Ibland kan man bli påmind om hur kort livet är. Man lever på utan att tänka, dagar och veckor går utan att man stannar upp. Så blir man påmind om hur mycket man faktiskt har att vara lycklig för i livet. Det kan vara en doft, en färg eller minnen som väcker tacksamheten. Det där som fick mig att se rött för bara några minuter sedan är då redan glömt.
Jag har sedan jag var riktigt liten alltid varit en djup person som tänkt mycket på livet och vad det betyder. Jag har också alltid redan som väldigt ung känt på mig saker. Jag vet det kanske låter väldigt konstigt för jag är i allra högsta grad tillsynes en realist i alla sammanhang. Ibland kan jag få för mig saker som kanske är lite fåniga och som saknar vetenskap. Men jag tror alla har ett öde, ett öde som man kan påverka av sina val i livet. Man skriver sin egen saga på sätt och vis. Alla kapitel innehåller såklart inte lycka och framgång. Orättvisa och sorg hör även till dessa mindre trollbindande kapitel. Men de finns där och gör oss emellanåt påminda om att vi lever.
På vårkanten när vitsipporna blommar och himlen är blå kan jag av bara känslan ta mig tillbaka till den där stenen jag satt på i karlstorpskogen. Storesten där min farmor berättat att trollen bodde. Man kunde bara se dom om man verkligen trodde på dom. Jag ville verkligen tro men lyckades aldrig. Jag vet att jag satt där och tänkte för mig själv att den här stunden ska jag aldrig glömma. Precis som jag tänkte sista gången jag satt i min pappas knä. Jag lutade huvudet mot hans bröst, borrade in mig i honom och tänkte att jag aldrig skulle glömma bort hur varm han kändes och hur gott han luktade. När jag ser en bebishand så tänker jag på den gången min mamma höll i Victor för första gången. Hans hand låg i hennes och hon var så stolt.
Idag blev jag påmind om hur lycklig jag är. Jag stannde upp för ett tag ♥