Dagen började 05.45. Trött. Men upp skulle familjen, och upp kom vi. Adam skulle träffa sin neurolog i Linköping och få sin dom. Och som jag misstänkte så tror man inte att Adam lider av någon epilepsi. Man ska istället nu koncentrera sig på Adams lilla hjärta. På måndag ska vi få träffa en hjärtläkare istället och med oss hem ska vi få ett långtidsekg. Denna undersökning ska ge oss en längre översikt över hjärtat och dess funktion. Så i en veckas tid ska han gå med denna lilla apparat på sig, undra hur det ska gå?
Peppar peppar så har det hållt sig ganska lugnt nu, och jag hoppas det fortsätter att hålla sig lugnt. Vi har begränsat Adams ”lekstunder” vilket jag tror har en bidragande del till att Adam mår bättre faktiskt. Han får ju dessa ”attacker” oftast vid ansträngning. Men man vill ju veta vad det är som händer, och så att man kan göra något åt det.
En dag i taget.
Och såklart så blev det ett litet besök hos min vän S på BB. Hon blev glad överaskad, för hennes läkare lät henne slippa cortison sprutan i skinkan idag. Hon och bebis mår så bra så det behövdes inte. Glad för hennes skull såklart. Det blev extra festligt. JIPPI.
Sen blev det hemfärd igen. Laga mat och iväg på nästa, denna gång ett nytt möte på skolan. Diverse människor medverkade. Adam ville dock inte spela på våra noter längre efter en låååång dag. Så Micke fick helt enkelt ursäkta sig och gå ut, ensam satt jag kvar. Men det gick bra, jag är nöjd över vad som är bestämt. Och jag är sååå stolt över min stora prins som faktiskt kan om han vill. Och idag överaskade han oss allesammans, då han i skolans luciatåg sjöng solo.
”Staffan var en stalledräng”
Stolt mamma må ni tro 🙂 Hemfärd och ta kväll, äntligen. För vissa i alla fall, Micke var tvungen att åka till jobbet. Tomtenatta på stan, öppet till 22.00 och är man butikschef så är man. Och min uppgift blev att greja med kvällsbestyr. Alla ungar skulle få kvällsmat i magen och sen blev det hopp i säng. De stora grabbarna fick tillåtelse att vara ute i snön en stund extra, ja för sjutton, har snön äntligen behagat att trilla ner så kan väl barnen få vara ute och leka!? Tyvärr hade ett snöbollskrig spårat ur, så Victor var INTE glad när han kom hem. Suck.
Nu har även jag fått lite i magen, och äntligen så ser jag ett slut på denna dagen…