Jag har inte varit så aktiv här på bloggen, inte på instagram heller faktiskt. Jag har fokuserat mest på familjen och varit med de som betyder allra mest ♥
Förra fredagen var det exakt ett år sedan vi satt på rättegång och fick möta de som helt hänsynslöst mobbat och misshandlat våran son. Det hade då gått åtskilliga månader sedan misshandel skedde och vi hade väntat på den här dagen länge. Förutom förundersökningar, förhör och det faktum att vi blev utsatta för hot och förföljelse lång tid efter så var William så stark som orkade gå igenom det här. Istället för att tryckas ner som offer så vägrade han ge upp och ville ha rättvisa. Trots att han drabbats av PTSD och hade en galen ångest så vägrade han låta våldsbrottet vinna över honom. Trots skador på skelett och värk i kroppen. Hans styrka och mod gjorde skillnad, han skipade rättvisa och de tre åtalade blev dömda. Även när de överklagade så blev de dömda. Det betyder såklart mycket, men det är ingenting emot det som vi fått jobba med undertiden och efteråt.
Jag tror inte någon riktig kan förstå vad William och vi har gått igenom som inte upplevt det här själv. Och jag ber till högre makter att inget barn och ingen familj ska behöva gå igenom det här. Men våldsbrott bland unga försvinner inte, snarare tvärtom. Och samhället MÅSTE prioritera våra barn mera. Det här hände i skolan, en plats som ska vara trygg för ALLA! oavsett. Men ändå så hände det och fortsätter att hända!
Våra politiker måste göra något NU! Samhället måste agera NU! Vart är alla resurser? Hur många gånger måste detta ske innan någon agerar på riktigt? Måste det gå så långt att ett barn mister sitt liv innan man gör något? Större steg måste tas, och vi måste se allvaret i detta! Skolan måste ha en helt annan handlingsplan för situationer där mobbning och våld förekommer. Ingen vill krama sin mobbare och bli ”sams” det funkar inte så och barnen som blir utsatta för mobbning och våld ska inte behöva tvingas till detta. Dessutom ska inget barn ska behöva höra från ens skola att ”det är lika bra du vänjer dig vid att träffa på dessa människor för de bor och lever här” Är det så man bemöter en mobbare? Och snälla kan någon förklara för mig varför man oftast flyttar på offret istället för mobbarna? Vad ger det för signaler? Varför är så många vuxna människor rädda för att konfrontera mobbning?
Nej mobbning och våld är aldrig okej! Det förstör barns liv och det är vi vuxna som måste ta ansvar och göra något åt detta. Jag skulle vilja se mer handlingskraft och nolltolerans mot mobbning.
Idag mår William okej, han kommer aldrig glömma men han kan leva utan att hela tiden behöva se sig över axeln. Han kan gå in i en affär utan att få panik. Och han kan ta sig till skolan utan att känna en enorm rädsla. Det har tagit honom år men där är vi nu. Att vi delar med oss av detta är för att det förhoppningsvis öppnar upp ögonen för en del människor och för att visa att vi inte accepterar mobbning och Jag såg på ellshjältar på Instagram de hade uppdaterat om mobbning, våran William är inte ensam om att få uppleva det här. Och tyvärr kommer flera barn behöva uppleva det 🙁 Det är alldeles för många barn som blir utsatta. Mitt hjärta går sönder.
Men sprider vi ordet och sätter ner foten tillsammans så kan vi göra skillnad!
