Fredagen började inte alls på bästa sätt. Livia skadade sig.
Det var tidigt på morgonen och Livia som alltid vaknar med ett leende på läpparna skrek såga tror hela kvarteret hörde. Direkt förstod jag att något inte var som det skulle. Man lär sig höra på sitt barns skrik när något är riktigt fel.
Jag stod i köket och plockade med disken som jag oftast gör innan Livia vaknar. Jag slängde ifrån mig diskborsten och sprang in i sovrummet. Hon stod bredvid sängen och kunde inte gå, när hon såg mig försökte hon ta ett steg framåt men det enda som kom fram var hennes skrik. Hon släpade ena benet efter sig och klagade på att det gjorde ont.
Jag lyfte upp henne och gick ut i vardagsrummet och satte mig i soffan med Livia i famnen. Försökte trösta samtidigt som jag ville se vad som kunde vara fel med benet. Jag såg inget, klämde och kände. Till slut så lugnade hon ner sig lite, och jag satte henen bredvid mig i soffan så jag kunde gå och hämta något att dricka. Det kanske bara var så att benet sov fortfarande? Man vet ju själv hur obehagligt det kan vara när foten somnar och man försöker gå på den.
Man jag hann inte mer än ut i köket så hade Livia försökt ställa sig upp igen och börjat skrika. Det ena benet släpande bredvid, hon försökte stödja på foten men skrek då ännu mera. Kunde hon haft sådan otur och stukat foten när hon klev upp ur sängen? Konstigare saker har väl hänt tänker jag…
Men ingen direkt svullnad som en typisk stukning, man har ju sett en del sådana. Så länge hon satt stilla i soffan och inte behövde använda foten så var det okej. Då skrek hon inte. Jag avvaktade en stund, tittade på foten och tyckte efter en liten stund att foten faktiskt såg lite felroterad ut. Jag ringde 1177 och rådfrågade, de kanske kunde ordna en tid på vårdcentralen åt oss? Jag berättade precis allt som hänt, och att hon dagen innan varit sig själv. Hon hoppade och studsade som vanligt då.
Sköterskan på 1177 kunde inte trolla fram någon tid till vårdcentralen utan rådde oss till att åka till akuten. Jag ringde Micke och bad honom följa med, eftersom de med största sannolikhet skulle behöva röntga Livias fot så var det ju lika bra att han följde med eftersom jag inte kan vara med på röntgen eftersom jag är gravid.
Vi bestämde att vi skulle mötas upp på akuten så skulle vi ta det därifrån. Insåg att jag fortfarande stod i pyjamasen så fick byta om snabbt som sjutton. Lyfte in Livia i badrummet och tvättade av henne och stressade på med kläderna.
När jag tar på mig skorna så glömmer Livia än en gång bort att hon har ont i foten och ställer sig på golvet igen. Och skriker rakt ut! Samtidigt så hör jag hur foten knakar, det lät nästan som när man knäcker en pinne på mitten. Så jäkla obehagligt! Usch!
Det går på bara några sekunder, satt ju bredvid henne när jag tog på mig skorna. Jag lyfter upp henne och tröstar igen. Älskade unge du skulle ju sitta stilla tills mamma var klar! Hejsan hoppsan, säg det till en treåring med energi som en helt dagis.
Tårarna sprutar och jag tycker så synd om henne. Det finns nog inget som är så hemskt som när man inte kan hjälpa sina barn.
Vi satt en stund på sängkanten tills vi lugnat ner oss lite. Jag smsade till Micke att jag var på gång snart och skulle åka. Men då rätt som det var så rörde Livia foten och verkade inte alls så besvärad längre. Och helt plötsligt så tyckte jag inte att foten var roterad fel, allt såg ut som vanligt. Livia ville själv ställa sig upp och jag hjälpte henne, försiktigt försiktigt men det gick bra. Hon kunde stå på foten igen
Då slog det mig! Foten måste hoppat ur led på något sätt när hon gick ur sängen på morgonen. Jag ringde sjukvården igen och fick prata med en läkare som bekräftade att det antagligen var det som hade hänt. Och med tanke på mina andra barns sjukdomshistorier så blev det nästan självklart. Victors armar har varit ur led så många gånger så det inte ens går att räkna. Till slut fick vi lära oss att själv reponera armarna, och eftersom det inte verkade växa bort i första taget så diskuterade man att operera. Victor kunde inte ens öppna frysen utan att armen hoppade fel, det var jobbigt de gångerna man inte fick den i rätt läge. Hemsk smärta! Likadant har det varit med Adams armar som hoppat ur led, och likadant med EmmyLou. Tyvärr så verkar Livia fått samma problem fast i foten, och har det hänt en gång så händer med all sannolikhet flera gånger
Nu gick det bra den här gången och et rättade till sig av sig självt, men nu väntar man ju nästan på att det ska hända igen. Försöker ”dämpa” lekarna, men ja det är ju nästan omöjligt att göra med så små barn. Livia var försiktig de första timmarna efter att detta hänt, det gjorde fortsatt lite ont när hon gick på foten. Men det släppte och med också försiktigheten.
Jag var helt slut igår efter den här jobbiga dagen. Både jag och Livia somnade tidigt. Nu håller vi tummarna för att det inte händer igen.
Ta hand om er! Kram
