Våran lilla tolva Låter ju helt galet när man skriver det. Och ja, säger det. Men det känns inte alls så ”konstigt” som det låter.
Jag förstår verkligen att man kan höja på ögonbrynen när man hör om någon som har elva barn och som väntar sitt tolfte. Jag skrattar till och med lite för mig själv när jag tänker på det, hur tänkte man där egentligen?
Men jag vet ju hur bra alla våra barn har det och hur älskade de är allihopa. De får all våran uppmärksamhet och allt vi gör, gör vi för barnen. Däremot måste vi bli bättre på att kanske göra saker själva ibland, på tu man hand jag och Micke. Det behöver inte vara några stora saker, kanske bara en middag ute. En promenad. Bara något för oss själva. Vi är ganska dåliga på det, eller rättare sagt urusla.
Mitt dåliga samvete kommer direkt, och jag tänker att den tiden skulle vi kunna ta och göra något tillsammans som familj. Och det är ju inte så att vi inte kommer att ha tid att göra saker själv sen när vi blir gamla. Då får vi äta många middagar på tu man hand.
Jag vet, man ska inte känns så. Vi behöver såklart också tid, men jag uppskattar små saker i vardagen framför storslagna barnfria helger.
Förra veckan så var vi i Örebro. Jag hade ett möte inbokat tidigt och så hade jag en tid hos Storgatans Gynekologiska Mottagning där jag fick träffa Dr Claus Smed Sörensen. En trevlig man som trots att han egentligen gått i pension för mer än 10 år sedan valt att fortsätta att arbeta.
Det kändes så bra att äntligen få se lilla mini igen. Jag frågade på en gång om han såg att hjärtat slog. Det är klart att man alltid känner en viss oro för sitt ofödda barn, det är helt naturligt och konstigt vore det kanske annars. Men med tanke på det vi gick igenom tidigt i höstas så har jag den här gången mått otroligt dåligt. Mest psykiskt. Inför varje besök så ekar orden tyvärr jag kan inte se att hjärtat slår.
Det hänger kvar. Och jag har ju inte heller känt mig så värst gravid. Ibland har jag inte känt det överhuvudtaget. Jag borde kanske istället vara tacksam för att jag mår så bra, men alla hjärnspöken kan göra att man blir helt knäpp.
Dr Claus berättade att hjärtat slog och jag kunde andas ut. Usch så jobbigt! Jag har ju känt rörelser, men inte så tydligt som jag velat och då inbillar jag mig ibland att det inte är rörelser. Han berättade också att moderkakan ligger i framvägg även denna gång och där har vi ju svaret på varför jag inte känt sparkar så tydligt. Likadant var det med Livia. Jag som hittills trott att den ligger i bakvägg eftersom moderkakan gjorde det senaste ultraljudet hos barnmorskan.
Allt såg bra ut och mini växer bra. Är så tacksam Och jag känner mig verkligen lugnare.
Hade gärna visat er bättre bilder, men jag fick ingen utskriven. Fick enbart fota och filma skärmen med mobiltelefonen. Det var en extremt aktiv bebis, så pass att Dr Claus hade svårt att se könet Länge länge letade han. Och som en liten försäkring så sa han att det det finns ca tre procent chans att det kan vara fel innan han till slut avslöjade för oss vad han trodde.
Så nej jag kan tyvärr inte dela med mig av vad som gömmer sig där inne i magen ännu. Får vänta tills vi har träffat våran älskade barnmorska och efter det ska vi avslöja för barnen med en liten gender reveal fest.
Huvudsaken är att allt såg bra ut och jag känner mig mycket lugnare.
Två trötta, gråtmilda och lyckliga föräldrar. En av de bästa dagarna i vårt liv.
Jag skulle vilja fråga er annan sak. Jag har fått frågan om vi vill medverka i gravid vecka för vecka. Är det något som ni skulle tycka vara roligt? Tittar ni på YouTube?
Rörligt content är ju såklart alltid roligt, det händer mera och man kan förmedla sin närvaro på helt annat sätt än i skrift.
Ta hand om er, och tack för att ni kikar in här
Kram / Madeleine
