Idag för 9 år sedan blev jag mamma för tredje gången. Det var inte så många som visste om att jag var gravid. Man kan väl säga att det här var en ganska mörk tid i mitt liv. Jag har valt att inte ta upp det här tidigare av många olika själ men har nu kommit till insikt med att det inte spelar någon roll längre. Jag är ju den jag är, trots mina tidigare val i livet. Det var då, nu är nu.
Jag skulle gå in på djupet, vända och vrida på olika situationer och tankar. Varför det blev som det blev håller jag för mig själv. En vacker dag så kanske jag får ihop även den historien. Jag har tre fulla dagböcker som säkert skulle bli en bra bok.
Hur som helst.
När jag hade en tröja på mig så syntes inte magen. När jag var i vecka 38 så hade jag gått ner fyra kilo sedan inskrivningen i vecka 10. Jag var ensamstående och min pappa var sjuk. Jag tackar gudarna för att jag hade Victor och Oliver. Och för att inte glömma mina underbara vänner. Utan dom hade jag inte tagit mig upp ur sängen. Jag hade ingen direkt kontakt med min övriga familj heller förutom min mamma och pappa. Att jag valt att behålla ett barn med en tredje far som jag dessutom inte levde med uppfattades nog som förjävligt kanske? Det kändes så.
Min pappa ringde till mig flera gånger om dagen och vårat band blev starkare än någonsin. Han intalade mig att det här var det bästa jag gjort. Och att jag skulle vara stolt över mina val och att man faktiskt bara lever en gång. Varför han upprepade gånger sa så förstod jag inte då, nu gör jag det.
Klockan 05.00 ringde jag till mina vänner Cilla och Madde som skulle vara med på förlossningen. Klockan 13.30 blev jag inskriven på förlossningen sen skulle det ta några timmar. Cilla peppade med lustgasen och Madde var i chock. Men 19.30 så kom han ”Buster” som Cilla döpte honom. Sekunden efter så kom sköterskan in och sa att jag hade telefon. Det var min pappa. ”Vad skönt då kan jag gå och sova nu!” Han ville bara höra att vi mådde bra och allt va klart. Dagen efter blev jag utskriven, trots att jag egentligen kanske borde legat kvar ett tag till. Jag kommer ihåg att det snurrade galet i huvudet så fort jag rörde mig. När jag såg mig själv i spegeln så kände jag inte igen mig. På två dygn hade jag gått ner 18 kilo. Jag mådde skit!
Efter några dagar hemma så tuffade jag till mig lite grann. Jag hade fått världens vackraste son och borde varit världens lyckligaste. Jag bestämde mig för att vara glad. Såklart jag var glad över mina barn men kommande fyra veckor blev de värsta i mitt liv. 35 dagar senare så tog cancern min pappas liv.
En nyfödd William blir ompysslad av Cilla.
Följande månader är lite ”luddiga” jag var bitter över mycket. Jag var 21 år och borde haft hela livet framför mig men det kändes som jag hade det bakom mig. Jag tog mig igenom vardagen, jag var tvungen. Frågade någon så var allt bra det var enklast så.
Jag bestämde mig för att vara singel, det var jag och grabbarna. Så hade jag ju mina fina vänner vad mer behövde jag?
Då träffade jag Micke. Han var min chef och det var inte alls meningen att vi skulle bli kära i varandra men det blev vi. William avgudade honom. Så blev vi en familj och naturligt så blev det att Micke tog på sig papparollen. Sedan dess har vi levt så. Det har bara funnits en pappa för William och det kommer nog alltid att vara så. William träffade sin biologiska pappa första gången förra året. Det gick bra och det finns inga ”hard feelings” mellan oss.
Första säsongen vi var med i Familjen Annorlunda så valde vi att inte ”förklara” detta för att skydda William. Nu vet han och tycker att det är okej. Att jag väljer att gå ut med här är inte för mätta nyfikenheten hos alla kärringar som hänger på olika forum och diskuterar vem som är pappa till vem här i familjen. Jag har inte kommenterat det förut men vem fan ringer skattekontoret för att ta reda på en sådan sak? Har inte folk bättre saker för sig? Sjukt.
Nej jag vill bara berätta att trots hopplöshet och förtvivlan så finns det en framtid i allt det mörka. Många har säkert gått igenom värre saker i livet men kanske finns det någon som känner igen sig i det jag skriver? Jag vet hur det är att vara ensamstående tvåbarnsmamma och gravid.
Idag är det Williams födelsedag och varje år den 15e mars blir jag påmind om att leva livet och alltid se framåt ♥