mycket glädje. Och när vi var klara satt vi bara där och beundrade våra små skapelser. Vi var stolta, trötta och hade färgfläckar på fingrarna. Så enkelt, men ändå så stort. Små händer som skapar, små hjärtan som växer.
Barnen ställde sina igelkottar bordet, och ikväll efter att barnen lagt sig tände jag några ljus nöjt av en kopp te och bara tittade på de fina skapelserna. Dagar som dessa påminner mig om att det faktiskt är det lilla som är det stora 🤎
Ta hand om er, och testa att göra några igelkottar ni också!
