I vår familj händer det alltid något. Med alla barn, två vuxna och en pomeranian som tror att hon är drottningen av universum, är det aldrig tyst – men det har ändå känts tomt det senaste året. Förra året förlorade vi vår älskade labrador, Cosmo. Vår trofaste, kloka, och aningen korvfixerade vän som var med oss genom så många kapitel av vårt liv. Tomrummet efter honom har varit påtagligt, som en bortglömd pusselbit som inte går att ersätta. Ingen av våra hundar går att ersätta, de har ju en speciell plats i hjärtat.

Men så kom han. Teddy. Vår lilla Micro Goldendoodle. Ett lurvigt, nyfiket och alldeles oemotståndligt litet charmtroll med ögon som kan smälta isberg och en energi som skulle kunna driva en hel stad. Vi visste direkt att det var något speciellt med honom. Och ja, vi är kanske lite partiska, men titta på honom – har ni sett en Goldendoodle-valp någon gång? De ser ut som små gosedjur som rymt från leksaksaffären. Bedårande söta.

När Teddy tassade in i vårt hem var det som om hela atmosfären förändrades. Toffie, vår lilla pomeranian-drottning, gick först runt och blängde misstänksamt som om hon tänkte: “Vem har bjudit in den här lurviga typen?” Men redan efter några dagar började hon skutta runt med sin nya kompis som om de alltid hört ihop. Nu hittar vi dem ofta tillsammans i soffan, tätt intill varandra – ett fluffigt radarpar i miniformat. (Se bilder ihop på sötnosarna längre ner)

Och barnen… ja, låt oss bara säga att vi numera har ett nytt internt familjedrama: “Vem får hålla Teddy nu?” Det är dagliga förhandlingar som skulle göra diplomater imponerade. Men Teddy tar det med ro. Han älskar alla lika mycket – så länge de är beredda att kasta bollen, ge magen en klapp och eventuellt smyga till honom en godisbit när de tror att ingen ser.

Att ha hund i familjen är verkligen något speciellt. Visst, det innebär extra promenader i regn och lera, men fördelarna är många. Gemenskap och ansvar, våra barn lär sig tidigt vad det innebär att ta ansvar. Att mata, rasta och aktivera en hund är inte bara en syssla – det är en viktig livslektion i omtanke, tålamod och konsekvens. Oändlig kärlek och tröst, en hund dömer aldrig. Den är där med svansen viftandes oavsett om dagen varit fantastisk eller katastrofal. När någon av barnen haft en tuff dag i skolan finns Teddy där, med sin mjuka päls och sina snälla ögon, redo att trösta. Hundar har en magisk förmåga att känna av våra känslor och ge oss precis det vi behöver – en varm nos i handen eller en lekfull puff med tassen.

Ja hundar har en helt fantastisk läkekraft, och jag har sett det ur många perspektiv. När jag jobbade inom vården så hade jag ofta med mig min Devil. Namnet fick han efter första natten hemma hos oss, han tuggade sönder allt. Men han blev sen en underbar vårdhund och delade med sig av sin kärlek på ett beundransvärt sätt. Han kände av människan och närmade sig på olika vis beroende på vem han träffade.

Hittade ett gammalt inlägg med mig och Mr D från när det begav sig. Så glad över alla år vi fick tillsammans.

När vi nu bestämde oss för att öppna vårt hem för en ny hund var det med både glädje och vemod. Ingen kan ersätta Cosmo, Devil eller de andra – för de kommer alltid att ha en alldeles egen plats i våra hjärtan. Men vi kände att flocken saknade något, någon. Och den där “någon” visade sig vara Teddy.

Nu är hemmet fullt av glädje, bus och nya tassavtryck i hallen. Toffie har fått en bästis, barnen har fått en ny lekkamrat och vi vuxna… ja, vi har fått ännu en hårig familjemedlem som älskar oss villkorslöst – och som förmodligen kommer sno våra tofflor i många år framöver.

Första bilden hemma ❤️

Och många flera bilder har det blivit…

Här var Teddy så liten, man glömmer hur fort de växer.

En bild på Teddy och lillhusse när vi var på väg hem.

Och nu har den lille krabaten vuxit, till och med vuxit om Toffie. Teddy väger nu 4,5 kilo och Toffe 3,5 kilo. Det är svårt att säga exakt hur stor Teddy kommer att bli, men han är en micro goldendoodle så han är ju modellen mindre. Dock så var han störst i kullen så kanske blir han lite lite större.

Här tog vi en bild efter lunchen idag, tänkte jag skulle återskapa första bilden på Teddy här hemma, men Toffie stod och skällde på mig ville vara med. Så här är dom bägge två.

Och så en mobilbild som jag skickade till våran härliga uppfödare Pink Diamonds kennel Går ni i tankar att skaffa en fyrbent vän så kan jag verkligen rekommendera att ni besöker Pink Diamonds kennel.

Välkommen hem, Teddy. Flocken är komplett igen ❤️

Den 21 och 22 februari fyllde mina otroliga tvillingar 15 år! Ja, två födelsedagar – för självklart kunde de inte ens komma överens om att födas på samma dag. Redan där började tävlingen: “Vem kom först?” “Vem fick mest uppmärksamhet?” “Vem har egentligen rätt till den första tårtbiten?”

Men en sak är säker – oavsett födelsedag delar de något större än ett familjenamn: kärleken till fotbollen. Dessa två killar lever och andas fotboll, och jag misstänker starkt att deras första ord faktiskt var “offside”. Skor, benskydd och sockspro strumpor sprids i hemmet som konfetti, och varje dag är en ny chans att analysera en match, öva på en ny fint eller diskutera VAR-beslut med en glöd som skulle få riktiga experter att rodna. Jösses vilka diskussioner det blir ibland.

Trots deras eviga tävlingar är de oslagbara tillsammans. De är inte bara fotbollsnördar av rang, utan också två av de finaste killarna man kan tänka sig. Snälla, roliga och alltid redo att kämpa för det de tror på – vare sig det gäller en match eller vem som egentligen var först ut i livet (Det spelar ingen roll, de är båda vinnare i mina ögon).

Men det som verkligen gör dem speciella är inte bara deras födelsedagar eller bollkontroll – det är deras enorma hjärtan. Dessa killar har en kärlek till fotbollen som är större än en Champions League-final, men ännu större är deras kärlek till sina syskon, vänner och alla omkring dem. De är alltid där, redo att stötta, dela med sig och sprida glädje. De firar andras framgångar lika mycket som sina egna, ger kramar (även om de kanske suckar lite först) och har en omtänksamhet som gör världen lite varmare. 

Brorsorna är bäst!

Räksmörgås och sushi är en favorit.

Så, grattis våra två fotbollshjältar, födda på olika dagar men oskiljaktiga ändå. Fortsätt drömma stort, sparka boll och sprida glädje – och glöm inte att mamma fortfarande är snabbast på att ta en straff… åtminstone i teorin!

Älskar er till månen och tillbaka, varsin dag och alla dagar däremellan!

Ensam civilist försöker ta en “avslappnad och naturlig” selfie i hemmamiljö. Ingen fiendekontakt förväntad, men risken för självförvållad förnedring är hög.

Sittande i en förmodligen ergonomiskt olämplig position. Benen domnar, men det ignoreras. Uppdraget har påbörjats.

En pålitlig iPhone med en kamera skarpare än min självinsikt. Fingret på avtryckaren, redo att släppa lös en salva av bilder.

Håret arrangeras i en “jag bryr mig inte men ändå lite” look. Det känns övertygande i teorin.

30 sekunder planering. 5 minuter plåtning. 15 minuter stirrande på resultatet och ifrågasättande av livsval.

Bild 1 – ser alldeles för nöjd ut. Bild 2 – ett försök att le, men snarare en grimas av existentiell ångest. Bild 3 – anständig, möjligen till och med bra. Slutligen, en selfie godkänns för publicering.

Mission accomplished. Moralen förblir intakt (hoppas jag). Möjligen lätt förhöjd blodcirkulation i höger ben.

Tänk så mycket tankeverksamhet för en tillsynes lätt bild att ta. En operation som inte alltid är så lätt. Ni förstår säkert att jag skojar lite, men jag hoppas att min rapport eventuellt kan bidra till några skratt.

Även om det var ett tag sedan jag tog den här selfien och byggde den här sängen så tycker jag det är roligt att visa båda. Nu måste jag väl erkänna att det inte var jag som snickrade ihop sängen, jag ger all cred till Micke för det är han som byggt den efter mina önskemål. Att bygga en egen våningssäng till barnen är inte bara ett sätt att skapa en unik och personlig möbel, utan också ett riktigt roligt och givande projekt. Vi bestämde oss för att tillsammans skissa upp våra egna ritningar och anpassa sängen efter våra behov och önskemål – och resultatet blev precis som vi hade tänkt oss!

Barnen älskade sängen!

Vi började med att mäta rummet noggrant och skissa upp en design som skulle vara både stabil och säker för barnen. Våra huvudmål var…

Stadig konstruktion – eftersom barn ofta klättrar och leker i sin säng, var säkerheten högsta prioritet.

Enkel men snygg design – vi ville ha en stilren och naturnära känsla (senare valde vi även att måla sängen).

Anpassad storlek – eftersom standardmått inte alltid passar perfekt i mindre utrymmen eller när man har begränsat med utrymme, ville vi kunna justera sängens bredd och höjd efter vårt behov. När ritningarna var klara köpte vi material och började bygga. Det var en riktigt rolig process där vi tillsammans såg sängen växa fram bit för bit. Micke är grym på att snickra!

Madrass köpte vi från ikea och sedan klippte vi den så att passformen skulle bli perfekt!

Det här är en tillfällig lösning, när storebror flyttar hemifrån så flyttar sängen upp på övervåningen.

Nästa projekt (för vi har att göra) blir att måla om i sovrummet, sy ett överdrag till sänggaveln i tjockare linnetyg. Och bygga två sängbord.

Alla hjärtans dag. Jag vet att många tycker att det bara är en kommersiell dag, men vet ni vad? Jag gillar den ändå. För visst behöver vi en dag där vi stannar upp och faktiskt påminner oss om att visa lite extra omtanke? Inte bara till vår partner, utan till barnen, vännerna, familjen – och kanske viktigast av allt, till oss själva.

Dagen till ära så gjorde vi flätor format till ett hjärta, Livia blev så nöjd med sin frisyr.

Här hemma har vi firat med mys, massor av kramar och såklart något gott att fika på. Barnen och jag har bakat vaniljhjärtan i långpanna – en av de godaste kakor som finns om ni frågar mig. Smakar precis som de klassiska små vaniljhjärtana, men är så mycket enklare att göra. Perfekt när man vill fixa något snabbt men ändå lyxigt.

Och är det något jag verkligen älskar, så är det att samla familjen runt fikabordet. Få sitta ner en stund, ta en kopp kaffe, lyssna på barnens små pratstunder och se dem njuta av något hembakat. Det är så mycket kärlek i de där små stunderna. Det behöver inte vara stort och överdådigt, det är det lilla som gör skillnad.

Så om du vill sprida lite kärlek idag – baka en kaka, ge någon en extra lång kram eller skicka ett litet sms till någon du inte hört av dig till på länge. Det är de små sakerna som betyder mest.

Och om du vill baka något riktigt gott till din älskling (eller till dig själv – för vi måste ju unna oss också!), så kommer receptet här…

Lova mig att ni provar detta! Den smuliga, spröda degen tillsammans med den krämiga fyllningen är helt magisk.

Världens godaste vaniljhjärtan i långpanna

Kakan

• 500 g smör
• 10 dl vetemjöl
• 3 dl strösocker
• 2 msk vaniljsocker
• 1 msk bakpulver

Fyllning

• 2,5 dl kesella (vanilj)
• 5 dl crème fraiche
• 4 st ägg
• 3 dl strösocker
• 1 msk vaniljsocker

Gör så här

Sätt ugnen på 200 grader. Ta fram en långpanna, ungefär 30×40 cm, och täck den med bakplåtspapper – för vi vill ju inte att degen ska fastna och skapa kaos.

Blanda ihop alla torra ingredienser till mördegen. Om du har en matberedare, kör på – det går snabbt och enkelt. Har du inte det, dela receptet i två och gör två omgångar istället. Degen är ju ganska generös.

Tryck ut hälften av degen i långpannan – var inte rädd för att ta i lite.

Vispa sedan ihop kesella, crème fraiche, ägg, socker och vaniljsocker – detta blir din krämiga fyllning. Bred ut den över hela degen, tänk på att varje hörn ska få sin del.

Smula nu över resten av mördegen på toppen av fyllningen – var inte rädd för att vara lite generös här också.

Grädda i nedre delen av ugnen i ca 30 minuter ( jag hade min kaka inne i ugnen ni 40 minuter) – håll koll så att inget bränns! Låt kakan svalna en stund (för det är svårt att vänta, jag vet) och skär sedan upp i härliga rutor.

Och voilà – en drömmig kaka som får alla att le!

Nästa gång vi bakar den här ska vi smaksätta fyllningen med citron.

Hoppas ni får en fin kväll!

Idag stannade världen upp. En internationell tyst minut för de liv som släcktes så brutalt i Örebro. En minut av stillhet, men också en minut som ekade av smärta, saknad och den ofattbara orättvisan i att någon aldrig kom hem igen.

En vecka har gått sedan det värsta massmordet i modern svenska historia. Och jag har så svårt att ta in vad som har hänt. Det är ofattbart.

Jag har tänt ett ljus. Ett litet ljus som inte kan förändra det som hänt, men som får brinna för dem vi förlorat. För deras familjer, deras barn, deras vänner som nu tvingas leva vidare i en verklighet som aldrig kommer bli densamma. För alla drabbade, vars liv raserades på ett ögonblick.

Vi behöver varandra nu. Vi behöver visa att kärleken är större än hatet, att vi står enade i sorgen, att vi aldrig accepterar våld som en del av vårt samhälle. För varje liv som togs ifrån oss finns nu en tom plats, ett hjärtslag som tystnat – men också ett ansvar för oss alla att bära vidare deras minne med värdighet och omtanke.

Låt oss aldrig vänja oss vid detta. Låt oss vara ljus i mörkret.

För Örebro. För de vi saknar. För kärleken.

🕯️❤️

Tänk att vi fått fira vår älskade mormor på hennes stora dag! 80 år – det är inte fy skam! Igår var en hel familj samlad, 11 av 12 barnbarn på plats, och en restaurang fylld med skratt, prat och bus.

Vi styrde kosan mot Restaurang Lyckan, och ja, namnet kunde inte vara mer passande. Här satt vi, en hel klan av glada själar, och njöt av mat i världsklass. Biff bearnaise, plankstek, och såklart barnens favorit – pannkakor med sylt och grädde. Kan man ens bli annat än lycklig? Vi brukar alltid äta middagar här när vi firar stort.

I väntan på maten så roade vi oss med snapchatfilter, något som den äldre generationen tyckte var väldigt roligt.

Och lite myror i brallan blev det allt hos de mindre middagsgästerna.

Amadeus, familjens lilla charmör, som lyckades charma oss allihop (som om han någonsin misslyckas med det?). Han satt där och njöt av sin förrätt, vitlöksbröd med vitlöksdipp, som om det var det bästa han någonsin smakat. Varenda tugga åts med en njutning som fick andra att nästan ångra våra egna val – ”Ska man ta en extra portion kanske?”

Håkan mormors make eller som barnen säger, morfar tyckte maten var fantastisk!

Mormor, vår stjärna, njöt av kvällen med sitt varma leende, och vi andra passade på att samla minnen för livet. Det blev historier från förr, skålande för framtiden, och en hel del skratt åt tokigheter som bara vi i den här familjen kan förstå.

Mysigt att ha Victor hemma på besök också, Västerås ligger ju inte så långt bort men tillräckligt långt för att man inte tar en spontantur över dagen. Vi är glada över att han kunde kunde komma. Oliver bor numera i Oskarshamn där han spelar fotboll, det känns lite som hemma för mig eftersom jag tillbringat mycket tid där som liten. Min pappa kommer därifrån och så har jag min faster boende i Påskallavik. Oliver hade ju också gärna velat komma men han hade träningsmatch borta mot Kalmar FF. De spelade 2-2 vilket är ett superbra resultat!

Engla-Frejas pojkvän Alan var med på middagen, han är en i familjen nu efter alla år. Snällare kille får man leta efter. Vi saknade Williams flickvän Ellen, men hon bor och jobbar i Norge nu under några månaders tid. Men som vi ska ta igen allt vi missat sen när hon kommer hem igen.

Mätta och belåtna samlades vi sedan utanför restaurangen och sjöng det vackraste vi kunde, sen hurrade vi glatt så då ekade mellan husen.

Tack älskade mamma, mormor och svärmor för att du är just du, och för att vi får vara en del av ditt fantastiska liv. 80 år och fortfarande drottningen av vår familj! Vi älskar dig!

Hej kära läsare,

Det har varit tyst här på bloggen ett tag. Och ibland, när livet snurrar som det gör, behöver man stanna upp en stund för att hitta rätt balans och få ordning på sina tankar. Men nu är jag tillbaka, och jag känner mig mer redo än någonsin att dela med mig av det som varit och det som komma skall.

Under den här tiden har jag haft möjlighet att verkligen reflektera över mitt liv. Jag har fått blotta mina innersta känslor, de där som jag kanske inte har velat visa eller ens riktigt förstått själv. Jag har gått igenom en period av tystnad, inte bara här på bloggen utan också i mitt eget sinne, för att bearbeta något som har påverkat mig i många år – något som jag kanske inte varit redo att prata om förrän nu. Det har varit tufft, och stundtals har det känts som om jag inte riktigt har kunnat fånga orden, som om jag varit fast i en känsla av att inte riktigt kunna uttrycka mig på det sätt jag ville. Men jag har lärt mig mycket under denna tid. Och kanske, för första gången på länge, har jag fått ett avslut på det som jag bär på, och som på många sätt har varit osynligt för andra.

Jag vet att många av er har undrat varför det varit så tyst här, och för att vara helt ärlig har det inte bara handlat om att jag inte haft tid. Det har handlat om att bearbeta en känslomässig resa som jag nu känner att jag är redo att dela med er – men jag är inte riktigt där än. Jag har valt att inte gå in på detaljer än, men jag lovar att när tiden är rätt, kommer ni att få veta mer. För ibland måste man ge sig själv utrymme för att förstå och bearbeta innan man kan öppna upp för andra. Och jag hoppas att ni förstår detta. Tack för er tålamod.

Men livet rullar på, och vi har alla våra egna vardagsutmaningar. För mig innebär det att jag ofta är mitt i en virvelvind av aktiviteter och sysslor, inte minst för att mina tolv barn har en hel del att hålla på med. En stor del av vårt liv just nu är barnens idrott, och fotbollen tar upp mycket av vår tid. För när vi inte är på träning, så planeras och organiseras det för nästa vecka, nästa månad – det är en ständig rörelse, och det är något som verkligen tar på krafterna, men som samtidigt ger så mycket tillbaka.

Även om det just nu är försäsong och vi inte är mitt uppe i tävlingsmatcher, så är det fortfarande mycket tid som går åt till fotbollsträningar, förberedelser och att vara med barnen när de utvecklas och bygger sina färdigheter. Och trots att vi inte spelar matcher än, så ger dessa stunder på fotbollsplanen så mycket värde för oss alla. Det handlar om att vara där, att engagera sig och att vara en del av deras passion och utveckling. Och jag märker att det inte bara är barnen som växer, utan även vi föräldrar, i vårt sätt att stötta och finnas där för dem.

Att få vara en del av deras resa, att se dem kämpa, vara med och heja på, är så värdefullt. Jag är otroligt tacksam för att få vara en del av den här världen. Och även om det ibland känns som om vi lever våra liv i en ständig uppbyggnad av träningsscheman och aktiviteter, så är det här en tid i deras liv som är så viktig. Och jag vet att även om det ibland känns överväldigande, så är det precis dessa stunder som gör oss starkare som familj. Det handlar om mer än att bara hålla koll på tider och placeringar – det handlar om att bygga relationer, skapa gemenskap och minnen som kommer vara med oss länge.

Så, ja, det har varit en paus här på bloggen, men livet har inte stannat upp. Det har rullat på, kanske snabbare än jag haft tid att skriva om. Men nu känns det som om jag är tillbaka på banan, och jag ser fram emot att dela mer med er – om fotbollen, om våra familjefrukostar och om den lilla resan mot avslut och ny början som jag just nu befinner mig i.

Tack för att ni är här. Jag uppskattar verkligen er förståelse och ert tålamod. Och när jag känner att tiden är rätt, kommer jag att berätta mer om vad som har pågått under min paus. Tills dess, så ser jag fram emot att fortsätta denna resa tillsammans med er.

Andra advent är här, och hos oss har den både glimtat av mys och lite krasslighet. Några av oss snörvlar och kämpar med förkylningar, men vi är glada så länge vi slipper vinterkräksjukan – den stora mardrömmen som vi alla gör vårt bästa för att hålla borta! Enligt rapporter så härjar den vilt i Östergötland nu så vi kanske ligger risigt till tyvärr. Men vi lever på hoppet ☺️

Trots sjukdomar har vi något stort att fira – Livia har tappat sin andra tand! Det är verkligen en milstolpe, men för oss blir det också lite nervöst. Som ni kanske vet har Livia ITP (immunologisk trombocytopeni), vilket innebär att hennes kropp har färre trombocyter (blodplättar) än vanligt, och det kan göra det svårare för blod att levra sig. När hon tappar en tand måste vi vara extra noga med att se till att blödningen slutar ordentligt. Det är inte alltid så enkelt att hålla henne lugn (hon är ju full av spring!), men vi lyckades och hon är så stolt över sin glugg. Tandfen kom såklart med en extra speciell peng som belöning! 11 kronor som hon ska spara ifall hon får en peggy bank (spargris) som hon önskat sig i julklapp.

När Livia tappade sin första tand så var det lite tuffare, då hade hon ganska mycket blåmärken på kroppen och det betyder att hon inte har så mycket trombocyter. Det blödde ganska länge och vi var beredda på att åka i till onkologen i Linköping. Man vänjer sig på något konstigt sätt även om det är jobbigt. För några år sedan hade jag ingen aning om vad ITP var och det var så tufft för oss att ta in allt. Jag läste och läste om allt jag kunde hitta om den här sjukdomen. Läkarna sa hela tiden att man måste ha tålamod för sjukdomen beter sig olika hos olika människor. Jag fick också kontakt med många andra som lever med sjukdomen och förstod snabbt att det kunde skilja sig. Men tålamod har inte varit min bästa egenskap under all den här tiden, man vill ha svar och man vill helst få det på en gång. Det kan svänga fort och man lär sig se ett eget mönster. Även om man kan leva väldigt normalt med ITP så kan det också vara livshotade och vet man inte att man har sjukdomen så kan det rent av vara livsfarligt. Med det sagt så vill jag också skriv ett par rader om varför jag/vi har valt att dela med oss Livias sjukdom. Enkelt – det kan rädda liv!

Man kan absolut ha åsikter om vad man delar med sig utav på social media, och jag håller också med om att man inte ska dela barn i vissa utsatta situationer. Sen finns det undantag. Vart gränserna går får man väl helt bestämma själv, men med vanligt hederligt bondförnuft så kommer man långt. NEJ jag skulle aldrig dela mitt barn på en toalett där hen uträttar sina behov. Ännu värre om barnet dessutom tydligt visar nej. Läste något i förbifarten om att någon youtuber som gjort det. Sen kan alla göra fel, vi behöver inte halshugga någon.

Men när man hänger ut föräldrar som delar med sig av tuffa, jobbiga situationer där barnen drabbats av sjukdomar är en helt annan sak. Det kanske är svårt för andra att förstå såklart, men efter att jag delat med mig utav Livias sjukdom och våra situation så har jag fått såååå många meddelanden från andra föräldrar som tackar mig för att de äntligen förstått vad deras egna barn lider av. Det hade visat sig förr eller senare ändå såklart men i dessa fall hade det inte hunnit gå så långt och inget allvarligt hade behöver hända. Bara det att våran historia hjälpt andra människor och andra barn genom att vi synliggör sjukdomen och våran situation betyder allt och lite till. Man kan ha detta i åtanke när man har åsikter om vad andra delar med sig utav offentligt. Det kan faktiskt finnas en fin tanke bakom det.

Pratade med en vännina häromdagen om det här med tandfen. Hur har ni gjort med den? Har den kommit på besök hos er med? Vi har alltid lagt tanden i ett glas med vatten och så har barnen fått några kronor. Och det har inte bara med antalet barn vi har. Men om vi leker med tanken att våra 12 barn får tex 500 kronor varje gång de tappar en tand… Då snackar vi om riktigt dyra tandgluggar! Ett barn tappar ungefär 20 mjölktänder, och med 12 barn blir det:

12 barn × 20 tänder × 500 kronor = 120 000 kronor!

Alltså, det är inte längre tandfen som flyger in – det är en investerare med en portfölj! 😂

Men en viktig påminnelse, tandfen ska inte ruinera sig själv. Om barnen alltid får så mycket pengar riskerar de att tro att pengar växer på träd – eller att varje tand är en guldtand värd sin vikt i guld. Livets viktiga lärdomar om sparande och pengars värde går kanske förlorad.

Tandfen borde väl i stället tänka pedagogiskt. Kanske en liten summa som barnen får spara ihop till något större? Eller varför inte ge en liten peng tillsammans med något symboliskt, som ett litet brev eller en liten överraskning? Då förstår barnen att det är omtanken och inte bara pengarna som räknas.

Hur som helst våran tandfe är en väldigt budgetmedveten fe!

Här hemma börjar julförberedelserna smyga igång, och det känns som att vi lever i en salig blandning av vardagsrutiner och julmys. Vi håller på att planera julfirandet – hur vi ska hinna med alla nära och kära, och vad vi ska ha på julbordet. Med så många i familjen är det ett pussel, men vi älskar det.

Pysselhörnan har också fått nytt liv – vi har gjort julkort, klippt snöflingor och skapat små pepparkakshus i papper. Det är något speciellt med att få pyssla tillsammans, med julmusik i bakgrunden och doften av saffran och apelsiner i huset.

Trots förkylningar och lite oro är vi tacksamma för stunder som dessa, när vi kan samlas och skapa minnen tillsammans. Hoppas ni också fått en lugn och mysig andra advent – och att ni håller er friska!

(med humor och en nypa sanning)

Att ha barn är som att spela ett aldrig sinande spel av Tetris – fast med mer kaos, högljudda röster och oändligt många försvunna strumpor. Men vad händer när det inte bara är ett eller två barn man ska jonglera, utan sådär tolv stycken? Jo, då går det från ett Tetris-spel till att försöka jonglera brandfacklor på en enhjuling. Det är precis lika galet som det låter. Och det är min verklighet i en familj med 12 barn.

Man kan prata om världens största Excel-ark. När man har tolv barn är ett schema inte bara en rekommendation, det är ens livlina. Här snackar vi inte om ett vanligt schema som bara innehåller “middag klockan 18”. Nej, vi pratar scheman så detaljerade att NASA hade kunnat lära sig ett och annat. Dansträning, gymnastik, fotboll, läxor, läkarbesök, tandläkarbesök – ibland känner man sig som en flygledare som jonglerar tolv plan samtidigt. Har vi tid över? Troligen inte.

Att laga mat för en stor familj är lite som att driva en mindre restaurang, minus personalen och lönen. Pasta för ett kompani, grytor stora nog att gömma ett barn i (inte för att jag föreslår det, men du vet…). Och här pratar vi inte om “vill någon ha mer?” Det är snarare “finns det något kvar?” Inom en halvtimme kan ett femkilos paket pasta förvandlas till ingenting mer än tomma tallrikar och magar som redan vill ha efterrätt. Matlagningen är lite som ett maraton utan mållinje. Ibland undrar jag om vi inte gör annat än att laga mat.

Sen har vi den oändliga historien. Man känner sig som Narnia, fast tvättversionen. Går man in i tvättstugan och undrar om det någonsin ska ta slut? Spoiler – Det gör det aldrig! Berg av strumpor och t-shirts som man med största sannolikhet aldrig kommer hitta matchningar till. Förmodligen har jag sett fler strumpor försvinna än ett genomsnittligt Bermuda-triangeldrama. Och nej jag överdriver inte.

“Så när sover ni?” är nog en vanlig fråga som ställs till föräldrar med barn. Svaret är att vi inte gör det. Vi småblundar. Det är en konstform i sig. Man lär sig hur man håller sig vaken på en kombination av koffein, ren viljestyrka och ett ständigt tjat av “Mamma, jag kan inte sova” eller “Pappa, jag är törstig”. Väckarklockan? Glöm den. Man har tolv inbyggda som startar vid alla tänkbara (och otänkbara) tidpunkter. Jajemän de utflugna barnen är fortfarande inräknade, de ringer ibland väldigt sent på kvällen och frågar om skjuts från till och från krogen. Är ombytta roller orimligt?

Att vara förälder till tolv barn är som att vara domare i ett gladiatorspel. Någon är alltid i konflikt med någon annan. Det är en ständigt pågående blandning av diplomati, förhandling och ren utmattning. Ena stunden medlar man i ett bråk om en leksak, nästa minut känner man sig som en FN-representant som försöker förhindra tredje världskriget. Och ja, att dela upp godis exakt rättvist är en talang som borde ge mig en nobelprisnominering. Men ibland funderar jag på gruppterapi.

Men med alla dessa utmaningar kommer en sak – KÄRLEKENT. Visst, vårt hus är ett konstant kaos. Ja, ibland vill jag skrika ut i tomma intet (och det är ok va?, ingen dömer väl?). Men mitt i all stress finns det en mängd av små, ovärderliga stunder. Ett tecknat hjärta på kylskåpet eller för all del på väggen, ett spontant syskongos i soffan, eller ett leende som kan smälta isen på arktis.

Att ha tolv barn är som att leva ett liv på steroider. Det är kaotiskt, roligt, utmattande och alldeles underbart – på en och samma gång. Hur får man det att gå ihop? Svaret är att man inte alltid gör det. Och det är helt okej. Ibland räcker det med att överleva dagen, hålla huvudet över vattenytan och påminna sig själv om att även om kaoset aldrig tar sluta, så gör inte kärleken det heller.

Har du barn och någon gång tvivlar på om du räcker till, kom ihåg att du redan har gjort det största man kan göra: BURIT, ÄLSKAT och STÖTTAT! Du är precis allt dina barn behöver – och mer än nog 💗

Vill ni också ha en sådan här tisha? Eller ge bort i present till någon helt fantastisk så hittar ni den HÄR! Också väldigt roligt att använda den här tishan som ett ”announcement” när man. tex går ut med en graviditet. Det finns även matchande tröjor till barn och de är sååå fina, så missa inte att kolla HÄR!

Igår var det fotboll hela dagen lång, Motala AIF FK bjöd in till cup och många lag kom och besökte oss. Stämningen var på topp och det var härligt att se alla grabbar spela.

Livia och Amadeus var minst lika förväntansfulla. Redan dagarna innan så pratade de om att de skulle gå upp tidigt och få följa med på cupen. Fint att hela familjen blir engagerad.

Victor kom hem på besök den här helgen och Charlie och Colin var glada över att han äntligen skulle få se dom spela igen. Sen jobbade även Victor och Alan (Engla-Frejas pojkvän) i kiosken under cupen.

Jag vet att det finns en dröm om att en gång få spela i AIK och därför så tror jag att det kändes extra roligt för grabbarna att få möta just det laget i cupen. Yes, mina kids är AIK,are även mina stora barn. Oliver har en AIK tatuering, så ni förstår kärleken de känner för den klubben och fotbollen.

Målet Charlie och Colin har nu är att komma in på fotbollsgymnasiet, och att spela fotboll i Solna, men de har också pratat om Brommapojkarna. De pluggar stenhårt i skolan, Colin sitter upp sent på kvällarna har fullt fokus och vill framåt. De vill kämpa för sina drömmar och har bara fotboll tankarna. Jag är deras största fan, jag supportrar allt men jag önskar också att de tillåter sig själva att vara barn. Så tänker kanske inte en elitidrottare, men så är jag ju en mamma. Älskade ungar ❤️

Här hade de precis gjort 2-0 mot AIK

Superkul att se alla grabbar spela, de är ju otroligt duktiga. Akademilag och utvecklingslag där alla ska få spela efter sin egna nivå. Jag har skrivit om det här förut, och jag studerar fortfarande de olika sätten att framföra träning på hos barn och ungdomar. Jag har en del erfarenhet efter alla år som aktiv fotbollsmorsa, något som jag ser som en tillgång i den här världen. Och någon gång ska jag skriva klart min krönika i ämnet baserat på det jag uppmärksammat och levt med i alla år.

Är det något jag brinner för så är det glädjen i sporten, sammanhållningen och gemenskapen. Det ger så otroligt mycket att få tillhöra ett lag där man kan få må bra. Där man respekterar varandra och lyfter varandra på ett positivt sätt även när det är som tuffast. Att man accepterar varandras olikheter och att man ser att fotbollen är för barnens skull inte för de vuxnas skull. Utan glädjen för idrotten så försvinner utvecklingen. Och den här helgen så var det just det som genomsyrade cupen.

Livia försökte peppa grabbarna mellan matcherna med lite kärlek, och kanske lite bus 😄

Sen gick vi till kiosken och köpte alldeles för mycket lördagsgods. Mums tyckte både jag och barnen.

Två favoritkillar i kiosken, och de sålde på mig både det ena och det andra. Korv med bröd, pastasallad och kyckling, kexchoklad och godisnappar. Med deras charm så kunde man inte motstå säljsnacket 😂

Det blev en superbra fotbollsdag, men vi var sååå trötta på kvällen. Vi somnade ovaggat, lyckliga och väldigt glada!