Dagarna går. Skönt tycker jag. För varje dag som går så känner jag mig lite starkare. Men det här som har hänt har verkligen fått mig ur balans. Vilket inte alls är så konstigt och därför har jag inte skrivit här.
Det fysiska måendet har varit värst, ja det psykiska är också jobbigt. Men när kroppen inte bär så blir allt värre på något sätt upplever jag. Hade ju precis börjat må bättre, blivit piggare mycket piggare. Och det berodde på att min anemi börjat bli bättre och mina värden blivit bättre. Det tog ganska lång tid och jag fick äta alla tillskott ganska länge innan jag började känna skillnad, men när det väl blev skillnad så var det som natt och dag.
Sen en dag så rasade allt.
Jag vill varna känsliga läsare för en jobbig text.
Så många som skrivit till mig att ”jag visste att du var gravid för att du mått dåligt” men vet ni, så var inte fallet. Jag mådde dåligt innan jag blev gravid och jag har gått med anemi jättelänge utan att ens veta om det. Jag har mått dåligt, varit extremt trött och haft hjärtklappning länge. Tänkt att det bara varit en tillfällighet, tänkt att jag bara haft mycket runtomkring mig, tänkt att det går säkert över snart. Man är ju lite som en maskin, man tuffar på tills det inte går mera. Till slut blev min hjärtklappning så jobbig att jag var tvungen att ta upp det med min läkare, och det passade jag på att göra när jag var hos läkaren av en helt annan anledning. Jag hade fått en ytlig propp i benet som svullnad upp och jag ville för säkerhets skull kolla upp den. Om det inte varit för den så kanske jag fortfarande hade gått hemma med mina konstiga symptom. För sådan är jag, söker inte vård i första taget. Kanske var det någon ovan som gav mig en spark i baken? Jag passade på att ta upp mina konstiga åkommor hos min läkaren när jag ändå var där, på inrådan från min kära mor.
Efter många prover och flera besök med ännu flera provtagningar så kom läkaren fram till att jag hade alla möjliga brister. En del brister var så stora så hon frågade hur jag orkade med dagarna. Så nej, mitt mående hade inte med graviditeten att göra, det var i botten redan innan.
När jag blev gravid så blev det nästan tvärtom, mådde bättre än vad jag gjort på evigheter. Kände mig piggare, gladare och starkare. Så man kan inte koppla allt negativt till min graviditet. Även om slutet på den här historian blivit det mest negativa jag någonsin upplevt.
En del har också skrivit till mig att ”detta är kroppens sätt att säga ifrån. Din kropp klarar inte att bära flera barn, lyssna på din kropp”. Alltså jag vet inte vad jag ska svara på en sådant uttalade. Ja så kanske det är? Vad vet jag? Eller så kanske det är som så att missfall är väldigt vanligt! Det betyder inte att det är något fel på min kropp, eller att jag inte skulle kunna bära flera barn. Flera tusen kvinnor drabbas av missfall. Men bara för att jag har många barn så skulle det betyda att min kropp säger ifrån? På något sätt så betyder det att man förminskar min sorg. ”Du ska vara nöjd med de barnen du har, tänk på de som inte har några barn alls!” Först och främst, jag är så otroligt tacksam och känner mig välsignad som fått en stor familj. Men för det så vägrar jag ta någon shaming för att jag förlorat ett barn! Aldrig! Jag lider med alla som försöker få barn, en stor sorg som ingen kan förstå. Jag har ju faktiskt trots mina elva barn levt väldigt nära den känslan då min bästa vän varit ofrivilligt barnlös. Jag har sett hennes bottenlösa ledsamhet äta upp henne inifrån. Och många gånger har vi pratat om hur olika det kan vara, och hur otroligt orättvist livet är. Vi var våra exakta motsatser och hennes största önskan var att få bli mamma. Hon försökte i flera flera år utan resultat. När jag frågade henne om hon ville följa med på min förlossning när William föddes så tårandes hennes ögon av lycka. Det tog henne på något sätt närmre hennes högsta önskan i livet. Jag erbjöd tom mina ägg och sa att v i åker utomlands och fixar det. Jag var redo att göra allt för att hon skulle få sitt barn, sin familj. Jag kan omöjligt veta hur det är att inte kunna få barn, men jag har trots mina elva barn fått en inblick i hur det kan vara. Idag har min bästa vän tre egna barn, som hon fött själv. Efter flera flera år av längtan. Hennes högsta dröm gick i uppfyllelse, och jag grät av lycka för hennes skull.
Jag är nog inte riktigt redo att gå in på detaljer, hur långt in i graviditeten jag kommit. Men det var tillräckligt långt. Och det jag/vi fick uppleva var fruktansvärt. Det blev inte så bra heller av andra omständigheter, och såhär efteråt kan vi konstatera att jag skulle blivit inlagd på sjukhus. Jag skulle absolut inte varit hemma.
Det var två hemska dygn. De värsta jag någonsin upplevt, ibland tvivlade jag på om jag skulle överleva. Helt övertygad om att jag skulle förblöda. Smärtan var overklig, värre än alla barn jag fött. Jag har en hög smärttröskel, jag biter ihop och härdar ut men i den här situationen så rann tårarna och jag ville bara skrika rätt ut. Värkarna jag fick var inte ”vanliga” värkar det var något helt annat.
Tänker på en kommentar jag fick ”man är olika, en del klarar det lite bättre än andra. Beror helt på hur känslig man är”. Jag brukar aldrig ta åt mig av kommentarer, inte längre. Men den här kommentaren skar i mitt hjärta. Jag blev både ledsen, arg och sårad, mest arg tror jag. Extra mottaglig. Jag kände bara att jag ville slå hen, oerhört omoget jag vet. Men allt inom mig skrek och jag kände bara hat.
Jag fick föda ut mitt barn hemma. Det jag/vi såg komma ut ur mig var hemskt. Jag hade smärtsamma värkar i flera timmar och jag trodde jag skulle förblöda. Jag ramlade av toalettstolen, det var blod överallt. Jag gick ner 6 kilo på ett dygn. Kom inte och säg till mig att det beror på att man är olika känsliga.
Två dagar efter, jag fick träffa en överläkare som undersökte min livmoder. och som konstaterade att allt kommit ut. Det var en jobbig undersökning.
Här stod jag och kände mig som världens mest ensamma människa. Min tid stannade och jag kunde inte tänka klart. Vad hade hänt? Jag väntade på en sköterska som skulle ge mig medicin, en medicin som definitivt skulle avsluta graviditeten.
Jag visste ju precis vad läkaren hade sagt till mig. Jag tog in orden och förstod. Jag upprepade ett mantra för mig själv, måste vara stark för barnen, måste vara stark för barnen. Det var det enda jag kunde tänka på, och jag ville bara ha dom allihopa i min famn. Mina älskade barn. Jag skickade meddelande till både Victor och Oliver och berättade vad som hade hänt. Micke var med mig men han sa inte så mycket, han visste kanske inte vad han skulle säga. Och inom honom var sorgen precis lika stor som för mig.
När vi kom hem så var jag otröstlig, kunde inte sluta gråta. Det var hemskt jobbigt för jag ville inte visa de små barnen. Vad ska man säga till dom? När är det okej att berätta om något sådant här? När de är 11 år? Eller mindre? Stora frågor som man behöver tänka på mitt upp i allt. Jag saknar den sortens stöd av sjukvården, varför finns inte det? Sköterskan frågade om jag ville träffa en kurator, men det var inte på en gång. En sådan tid får man vänta på… Nej jag redan ut mina känslor efter ett tag. Men någon hade gärna fått råda mig till hur man bemöter en sådan här sorg med de barn man har hemma. Om någon bara hade kunnat säga något.
Det är svårt att sortera bland alla känslor. En dag i taget.
Kram / Madeleine ♥
