Så var det måndag igen. Jag gillar måndagar, och kanske denna extra mycket. Helgen var full av många härliga stunder. Hela familjen var samlad, valparna föddes och jag fick äran att träffa söta Anna.
Kunde inte bli bättre.
Anna kommer ifrån Stockholm och vi hade bestämt träff i Linköping. Hon tog tåget. Eftersom jag hade varit uppe och agerat barnmorska på natten så var jag enormt trött, och det blev lite pyssel innan vi till slut kom iväg. Väl framme i Linköping så väntade Anna på tågstationen.
En snygg tjej med lättskimmrande rosa läppglans sken upp som solen när hon såg mig.
Anna och jag har mest haft kontakt över nätet – hon bloggar på aftonbladet precis som jag och på den vägen är det. Vi har blivit riktigt goda vänner och jag känner mig enormt glad över att kunna säga att hon är min vän för hon är en helmysig tjej.
Ganska lustigt egentligen hur man kan lära känna någon genom elektronik – snart säger jag BAZINGA och har robotkropp. Men faktum är att utveckligen många gånger är positiv tack och lov. Utan datorn hade jag aldrig träffat Anna. Och jag som alltid får för mig att saker och ting alltid sker av en anledning måste ju säga att datorn är en helt okej utveckling. Tack. Så om nu ödet har för oss samman så finns det en anledning – vi skulle vara vänner.
Anna lider av obotlig cancer. Hon upptäckte en knöl i bröstet för tre år sedan.Trots att hon tidigt sökte vård, och trots tidigare cancerfall i släkten, missade läkaren genom en slarvig undersökning att upptäckta sjukdomen.
Anna bestämde sig att operera bort knölen i bröstet i alla fall – men hamnade då i den vanliga operationskön. När hon slutligen fick vård ett år senare hade cancern spritt sig till lymfkörtlarna och lungorna.
Förbannade helvetes jävla sjukdomar!
Hat – det är så starkt. Man vill liksom inte använda ordet ”hatar” men är det något jag HATAR så är det cancer!
Cancern tog min pappa, min älskade lilla pappa. Den tar nära och kära från många… Det är så orättvist!
Livet har sin gång – men när livet tar från de som ännu ej hunnit leva så undrar man – vad är meningen!?
Men Anna är en kämpe, hon älskar livet och fångar dagen. Och vi hade en jätte rolig dag i Linköping stad.
En huvudbonad och pluta med läpparna – genast var vi oemotståndliga!
Anna matchar – kan det vara festblåsan till nyår? ;o)
Lycklig!
Vi ”bantningsfikar” …
Tjusiga damer!
Det är alltid roligt att träffa människor som ger en bra energi. Mycket skratt och fnissande mellan varven blev det, och jag hoppas att vi snart ses igen! Jag fick en julklapp av Anna, och jag är sååååå nyfiken…
Undrar vad det kan vara i ?
Vill ni besöka Anna så gör ni det här Cancerbloggen …
En Vän är den
som vet allt om en
men ändå
fortfarande tycker om en.
<3