Att vara ute i trädgården är det bästa som finns om man frågar Livia. Det första hon gör på morgonen efter att hon fått på sig kläder är att hämta skorna och peka mot dörren. Nu går vi ut! Det spelar ingen roll om vi hunnit äta frukost, att vara ute är det bästa som finns.
Livia går under smeknamnet Skrollan just nu, himmel och pannkaka så busig hon är. Och hon är så medveten om sina små hyss. Charmig är hon också, men jag erkänner ibland vill man slita av sig håret av ren frustration. Haha, det är tur hon är söt fast hon är busig.
Den här åldern är härlig, men det kan också vara en utmaning. Kan själv är ett vanligt utryck. Den lilla fågelungen vill gärna prova sina vingar lite mera nu. Ibland blir det lite tokigt, men det är väl det som kallas livet. Man måste testa sig fram.
Jag hade tänkt att greja i trädgården i helgen, men så blev det inte. Dahliorna blommar fortfarande, bara en tidsfråga innan frosten tar dom men jag njuter så länge jag kan av jättarna.
Rosenskäran har lagt sig ner i vila, några skönheter tittar upp men jag borde nog inse att det är över nu. Lite vemodigt måste jag säga, att skiljas från allt det där som man lagt sin själ i. Fått se blommorna blomma hela sommaren och nu är allt bara slut. Ja snart i alla fall.
Första sommaren som jag verkligen vågat mig på att både så snittblommor och odla så mycket grönsaker. Det blev ju väldigt bra, men jag också lärt mig av mina misstag. Till nästa sommar så behöver jag inte sätta mina dahlior så tätt, och mina rosenskära kan jag nog halvera.
Tänk att vi var här alldeles nyss…
Jag älskade verkligen att sitta här ♥ Min lilla oas som nog blev större än vad jag trodde.
På bilden här nedan kan man se hur små dahliorna var från början. De står bredvid Engla-Freja i krukorna.
I zinkbaljorna hade luktärten börjat växa, men var inte alls så stora.
Men efter ett par veckor så hade även de blivit större och jag minns hur lycklig jag var över den första luktärten.
Sen vet jag inte riktigt vad som hände? Det sa poff och jag bara älskade det! Barnen också, de tyckte det var så roligt att få plocka in blommor varje dag.
Trädgården blev precis vad jag önskade mig och lite till. Växthuset försvann till slut omringad av alla dahlior och luktärtor.
Varje kväll satt vi här på det lilla blomsterdäcket och myste. Om jag kommer sakna det? Ja ni förstår ju varför det känns lite vemodigt i hjärtat. Men jag tröstar mig med att jag har nästa vår och sommar att se framemot ♥
Ikväll har EmmyLou haft gymnastik, måndagar är veckans absolut bästa dag. Hon har stenkoll på att hon har träning just den här dagen. Jätteroligt att EmmyLou har hittat ett intresse som hon älskar. Vi har också skickat anmälan till kulturskolan om balett och en målarkurs för Tuva-Li som gillar att skapa. Men därifrån har vi inte hört något ännu.
Charlie, Colin och Adam har fotbollsträning på måndagar så schemat har varit fullspäckat idag kan man säga.
Imorgon ska jag ringa till rektorn på Mathildes förskola och försöka boka ett nytt möte. Skulle ringt idag men jag kände att jag var tvungen att ladda lite mentalt först. Jag försöker alltid hålla mig stark och samlad, men jag är inte mer än en människa. Det är omöjligt att alltid vara stark och det här tar mera energi än vad många förstår. Rektorn och pedagogerna är väldigt bra, lyhörda och trygga. Känns som vi kommit till rätt förskola, nu ska vi bara få med kostchefen på varför det är så viktigt att Mathilde får det hon gilla.
Men jag vill också säga TACK till er som tagit er tid att faktiskt läsa på om Selektiv Ätovilja – ARFID. Jag försöker skriva om det för att synliggöra problemet för det finns så mycket okunskap. Det trots att det finns så många barn, ungdomar och vuxna som lider utav det. Att utbilda och förklara kan bara ge en bättre förståelse.
Och till alla er som kämpar med samma, stor varm kram. Ni är fantastiska
