Det finns stunder i livet då man nästan inte vågar säga saker högt. Man bär på något fint, varmt och nästan lite hemligt. Så har det varit för oss den senaste tiden. Vi har gått och myst med en alldeles särskild liten hemlighet här hemma – och nu är det dags att dela med oss, vi har fått en ny familjemedlem!

Första bilden på William och ”B” när vi hämtade hem honom.

Han heter ”B” och han är en liten chokladbrun Labradoodle från fantastiska PinkDaimonds kennel. Och han har redan tagit hela vår värld med storm. Så många valppussar, bus, små klapprande tassar på golvet och den där supergulliga lite klumpiga stilen som bara en valp har. Ni som vet, ni vet 💭🤎

Vi har pratat om att ge Teddy en kompis. Han är ju vår älskade pälsbebis, klok, lojal och full av kärlek men också så otroligt social. När vi först började kika på PinkDaimonds kennel kändes det som en fullträff. Och jag har skrivit och dela om dem många gånger tidigare, men jag kan inte prata nog om dessa fina människor. Deras sätt att jobba med hundarna, tryggheten, passionen… det kändes direkt i magen. Så genuint fina allihopa.

Resan hem var lång och tråkig, men jag fick många pussar!

Han är som tagen ur en film. Mjuk som en nalle, med de snällaste ögonen och ett hjärta som bara vill vara nära. Han har bott här i några veckor nu, snart en månad och jag kan inte förstå hur snabbt man kan älska någon så liten, så mycket. Det känns som att han alltid funnits här, som att han faktiskt var menad att hitta hem just till oss.

Och som ni vet så klappar mitt hjärta lite extra för labrador, och när jag såg det vita som lilla ”B” har på bröstet så var det precis som om någon sa något till mig, som ett tecken. Och kanske var det just ett tecken på att han skulle vara hos oss. För mig var det nästan som att se lilla Devvan, och blicken påminde om Cosmo. Det låter lite flummigt jag vet, men det var så det kändes.

Teddy tog sin storebrorsroll på fullaste allvar från första stund. Lite nyfiken först, förstås. Men sen som att de alltid hört ihop. De ligger tätt intill, delar på leksaker (nåja… ibland), och leker så där busigt och kärleksfullt att hjärtat nästan brister. Och barnen? Jo, de är förstås överlyckliga! Det är som att julafton, födelsedag och sommarlov kommit samtidigt.

Vi har fått frågor om hur det känns att skaffa valp igen och jag ska vara ärlig, det är både magiskt och kaosigt. Vi kissar utomhus oftare än vi hinner dricka kaffe. Det är tuggmärken på tofflor och vakna mornar lite tidigare än planerat. Men herregud, vad det är värt det. Alla skratt, alla gos, alla små framsteg ja det går rakt in i hjärtat.

Jag vill också passa på att rikta ett stort och innerligt TACK till PinkDaimonds kennel. Ni har inte bara gett oss en valp – ni har gett oss en vän för livet. Det märks att ni lägger hela er själ i era hundar. ”B” är trygg, nyfiken, välbalanserad, precis så som man önskar att en valp ska få vara från start. Och det är helt och hållet ert förtjänst. Vi är så tacksamma för att vi fick just honom 🤎

Så nu börjar ett nytt kapitel. Ett med ännu fler tassavtryck i hallen, fler gosedjur på vift och ännu fler hjärtslag som klappar för våra fyrbenta. Välkommen hem, lilla ”B” vi har längtat efter dig mer än du någonsin kan förstå.

Och till dig som funderar på hund, välj med hjärtat och välj rätt. Välj en kennel som ser hundar som familjemedlemmar, inte bara som djur. För det är just vad de blir – familj.

Har du frågor om valp, Labradoodles, Goldendoodles eller PinkDaimonds kennel – lämna en kommentar. Eller skriv ett DM på Instagram. Jag delar gärna med mig! Och glöm inte att följa oss, våra fyrbenta pälsbarn har snart ett eget instagramkonto. Vi har så mycket valpäventyr kvar att uppleva 🐾✨

Kramar från oss (och några extra blöta nospussar från ”B”) 🤎

Så var den dagen här. Dagen som känns som både ett lyckligt farväl och en befrielse, skolavslutningen 🌸

Skolavslutning, när man gråter, skrattar och (nästan) får med alla barn på bild. Åtta av tolv är bra ändå.

Efter ett läsår fullt av mattetal, fruktstunder, läxor, föräldramöten, borttappade vantar, och kämpiga måndagsmorgnar, är vi äntligen här. Barnen har kämpat som små hjältar, varenda en av dem. Vissa har tragglat med läsning, andra med att komma i tid till bussen (och en tredje med att inte glömma gympapåsen varje vecka, host host 😅). Men de har gjort det. Och nu väntar det där magiska sommarlovet!

Vi försökte ta ett sånt där klassiskt nu-minns-vi-den-här-dagen-för-alltid-foto i trädgården. Ni vet, ett sådant där barnen ler, står stilla, tittar in i kameran och ser ut som att de aldrig någonsin bråkat om vem som satt på vilken stol vid frukosten. Det gick sådär…

Den yngsta såg ut som att han ville säga upp sig från familjen. En annan tappade tålamodet mitt i en syskonkram. Någon vägrade ta av sig AirPodsen. Och hunden? Ja Teddy han poserade stolt som om det var hans avslutning.

Men trots rufsiga frisyrer, lite trötta miner och en hel del myror i brallan så fångade bilderna ändå det viktigaste, kärleken. Vi. Tillsammans. Som vi är.

Buketten blev en symbol för hela den här dagen. Lite spretig, men så full av färg, liv och doft av sommar.

Så nu tar vi ett djupt andetag och fyller dagarna med ett helt annat kaos. Nu lägger vi undan schema, skolväskor och tider. Och istället fyller vi dagarna med barfota fötter, smältande glassar, kvällsbad och sena frukostar i trädgården.

Alltså… jag vet knappt vart jag ska börja 😂 Idag var det spexdag i skolan och barnen fick klä ut sig precis hur de ville. Och de som känner min dotter vet att det här var inget hon tänkte ta lätt på! Det var ett himla pådrag om hur hon skulle se ut.

Men imorse klev hon ut från rummet med ett stort leende, simglasögon på huvudet, rosa topp, smycken och ja, ni ser ju själva… trosan på utsidan av jeansen 😆 Temat var ”ursäkta jag måste kommit fel!”

Så medan vissa barn kör på peruker eller superhjältedräkter, så kör mitt barn på egen stil – typ badbrud möter catwalk möter kreativt kaos. Och jag ÄLSKAR det. Hon är liksom så obrydd, trygg i sig själv och har humor som en hel komediklubb. Det är något väldigt fint i det där barnsliga och att våga sticka ut, att inte bry sig om vad andra tycker. Tänk om fler vuxna kunde vara lite mer så? Önskar jag kunde vara sådan lite mera, men samtidigt ser jag så mycket mig själv i EmmyLou för när jag gick på högstadiet så kunde jag ena dagen komma i pappas kostymbyxor och andra dagen i kjol och klackskor. Och skrattet har alltid funnit där i alla situationer.

Såklart tog vi några snabba bilder i köket innan EmmyLou rusade till skolan. (Med typ tre minuters marginal, som vanligt.) Hon poserade stolt som om hon var på väg till en modevisning i Milano och jag var mest glad att hon inte insisterade på simfötter också 😂

Nu återstår det bara att se om den här trenden slår igenom på mellanstadiet. Man vet aldrig nuförtiden.

Kram och ta hand om er!

Alltså, ni vet den där känslan när man bara vill vara ute hela tiden? Där är jag nu. Det är som att trädgården ropar på mig så fort jag tittar ut genom fönstret. Och så fort jag kliver ut, så glömmer jag bort allt annat. Som jag skrev i mitt förra inlägg så ligger jag lite efter med allt så just nu gör det ingenting att jag lägger all tid ute i trädgården.

Barnen älskar att vara med. Det är inte alltid så effektivt, haha, men desto mysigare. Min lilla hjälpreda bär runt på lådor med plantor och är så stolt, visst smälter man ju lite. Det är så fint att få dela det här med dem, att visa hur saker växer, att det tar tid och hur spännande det är när det väl börjar gro och växa.

Har man inte hunnit att förså så vill jag bara säga – det är inte försent att så sommarblommor och några favoriter jag verkligen vill tipsa om att direktså nu är Rosenskära (Cosmos) – busenkla och blir höga och vackra. De ni kan se på bild i godislådorna. Sen har vi Sommarmalva – så söt och blommar länge. Vill man skapa en riktig sommaräng så tycker jag man ska sätta Blåklint. Luktärt är också en favorit, men det tar ca 90 dagar för den att blomma så det kanske man ska försöka få ner i jorden lite tidigare.

Vi har också sått sommarblommor direkt i landen nu. Jag har insett att man inte behöver vara supertidig med precis allt, och vissa saker mår faktiskt bättre av att sås lite senare. Så om du ligger efter så är det ingen stress!

Växthuset börjar ta form nu. Det är lite kaos där inne, men det känns som mitt lilla krypin. Dessa bilder är tagna för ett tag sedan så vid det här laget har det verkligen börjat växa. Jag älskar att sitta där en stund på kvällen när det börjar skymma. Dricka något, glo på plantor och bara vara tyst en stund. Så ja, nu är det verkligen trädgårdstider. Det är stökigt, grönt, lite för mycket att göra och helt underbart.

Hoppas du också får känna lite så 🤎 Och om inte – sätt ett frö i en kruka, ställ det i solen och se vad som händer. Det behövs inte så mycket mer än så.

Som jag skrev i mitt förra inlägg så började vi med ett projekt, en ny plats för klematisen Paul Farges och Montana Mayleen och som vanligt slutade det med att jag drog igång tre andra grejer samtidigt. Ni vet kanske hur det är 😂

Men nu står i alla fall klätterstödet där, med klematis inplanterad och vattnad, och jag har markerat rabatten med stenar. Det blev många stenar och till slut blev rabatten väldigt stor.

Det är alltså här den nya perennrabatten ska vara, med olika slags buskar, blommor och kanske något litet prydnadsträd. Jag vill helst att det ska blomma från tidig vår till sen höst, och med vintergröna små formklippta buskar. Kanske får jag plats med en murgröna om jag har tur, drömma kan man alltid.

Och precis som på andra sidan huset så ska vi gjuta egna trampstenar som jag vill placera i mitten av rabatten.

Montana Mayleen har något mörkare bladverk som blir fint i kontrast till Paul Farges, dock är den sistnämnde lite känd för att gärna vilja ta över. Vi får se hur det blir, lösningen på det problemet är ju bara att beskära hårt.

Deus är pepp på projekten✌🏼

Första juni. En sommardag med doft av nyklippt gräs, värme som smyger sig in under huden och den där förväntansfulla känslan som alltid följer med när någon man älskar fyller år. Tuva har blivit tonåring. Tretton år. Hur är det ens möjligt?

Det är någonting magiskt i att få vara med och se sina barn växa upp förändras och formas, men också något som gör lite ont i hjärtat. Jag vet att många av er känner igen er. Tiden springer, och vi hinner knappt blinka förrän vi står där med en tonåring framför oss. Ett barn som börjar bli stor. En flicka som för varje dag kliver ett steg längre ifrån, men också närmare sitt eget jag.

Vi firade henne med jordgubbstårta (såklart!) och massor av kärlek. Tuva strålade. En sån där genuin glädje som bara barn, eller tonåringar kan ha när dagen är deras. Hon höll tårtan med stolthet, och det slog mig hur mycket trygghet det finns i de där enkla, vardagliga stunderna. Tårta på en glasfot, leenden i trädgården, grönskan som ramar in det lilla livet som egentligen är det största vi har.

De senaste dagarna har jag också försökt komma ikapp med trädgården. Det går lite trögt, om jag ska vara ärlig. Jag ligger visst efter, som vanligt den här tiden på året. Nya projekt har gjort att jag börjat i helt fel ände, men det gör egentligen ingenting. Det blir nog bra i slutändan, det blir det ju alltid på något märkligt vis.

Ett av de där nya projekten har dock gett mig rejäl beslutsångest. Jag har börjat planera en ny rabatt med perenner ni vet, en sån där som ska blomma, spraka och leva från tidig vår till sen höst. Och gärna med lite vintergrönt också, så det inte blir så naket under de kalla månaderna. Men alltså… The struggle is real! Det finns så otroligt mycket vackert att välja mellan, och jag snurrar lätt in mig i färgkartor, blomningstider och kontraster. Jag vill hålla mig till en viss färgskala, mjuka toner som harmonierar och då minskar alternativen ganska snabbt. Och som om det inte vore nog så är jag också fast besluten att jobba med olika höjder. Det ska bölja och skifta, ge känslan av en levande målning. Det blir nog bra när jag väl bestämt mig…

Jag tänker ofta på det. Hur livet inte måste vara så himla märkvärdigt för att kännas meningsfullt. Det är inte alltid de stora äventyren som gör störst avtryck, utan snarare det där lilla som händer mellan allt annat. En blick över köksbordet. Ett samtal i bilen. En hand som håller i ens utan att man bett om det.

Och ibland, mitt i allt som känns stressigt, svårt eller oöverkomligt, behöver man bara stanna upp och titta på sina barn. Eller sin tonåring. Då landar allt igen.

Grattis vår älskade Tuvis. Du är klok, rolig, snäll, eftertänksam och alldeles alldeles underbar. Vi är så stolta över dig ♥️

I flera års tid har jag levt med en stalker. Ett ord som låter kallt och avlägset, men för mig är det personligt, verkligt och skrämmande. Det har påverkat mig på fler sätt än jag kan förklara. Ibland så mycket att jag har tappat lusten att skriva, att dela med mig, att vara här. Det har påverkat mitt mående, min tillit, min trygghet.

Jag vill ändå börja med att säga, jag är en ganska stark person. Jag har lärt mig leva med att bli ifrågasatt. Lärt mig hantera förutfattade meningar om mig, mina barn, mina val. Och framför allt, jag har lärt mig leva med näthat. Det offentliga rummet är hårt, och för mig har det blivit en vana att behöva försvara mig. En vana. Det är egentligen helt fruktansvärt att behöva vänja sig vid något sådant.

Redan för många år sedan spelade jag in Trolljägarna. Då hade jag levt med förföljelsen i flera år. Vi hittade personen bakom. Men 13 år senare… är jag fortfarande utsatt.

Ibland har jag i affekt delat utdrag ur de brev jag fått på mina sociala medier – inte för att ge henne utrymme, utan för att få ur mig det. För att visa att jag ser henne. Att jag inte är rädd för att säga ifrån. Samtidigt vill jag inte ge henne syre. Jag vill inte ge henne en plats i mina kanaler. Det här är en person som vill åt min energi, min uppmärksamhet, och jag har valt att inte mata det. Jag fick även rådet att inte dela något av det hon skickar till mig. 

Men även om jag inte delar allt, så pågår det i mitt liv hela tiden från och till. 

Hon har dessutom inte nöjt sig med att kontakta bara mig. Hon har sträckt sig till mina nära och kära. Människor jag älskar, människor som inget har med detta att göra. Det tär. På relationer, på orken, på min känsla av trygghet. Inte heller så roligt för alla de som blivit kontaktade på olika sätt och vis. 

Jag har mottagit anmälningar, där stalkern uttryckligen tagit sig friheter att ifrågasätta mitt föräldraskap! Brev och samtal med socialtjänsten helt i onödan för att stalkern stör sig på mig! Jag är oerhört tacksam i allt detta att socialtjänsten bemött detta drev mot mig på ett lugnt och förstående sätt. De har tydligt förklarat att de måste utreda (vilket jag verkligen förstår) men att de snabbt förstått att detta enbart är nättroll som gör detta för att förstöra för mig.

Självklart påverkar det mig, även om det inte finns någon substans i anklagelserna. Jag blir också ledsen för att man använde socialens tid och resurser på mig när det finns andra som verkligen behöver den.

Samma med anmälan till försäkringskassan, jag har inte gjort några fel därav mynnade det inte ut i något mer än att det tar tid, tid som bör läggas där den behövs. 

Förra hösten i september eller oktober blev jag kontaktad av ett produktionsbolag och de öppnade upp känslor inom mig som jag i flera år försökt pressa undan. På ett sätt kändes det helt overkligt, och på ett annat sätt blev jag ställd men också väldigt frågande. Min första reaktion var att inte ge stalkern luft, ville inte ge av mig själv i samtalet kring den här personen. 

Jag är med i i My Martens dokumentär. Även hon är utsatt för en stalker. Vi har aldrig riktigt pratat djupt om det tidigare, trots att vi borde ha gjort det. För när produktionsbolaget hörde av sig till mig och berättade mer – så föll bitarna på plats.

Mys stalker… är min stalker. Från början.

Jag kunde knappt tro det, men när Isabelle från produktionsbolaget skickade bilder på breven My fått, såg jag det direkt. Det är hon! Det tog en stund för mig att ta in allt. Det jag precis insett. Jag ringde upp Isabelle och berättade det, och hon bokstavligen skrek rakt ut i telefonen: “Du fattar inte hur stort det här är!!! Du har räddat Mys liv!!!”

I över ett och ett halvt år har de jobbat med den här dokumentären. Men svaret, nyckeln – fanns hos mig hela tiden.

Mys historia ser lite annorlunda ut än min, hon har också en Flashbacktråd. En av Sveriges längsta. Det är efter den tråden dokumentären fått sitt namn. Men jag hoppas, innerligt, att när du ser den – så förstår du lite mer av allt jag inte orkat berätta. Alla de där gångerna jag inte log som vanligt. Alla de där gångerna jag varit tyst. Jag har inte delat med mig av allt, inte ens för produktionsbolaget. För jag orkar inte. Det blev så tydligt när vi träffades och synkade, jag bröt ihop och grät. Och jag gråter inte för främmande människor, jag gråter ju inte ens inför mina närmsta människor. 

Det blev påtagligt, allting kring denna stalker. Min bästa kompis Angelica satt med under inspelningen, det blev tufft även för henne med att få se mig krascha i allt. Hon är också en av dem som fått motta hat av denna människa på grund av mig. Även om jag vet att det inte är mitt fel så blir jag självklart ledsen över det. 

När My delar med sig av sin historia i sin dokumentär blir jag påverkad, hon blottar sin vardag i hur det är att leva med den här stalkern! Jag gör tvärtom och försöker gräva ner allt trots att jag fortfarande lever i skiten! Har liksom bestämt mig för att det inte ska påverka min vardag, men det gör det ju ändå. Till och med när produktionbolaget till en början frågade mig angående allt som rör detta så kunde jag inte berätta allt, mest för att skydda mig själv för att inte riva upp sår. Men också för att jag vill skydda min familj. Mina barn är mitt allt och detta ska inte få påverka dom överhuvudtaget. Sen blir man paranoid, vem eller vad kan man lita på? Så många gånger genom åren som jag blivit inbjuden till event, och träffar där jag tackat nej på grund av obehagskänsla. Nu är jag väldigt hemmakär och känner inte alls behov av att lämna mitt trygga bo men visst är det orättvist att någon sjuk människa kan påverka mig såhär!? 

Till en början efter att jag haft kontakt med produktionsbolaget så skulle jag inte ha kontakt med My. De ville undersöka allt vi hade gemensamt med stalkern. Få Mys reaktion på film när de berättade om vad de kommit fram till. Men efter det så pratade jag med My i sex timmar, vi har ju hörts av genom åren men inte på grund av det här. Jag blev mentalt slut efter detta, både i kropp och själ. 

Micke blev nog lite orolig, han undrade om det verkligen var värt detta. Han såg ju hur dåligt jag mådde. Produktionen hörde av sig och blev också oroliga. Jag var helt slut! Svårt att förklara för någon annan hur detta river upp sår inom mig, men det var tufft. 

I samma veva som detta kom på tal så var jag mitt upp i en annan strid som tog enormt mycket tid, något som jag inte delat här på bloggen men som man kan läsa om på Instagram. Det handlade om barnens idrott och deras rätt till trygghet. All min vakna tid gick åt att läsa stadgar och lära mig allt om barnkonventionen. Att då helt plötsligt riva upp saker som jag bestämt mig för att begrava var inte helt lätt, men på något sätt så kändes det självklart att få stopp på allt. Men det är ju också ett övervägande och en chansning, för jag vet att så fort jag ger syre till stalkern så börjar hon igen och på en helt annan nivå. Hon finns där hela tiden, men när jag inte skriver här på bloggen så kan jag ändå begränsa henne lite. Men ska hon få bestämma över mitt liv egentligen? 

Produktionen gav mig trygghet, de skulle alltid stötta mig. Det känns fint, kvinnor som lyfter andra kvinnor is the shit! Men efter dokumentären har jag nu åter fått ta emot mindre trevliga påståenden och visst har jag fått brev hemskickat igen. Det är hemskt.

I Mys fall verkar hon ha varit mera besatt av att skicka prenumerationer, det har hänt mig med men inte på samma sätt och i samma utsträckning. 

När det kommer till stalkern så har vi båda våra historier. Och hon har skadad oss båda på ett brutalt och hänsynslöst sätt. Nu i efterhand så ångrar jag sååå mycket att jag inte bad produktionen som jobbat med Mys dokumentär om att få medverka när de konfronterade stalkern. Jag vet inte om det gett mig någon sinnesro, eller om det hjälpt mig på något sätt. Men jag hade velat få chansen att få vara med. Även jag har frågor! Och även om jag är arg, ja arg som fan så vill jag försöka förstå människan.

Det här är inte slutet på min historia. Det finns mycket mycket mera jag skulle vilja skriva men som jag inte kan dela i nuläget av olika skäl. Men kanske, äntligen kan detta vara början på ett långt avslut? Glad över att My får hjälp att sätta stopp för för stalkern. Jag hoppas att det även kan hjälpa mig. 

Tack för att du läser. Och tack för att du finns kvar. Jag vill hänga med dig här men det är ibland tufft, hoppas du förstår nu ♥️ Jag ska verkligen försöka att inte låta stalkern påverka min närvaro här.

I vår familj händer det alltid något. Med alla barn, två vuxna och en pomeranian som tror att hon är drottningen av universum, är det aldrig tyst – men det har ändå känts tomt det senaste året. Förra året förlorade vi vår älskade labrador, Cosmo. Vår trofaste, kloka, och aningen korvfixerade vän som var med oss genom så många kapitel av vårt liv. Tomrummet efter honom har varit påtagligt, som en bortglömd pusselbit som inte går att ersätta. Ingen av våra hundar går att ersätta, de har ju en speciell plats i hjärtat.

Men så kom han. Teddy. Vår lilla Micro Goldendoodle. Ett lurvigt, nyfiket och alldeles oemotståndligt litet charmtroll med ögon som kan smälta isberg och en energi som skulle kunna driva en hel stad. Vi visste direkt att det var något speciellt med honom. Och ja, vi är kanske lite partiska, men titta på honom – har ni sett en Goldendoodle-valp någon gång? De ser ut som små gosedjur som rymt från leksaksaffären. Bedårande söta.

När Teddy tassade in i vårt hem var det som om hela atmosfären förändrades. Toffie, vår lilla pomeranian-drottning, gick först runt och blängde misstänksamt som om hon tänkte: “Vem har bjudit in den här lurviga typen?” Men redan efter några dagar började hon skutta runt med sin nya kompis som om de alltid hört ihop. Nu hittar vi dem ofta tillsammans i soffan, tätt intill varandra – ett fluffigt radarpar i miniformat. (Se bilder ihop på sötnosarna längre ner)

Och barnen… ja, låt oss bara säga att vi numera har ett nytt internt familjedrama: “Vem får hålla Teddy nu?” Det är dagliga förhandlingar som skulle göra diplomater imponerade. Men Teddy tar det med ro. Han älskar alla lika mycket – så länge de är beredda att kasta bollen, ge magen en klapp och eventuellt smyga till honom en godisbit när de tror att ingen ser.

Att ha hund i familjen är verkligen något speciellt. Visst, det innebär extra promenader i regn och lera, men fördelarna är många. Gemenskap och ansvar, våra barn lär sig tidigt vad det innebär att ta ansvar. Att mata, rasta och aktivera en hund är inte bara en syssla – det är en viktig livslektion i omtanke, tålamod och konsekvens. Oändlig kärlek och tröst, en hund dömer aldrig. Den är där med svansen viftandes oavsett om dagen varit fantastisk eller katastrofal. När någon av barnen haft en tuff dag i skolan finns Teddy där, med sin mjuka päls och sina snälla ögon, redo att trösta. Hundar har en magisk förmåga att känna av våra känslor och ge oss precis det vi behöver – en varm nos i handen eller en lekfull puff med tassen.

Ja hundar har en helt fantastisk läkekraft, och jag har sett det ur många perspektiv. När jag jobbade inom vården så hade jag ofta med mig min Devil. Namnet fick han efter första natten hemma hos oss, han tuggade sönder allt. Men han blev sen en underbar vårdhund och delade med sig av sin kärlek på ett beundransvärt sätt. Han kände av människan och närmade sig på olika vis beroende på vem han träffade.

Hittade ett gammalt inlägg med mig och Mr D från när det begav sig. Så glad över alla år vi fick tillsammans.

När vi nu bestämde oss för att öppna vårt hem för en ny hund var det med både glädje och vemod. Ingen kan ersätta Cosmo, Devil eller de andra – för de kommer alltid att ha en alldeles egen plats i våra hjärtan. Men vi kände att flocken saknade något, någon. Och den där “någon” visade sig vara Teddy.

Nu är hemmet fullt av glädje, bus och nya tassavtryck i hallen. Toffie har fått en bästis, barnen har fått en ny lekkamrat och vi vuxna… ja, vi har fått ännu en hårig familjemedlem som älskar oss villkorslöst – och som förmodligen kommer sno våra tofflor i många år framöver.

Första bilden hemma ❤️

Och många flera bilder har det blivit…

Här var Teddy så liten, man glömmer hur fort de växer.

En bild på Teddy och lillhusse när vi var på väg hem.

Och nu har den lille krabaten vuxit, till och med vuxit om Toffie. Teddy väger nu 4,5 kilo och Toffe 3,5 kilo. Det är svårt att säga exakt hur stor Teddy kommer att bli, men han är en micro goldendoodle så han är ju modellen mindre. Dock så var han störst i kullen så kanske blir han lite lite större.

Här tog vi en bild efter lunchen idag, tänkte jag skulle återskapa första bilden på Teddy här hemma, men Toffie stod och skällde på mig ville vara med. Så här är dom bägge två.

Och så en mobilbild som jag skickade till våran härliga uppfödare Pink Diamonds kennel Går ni i tankar att skaffa en fyrbent vän så kan jag verkligen rekommendera att ni besöker Pink Diamonds kennel.

Välkommen hem, Teddy. Flocken är komplett igen ❤️

Den 21 och 22 februari fyllde mina otroliga tvillingar 15 år! Ja, två födelsedagar – för självklart kunde de inte ens komma överens om att födas på samma dag. Redan där började tävlingen: “Vem kom först?” “Vem fick mest uppmärksamhet?” “Vem har egentligen rätt till den första tårtbiten?”

Men en sak är säker – oavsett födelsedag delar de något större än ett familjenamn: kärleken till fotbollen. Dessa två killar lever och andas fotboll, och jag misstänker starkt att deras första ord faktiskt var “offside”. Skor, benskydd och sockspro strumpor sprids i hemmet som konfetti, och varje dag är en ny chans att analysera en match, öva på en ny fint eller diskutera VAR-beslut med en glöd som skulle få riktiga experter att rodna. Jösses vilka diskussioner det blir ibland.

Trots deras eviga tävlingar är de oslagbara tillsammans. De är inte bara fotbollsnördar av rang, utan också två av de finaste killarna man kan tänka sig. Snälla, roliga och alltid redo att kämpa för det de tror på – vare sig det gäller en match eller vem som egentligen var först ut i livet (Det spelar ingen roll, de är båda vinnare i mina ögon).

Men det som verkligen gör dem speciella är inte bara deras födelsedagar eller bollkontroll – det är deras enorma hjärtan. Dessa killar har en kärlek till fotbollen som är större än en Champions League-final, men ännu större är deras kärlek till sina syskon, vänner och alla omkring dem. De är alltid där, redo att stötta, dela med sig och sprida glädje. De firar andras framgångar lika mycket som sina egna, ger kramar (även om de kanske suckar lite först) och har en omtänksamhet som gör världen lite varmare. 

Brorsorna är bäst!

Räksmörgås och sushi är en favorit.

Så, grattis våra två fotbollshjältar, födda på olika dagar men oskiljaktiga ändå. Fortsätt drömma stort, sparka boll och sprida glädje – och glöm inte att mamma fortfarande är snabbast på att ta en straff… åtminstone i teorin!

Älskar er till månen och tillbaka, varsin dag och alla dagar däremellan!

Ensam civilist försöker ta en “avslappnad och naturlig” selfie i hemmamiljö. Ingen fiendekontakt förväntad, men risken för självförvållad förnedring är hög.

Sittande i en förmodligen ergonomiskt olämplig position. Benen domnar, men det ignoreras. Uppdraget har påbörjats.

En pålitlig iPhone med en kamera skarpare än min självinsikt. Fingret på avtryckaren, redo att släppa lös en salva av bilder.

Håret arrangeras i en “jag bryr mig inte men ändå lite” look. Det känns övertygande i teorin.

30 sekunder planering. 5 minuter plåtning. 15 minuter stirrande på resultatet och ifrågasättande av livsval.

Bild 1 – ser alldeles för nöjd ut. Bild 2 – ett försök att le, men snarare en grimas av existentiell ångest. Bild 3 – anständig, möjligen till och med bra. Slutligen, en selfie godkänns för publicering.

Mission accomplished. Moralen förblir intakt (hoppas jag). Möjligen lätt förhöjd blodcirkulation i höger ben.

Tänk så mycket tankeverksamhet för en tillsynes lätt bild att ta. En operation som inte alltid är så lätt. Ni förstår säkert att jag skojar lite, men jag hoppas att min rapport eventuellt kan bidra till några skratt.

Även om det var ett tag sedan jag tog den här selfien och byggde den här sängen så tycker jag det är roligt att visa båda. Nu måste jag väl erkänna att det inte var jag som snickrade ihop sängen, jag ger all cred till Micke för det är han som byggt den efter mina önskemål. Att bygga en egen våningssäng till barnen är inte bara ett sätt att skapa en unik och personlig möbel, utan också ett riktigt roligt och givande projekt. Vi bestämde oss för att tillsammans skissa upp våra egna ritningar och anpassa sängen efter våra behov och önskemål – och resultatet blev precis som vi hade tänkt oss!

Barnen älskade sängen!

Vi började med att mäta rummet noggrant och skissa upp en design som skulle vara både stabil och säker för barnen. Våra huvudmål var…

Stadig konstruktion – eftersom barn ofta klättrar och leker i sin säng, var säkerheten högsta prioritet.

Enkel men snygg design – vi ville ha en stilren och naturnära känsla (senare valde vi även att måla sängen).

Anpassad storlek – eftersom standardmått inte alltid passar perfekt i mindre utrymmen eller när man har begränsat med utrymme, ville vi kunna justera sängens bredd och höjd efter vårt behov. När ritningarna var klara köpte vi material och började bygga. Det var en riktigt rolig process där vi tillsammans såg sängen växa fram bit för bit. Micke är grym på att snickra!

Madrass köpte vi från ikea och sedan klippte vi den så att passformen skulle bli perfekt!

Det här är en tillfällig lösning, när storebror flyttar hemifrån så flyttar sängen upp på övervåningen.

Nästa projekt (för vi har att göra) blir att måla om i sovrummet, sy ett överdrag till sänggaveln i tjockare linnetyg. Och bygga två sängbord.

Alla hjärtans dag. Jag vet att många tycker att det bara är en kommersiell dag, men vet ni vad? Jag gillar den ändå. För visst behöver vi en dag där vi stannar upp och faktiskt påminner oss om att visa lite extra omtanke? Inte bara till vår partner, utan till barnen, vännerna, familjen – och kanske viktigast av allt, till oss själva.

Dagen till ära så gjorde vi flätor format till ett hjärta, Livia blev så nöjd med sin frisyr.

Här hemma har vi firat med mys, massor av kramar och såklart något gott att fika på. Barnen och jag har bakat vaniljhjärtan i långpanna – en av de godaste kakor som finns om ni frågar mig. Smakar precis som de klassiska små vaniljhjärtana, men är så mycket enklare att göra. Perfekt när man vill fixa något snabbt men ändå lyxigt.

Och är det något jag verkligen älskar, så är det att samla familjen runt fikabordet. Få sitta ner en stund, ta en kopp kaffe, lyssna på barnens små pratstunder och se dem njuta av något hembakat. Det är så mycket kärlek i de där små stunderna. Det behöver inte vara stort och överdådigt, det är det lilla som gör skillnad.

Så om du vill sprida lite kärlek idag – baka en kaka, ge någon en extra lång kram eller skicka ett litet sms till någon du inte hört av dig till på länge. Det är de små sakerna som betyder mest.

Och om du vill baka något riktigt gott till din älskling (eller till dig själv – för vi måste ju unna oss också!), så kommer receptet här…

Lova mig att ni provar detta! Den smuliga, spröda degen tillsammans med den krämiga fyllningen är helt magisk.

Världens godaste vaniljhjärtan i långpanna

Kakan

• 500 g smör
• 10 dl vetemjöl
• 3 dl strösocker
• 2 msk vaniljsocker
• 1 msk bakpulver

Fyllning

• 2,5 dl kesella (vanilj)
• 5 dl crème fraiche
• 4 st ägg
• 3 dl strösocker
• 1 msk vaniljsocker

Gör så här

Sätt ugnen på 200 grader. Ta fram en långpanna, ungefär 30×40 cm, och täck den med bakplåtspapper – för vi vill ju inte att degen ska fastna och skapa kaos.

Blanda ihop alla torra ingredienser till mördegen. Om du har en matberedare, kör på – det går snabbt och enkelt. Har du inte det, dela receptet i två och gör två omgångar istället. Degen är ju ganska generös.

Tryck ut hälften av degen i långpannan – var inte rädd för att ta i lite.

Vispa sedan ihop kesella, crème fraiche, ägg, socker och vaniljsocker – detta blir din krämiga fyllning. Bred ut den över hela degen, tänk på att varje hörn ska få sin del.

Smula nu över resten av mördegen på toppen av fyllningen – var inte rädd för att vara lite generös här också.

Grädda i nedre delen av ugnen i ca 30 minuter ( jag hade min kaka inne i ugnen ni 40 minuter) – håll koll så att inget bränns! Låt kakan svalna en stund (för det är svårt att vänta, jag vet) och skär sedan upp i härliga rutor.

Och voilà – en drömmig kaka som får alla att le!

Nästa gång vi bakar den här ska vi smaksätta fyllningen med citron.

Hoppas ni får en fin kväll!