Klockan är långt efter midnatt.

Ligger vaken i sängen och skriver, väntar på att tonåringarna ska komma hem från sin fest. Det går liksom inte att somna förrän jag hört dörren öppnas, stegen i hallen, det där halvdämpade skrattet som säger att allt är okej. Ni som vet ni vet!

Utanför fönstret är det tyst. Den där råa, fuktiga kylan har smugit sig in, den som bara finns när hösten verkligen tagit greppet. Jag var ute tidigare ikväll och plockade de sista rosenskärorna. Deras stjälkar var redan kalla, nästan slappa av nattluften. Frosten står redo nu, och snart faller de till vila. Känns verkligen som sommarens sista andetag.

Det finns något märkligt trösterikt i det. Allt som lever måste få vila, också vi. Men ibland tar det tid att förstå när det är dags att sakta in, eller förändras.

Jag har tänkt mycket den senaste tiden på kroppen, på hormoner, på hur lätt det är att bli missförstådd som kvinna. När man börjar närma sig klimakteriet händer något subtilt, nästan osynligt, men det påverkar allt. Hjärnan, sömnen, humöret, tålamodet. Vissa dagar känns det som om hela systemet går på reservkraft. Min allra närmaste vän har kommit in i klimakteriet, hon är där mitt i skiten om man får uttrycka det så? Det är ju inte lika smärtsamt för alla, men för henne har det varit det. Och jag har på nära håll fått se hur hon har kämpat, inte bara med allt som kan följa klimakteriet utan också för att få hjälp.

Jag har läst en del forskning, det visar sig att östrogen påverkar dopaminet i hjärnan, alltså samma signalsystem som styr fokus och energi. När hormonerna börjar svaja, kan man få symtom som liknar ADHD. Och vet ni vad? Många kvinnor får just den diagnosen, trots att det egentligen handlar om hormonella förändringar.

Det säger något om hur dåligt vi fortfarande förstår kvinnokroppen. Vi lever i en tid där kvinnor medicineras för symtom som kanske egentligen bara är kroppens sätt att ropa: ”Se mig. Jag förändras.” Ledsamt att vi inte kommit längre.

Och kanske är det just det jag försöker göra nu, rikta strålkastaren lite mer mot mig själv.

En gång sa en kvinna till mig: ”Ibland behöver man rikta strålkastarna mot dig själv.” Jag minns att jag blev tyst. Tänkte mycket på vad hon egentligen menade.

Nu förstår jag. Vi behöver alla göra det. Våga se, våga rannsaka, våga stå för det som inte längre fungerar, i oss själva, i relationer, i grupper, och i sammanhang.

Och kanske är det just det Motala AIF FK också behöver göra nu?

Efter dagens match står det klart att Maif inte lyckades avgöra serien och ta klivet upp till division 1. Istället väntar ett tufft kval. Men ibland måste man stanna upp och se sig själv i strålkastarljuset för att kunna gå vidare starkare. Det gäller oss alla.

Hösten är här. Allt förändras. Men inget är förlorat.