Här har vi en tjej som längtar till skolan börjar. Hon älskar att gå i skolan, och hon räknar ner dagar tills det är dags att gå upp på morgonen och få träffa alla sina kompisar igen.
Det är så roligt när barnen trivs i skolan. Och är ivriga på att lära sig nya saker. Vi uppmuntrar så mycket vi bara kan. Och även om det är fantastiskt härligt att få vara lediga ihop så ska jag erkänna att det ska bli lite skönt med rutiner igen.
Den här ledigheten har varit allt annat än behaglig med sjukdomar som avlöst varandra Sist vi träffade läkaren så beklagade jag mig och undrade vad vi gjorde för fel? Varför blir vi sjuka hela tiden? Visst att vi är många i familjen och exponeras på helt annat sätt men herregud vi är ju sååå noga med handhygien och att inte träffa just så många människor. Det finns de som aldrig blir sjuka, en kvinna skrev till mig och berättade att de inte haft en sjukdag på flera år och att hennes barn minsann aldrig blev sjuka. Precis som att vi skulle göra nått fel!? Nu vet jag ju såklart att vi inte gör något fel men visst blir man lite provocerad. Läkaren sa att det finns vissa undantag, men har man barn så kan man räkna med att få någon slags virus eller sjukdom. Har man inte fått det så har man extrem tur och är ett undantag. Hon tyckte snarare att vi skulle vara ”glada” att vi fått det nu så vi förhoppningsvis skulle slippa sen eftersom man bygger upp ett visst skydd efter sjukdom. Alla kommer få något någon gång, och nu är det extremt mycket som går! Jaha ja, så var det med det. Men hon tyckte definitivt att vi gjorde rätt i att dra ner på sociala kontakter och vara försiktiga. Ha våra barn i förskolan hemma så länge vi kan nu med ett spädbarn hemma.
Det skulle aldrig falla mig in att ta med Amadeus i stora sociala sammanhang bara för att. Han fick följa med till sporthallen vid ett tillfälle i höstas när vi tittade på Oliver som spelade futsal. Jag mådde på riktigt så psykiskt dåligt för att jag ev utsatte honom för något. Samtidigt satt vi väldigt skyddat och långt ifrån andra människor. Men trots det så fick jag så dåligt samvete. Det gick ju bra, men det var inte utan att jag verkligen övervägde att stanna hemma med honom. Och så var vi tidigt en vardag i en affär för att jag behövde köpa ytterkläder till barnen. Så vid två tillfällen sedan han föddes har jag tagit med honom till platser där det finns andra människor.
Jag vet ju med facit i hand hur illa det kan gå när en bebis blir smittad. När Livia var bebis blev hon så sjuk att de övervägde att lägga henne i respirator. Man tror ju aldrig att det ska hända ens egna barn men vet ni, det kan hända!
Jag vet att man inte kan undvika vissa situationer. Man måste handla, en del har inte en partner eller någon annan som kan hjälpa till. Men jag får på riktigt en klump i magen när jag ser att föräldrar upprepade gånger tar med sitt lilla barn till shoppingcenter, går i affärer eller sitter på fik som är fyllda med människor när man har alternativ.
Kanske har jag blivit äldre och mera klok. Försöker tänka tillbaka när jag fick mitt första barn, då hade jag inte alls samma konsekvenstänk. Men jag kan inte heller minnas att det pratades om virus och smittor på samma sätt då. Nu hör man läkare vara mera oroade över RS än covid, och så ser man mammor som öppet ammar sina små bebisar inne på Ica eller HM. Och jag vill förtydliga att det här INTE handlar om någon slags mom-shaming, inte allas faktiskt. Jag är stolt motståndare till det. Avskyr när andra mammor ska briljera med vad som är rätt och fel och skapa mammaskam. Jag skriver dessa rader av omtanke, för att jag bryr mig om det lilla barnet. Man vill inte att ens barn ska bli smittad av RS, Kikhosta eller annat. Det är fruktansvärt. Och kanske får man då överväga att göra sina ärenden på stan ensam när tillfälle ges. Kanske kan den där fikan med kompisarna vänta lite? Eller så kanske man kan träffas ute med en ta-med-mugg? (Och nej det handlar inte om att amma offentligt för det ska man absolut göra om ens bebis är hungrig. Det är en helt annan diskussion)
Jag förstår ju att den sociala biten är väldigt viktig, det kan bli väldigt ensamt att vara föräldraledig. Man vill inget annat än att komma ut och se något annat. Men man kan göra det med försiktighet. Hoppa över att vistas där det är mycket folk, och ta en promenad istället. Träffas ute.
Jag vill också skriva att man inte behöver känna att man måste bjuda in allt och alla när man precis fått barn. Det känns som att det är något som är självklart per automatik när man fått sin lilla bebis. Man förväntas orka ta emot alla. Stopp säger jag! Låt dig själv landa, lär känna din bebis och återigen skydda din bebis för eventuella smittor.
Här hemma fick alla syskon träffa lillabror såklart. Mor och farföräldrar. Sen fick alla andra möten vänta. Inte för att jag är självisk utan för att jag är rädd om mitt barn. För självklart vill jag att alla i min närhet ska få träffa.
Sen finns det folk som lägger ut på social media att de faktiskt är sjuka och sedan besöker olika platser. För mig är det en självklarhet att hålla sig hemma då, sunt jäkla förnuft. Varför gör man så? Borde man skriva till personen? – Ska inte du vara hemma och kurera dig istället för att vara ute bland folk och eventuellt smitta andra? Hur hade ni gjort? Hade ni reagerat och sagt något? Personen har dessutom barn, små barn och lite större barn.Vart är solidariteten? Om inte för ens egen skull så kan man väl tänka på andra i samhället.
Där var inte meningen att gå så djup i detta ämne, men det skulle vara intressant att höra hur ni tänker kring detta.
Två trötta men glada föräldrar efter lång ledighet. Vi har hjälp våran största son att flytta till Västerås och städa hans gamla lägenhet.
Mysigt att ha honom hemma över nyår. Då fick vi också fira hans födelsedag 25 år! Tänk att min lilla kille blivit så gammal. Jag skojar med honom och säger att han snart vuxit om mig
Till våren ska hela familjen besöka honom i hans nya stad. Det ska bli så himla roligt, jag har aldrig varit i Västerås. Men har ju fått lite tips på saker man kan göra och se.
Kram / Madeleine
