Fick höra idag, att kvinnans hjärna krymper vid graviditet, kan detta stämma?

Jag forskar…

Dagen började 05.45. Trött. Men upp skulle familjen, och upp kom vi. Adam skulle träffa sin neurolog i Linköping och få sin dom. Och som jag misstänkte så tror man inte att Adam lider av någon epilepsi. Man ska istället nu koncentrera sig på Adams lilla hjärta. På måndag ska vi få träffa en hjärtläkare istället och med oss hem ska vi få ett långtidsekg. Denna undersökning ska ge oss en längre översikt över hjärtat och dess funktion. Så i en veckas tid ska han gå med denna lilla apparat på sig, undra hur det ska gå?

Peppar peppar så har det hållt sig ganska lugnt nu, och jag hoppas det fortsätter att hålla sig lugnt. Vi har begränsat Adams ”lekstunder” vilket jag tror har en bidragande del till att Adam mår bättre faktiskt. Han får ju dessa ”attacker” oftast vid ansträngning. Men man vill ju veta vad det är som händer, och så att man kan göra något åt det.

En dag i taget.

Och såklart så blev det ett litet besök hos min vän S på BB. Hon blev glad överaskad, för hennes läkare lät henne slippa cortison sprutan i skinkan idag. Hon och bebis mår så bra så det behövdes inte. Glad för hennes skull såklart. Det blev extra festligt. JIPPI.

Sen blev det hemfärd igen. Laga mat och iväg på nästa, denna gång ett nytt möte på skolan. Diverse människor medverkade. Adam ville dock inte spela på våra noter längre efter en låååång dag. Så Micke fick helt enkelt ursäkta sig och gå ut, ensam satt jag kvar. Men det gick bra, jag är nöjd över vad som är bestämt. Och jag är sååå stolt över min stora prins som faktiskt kan om han vill. Och idag överaskade han oss allesammans, då han i skolans luciatåg sjöng solo.

”Staffan var en stalledräng”

Stolt mamma må ni tro 🙂 Hemfärd och ta kväll, äntligen. För vissa i alla fall, Micke var tvungen att åka till jobbet. Tomtenatta på stan, öppet till 22.00 och är man butikschef så är man. Och min uppgift blev att greja med kvällsbestyr. Alla ungar skulle få kvällsmat i magen och sen blev det hopp i säng. De stora grabbarna fick tillåtelse att vara ute i snön en stund extra, ja för sjutton, har snön äntligen behagat att trilla ner så kan väl barnen få vara ute och leka!?  Tyvärr hade ett snöbollskrig spårat ur, så Victor var INTE glad när han kom hem. Suck.

Nu har även jag fått lite i magen, och äntligen så ser jag ett slut på denna dagen…

Snart är det julafton. Och vad kopplar man inte till julen om inte barn. Jag har alltid älskat julen, det var det bästa jag visste som barn. Och det var inte bara alla julklappar som hägra utan hela stämmningen. Alla var glada, men gladast av dom alla var nog tomten. Han fick en snaps av pappa varje julafton och hade han tur så fick han två.  Då blev tomten verkligen glad.

Pappa lagade alltid maten. Han trivdes med uppgiften. Då kunde han dessutom dansa omkring i köket och bara vara. Sen fick han lägga upp all julmat, vilket han också tyckte vara superkul. Han t o m fotograferade sina upplägg ibland. Och på varje paket satt det gärna ett julrim som var tvunget att lösas innan paketet öppnades, och alla kring granen fick minsann vänta på sin tur. För det skulle öppnas i turordning. Mycket viktigt.

Och barnen fick alltid en massa fina julklappar, för julen hör barnen till. Och såklart, julen är barnens.

Min pappa finns inte längre hos mig. Han gick bort i cancer våren -04 sedan dess har julen enbart varit en plåga. Alla traditioner har bleknat, och julen är inte densamma. Och ska jag vara ärlig så skulle jag villja be tomten fara åt skogen. ”dö tomtejävel dö” precis som i den där filmen, tomten är far till alla barnen. Men för barnens skull, så biter man ihop. Givetvis ska barnen få sammma jul som en annan haft som barn. Utan tvekan! Men mellan ”dig” och mig så vill jag bara att julen ska springa iväg med en väldig fart just nu.

Appro på jul så hade vi lucia på dagis idag. UTE. Va? Jajemän så tänkte även jag , men det gick över förväntan jätte bra. Sista 5min kände jag inte fötterna, men det gick endå. Det värsta var att försöka hålla Engla-Freja vaken. Som tur var så kom tårarna efter lucia.

Gaahh och jag som velat ha en glad lucia. Engla-Frejas riktiga första lucia då hon är med själv på noterna. Och den blir förstörd. Tror mamma blev lika ledsen som Engla-Freja. Men vad ska man göra? Lucia kommer ju nästa år igen, inte sant?

Den första lucian längst fram är min lilla lucia. Och här står hela dagis. I ca 45minuter stod barnen och sjöng ute på en kulle. Och det är ganska bra gjort tycker jag.

En inte så glad Engla-Freja… Hon ville verkligen INTE gå tillbaka till dagis och sjunga, hon ville ju bara sova!

Och vill man sova så somnar man. Och det gjorde hon på två sekunder. Och mamma fick INTE ta fram kameran, för hon skulle INTE vara med på bild.

Jaha, damen somnade, klockan var då omkring 18.30. ”Har vi tur så sover hon för natten nu” men vi hade inte tur. För precis när sveriges hjältar blivit hyllade på kanal 4 så hörde jag en liten prinsessa tassa omkring på övervåningen sen kom det ”PAPPA”. Satan!!!

Och i soffan låg jag, med smink i hela ansiktet. Herregud vilka människor, jag blir så rörd. Tänk om sverige kunde ha flera sådana människor. Jag har också en hjälte, som faktiskt räddade mig en tidig lördagsmorgon för flera år sedan. Jag var på väg hem, det var sommar, så det var ganska ljust ute trots allt. Plötsligt kommer det en man och cyklar på mig, hoppsan sa jag, tänkte att där hade alkoholen gjort sitt. När detta upprepa sig två gånger till så anade jag att något var fel. Det var det! Han fällde mig i gräset, babblade en massa som jag inte längre kan komma ihåg. Jag fick panik, slog honom i huvudet med mobiltelefonen. Lyckades ta mig upp på benen och sprang mot akutmott, för där finns det ju alltid folk vet jag att jag tänkte. Men denna man hoppade upp på sin cykel och började jaga mig. Aldrig har jag nog varit så rädd. Det var då jag sprang rakt in i magnus.

”HJÄLP han kommer våldta mig!”

Det var det enda jag fick ur mig. Hela jag skakade. Magnus fattade nog inte vad jag försökte säga, flera gånger upprepade jag mig. Och nu förstod han mig. Jag pekar mot mannen som jagar mig, och magnus visar sig, blir förbannad och börjar springa mot honom, men då har han redan hunnit vända på cykeln och är på väg bort, man kan höra mannen skrika

”Jävla rasisthora”

Polisen tillkallades givetvis, och de sökte igenom området men inget spår av gärningsmannen. Ibland tänker man på vad som kunde ha hänt om inte Magnus hade varit på väg hem från krogen den där sommarnatten. Usch hemska tanke! Men jag kan också tänka på varför ingen annan gjorde något. För det var flera som var på väg hem från stan, några passerade på håll, men man kan tycka att de borde reagerat när de hörde mig skrika? Vågar man inte gå imellan? Vad ska man göra och hur ska man göra om man blir misstänksam på en situation? För mig är det självklart. Och jag är EVIGT TACKSAM Magnus, för att du var där just den där sommarnatten. Du är min alldeles egna hjälte, tack!

För att hålla tråden, jag låg i soffan med smink i hela ansiktet. Engla-Freja trodde nog jag var ledsen pga henne, för där står hon med luciakronan på huvudet och säger med en väldigt ynklig liten röst

”Mamma titta, jag är din lucia”

Nämen såklart ”fjortistecknet” kom upp med. Då blir bilden ännu bättre. Det säger i alla fall storebror Oliver :-S Mitt lilla hjärtegull, som om känslorna och hormonerna inte redan satt kroppen ur balans. Nu fick jag ju dåligt samvete också…