If you spend your time chasing butterflies ,they’ll fly away if you spend your time making a beautiful garden, the butterflies will come to you.
When you focus on improving yourself everything you want will come to you we attract based on who we are not what we want, dont chase attract
Visa detta inlägg på Instagram
Låter den här videon tala för sig själv. Ta hand om er!
Grattis EmmyLou och Deus på födelsedagen
Två favoriter på en och samma dag. Och som vi har grejat med logistiken för att få detta att funka. Vi har tvillingar men inte ens dem är ju födda på samma dag, så det här var minsann en utmaning.
Vi sjöng två gånger på morgonen, det fick bli så. EmmyLou har varit så orolig för hur vi skulle få ihop den här födelsedagen. Kan hända att hon helst ville haft den för sig själv. Varför skulle just jag få en brorsa den här dagen? Han kunde väl ha kommit på Adams födelsedag i så fall!? Älskade lilla EmmyLou, tänk så bra det blev ändå. Inte alla som får en brorsa på födelsedagen.
Nio år och störst på lågstadiet. Skinn på nästan och ganska tuff. En sann teaterapa med grymma dansmoves och lätt till skratt. Omtänksam och gullig. Och så älskar hon sina kompisar mer än allt, att hänga med dom är det bästa hon vet. Väldigt kreativ tjej. Hon har börjat måla mycket på sista tiden och hon har verkligen känsla för att uttrycka sig genom penseln. En färgstark tjej helt enkelt med mycket humor, eller humör? Eller kanske både och? Älskade unge!
Amadeus, Deus, Dodde, Dosing gosing, Diddi bus ja kärt barn har många namn. Grabben som är pappa upp i dagen.
En försiktig liten kille som gillar bilar och bollar. Allt som låter bruuum fångar hans uppmärksamhet. Annars är fotbollsplanen det roligaste han vet, han kan springa hur länge som helst.
EmmyLou ville ha en tårta med sin egna siffra på, och det fick hon såklart. Hon önskade sig kläder och ännu mera kläder. Det kanske jag skulle skrivit under det bästa hon vet. Jag tror inte någon av de andra barnen varit så galen i kläder. Utan att överdriva så kan hon byta kläder tio gånger på en dag.
Deus fick en Bobby Car och kläder. Och så en gullig luftballong som jag gjorde med hjälp av en liten korg, blompinnar, rislampa, hampasnöre och sidenband. Så enkelt och fint!
Köpte allt förutom blompinnarna på dollarstore för en billig peng. Rislamporna kommer i ett set om tre och i olika storlekar, så vill man göra en större luftballong med en större korg så går det precis lika bra. Vi fyllde faktiskt en stor luftballong med skönhetsprodukter och godis till Engla-Frejas pojkvän när han fyllde år.
Jag limmade med limpistol och använde snöre för att få fast blompinnarna i korgen. Sedan klistrade jag fast rislampan mellan blompinnarna. Lite trixigt om man är själv, men det går. Sen är det bara att dekorera med precis vad man vill. Jag gjorde små rosetter som jag klistrade på och sen tog jag ett band om korgen.
Här sätter ju bara fantasin stopp för vad man kan skapa. Det finns så mycket man kan göra. I den stora luftballong satte vi tex fast en ljusslinga och det blev superfint! Man kan också sätta fast klistermärken på själva rislampan, eller varför inte måla den?
Inte det lättaste att fånga den här lilla rymmaren på bild 🙂
Det blev ett härligt födelsedagsfirande i dagarna två. Först storebror Adam och sedan EmmyLou och Deus.
Hoppas någon blir inspirerad att göra sin egna luftballong, om inte för att ge bort så kan man ju alltid göra en för att ha som dekoration i barnrummet
Kram / Madeleine
Välkommen september (min favoritmånad) ️ Vi har gjort höstfint på verandan och nu ser jag framemot vackra färger, stickade tröjor och tända ljus!
Visst är det mysigt när det blir kallt i luften, jag längtar lite efter riktig höst nu. Jo jag vet att man förutspår sommarvärme och jag tror vi kommer få användning för kortbyxorna och klänningarna ett tag till. Aldrig är man nöjd över det där vädret hörni.
Hur som helst så kunde jag inte hålla mig ifrån att göra lite höstfint i alla fall.
När vi närmar oss oktober så tänker jag mig lite pumpor här på trappan också. Kanske en fin ljusslinga och några flera filtar att värma sig under när vi sitter här ute.
Röd alunrot i mina blomlådor blev inte alls dumt, det blev vackert ihop med murgröna och bollkryss. Jag planerar att plantera ut alunrot i en rabatt senare.
Mitt finaste cafebord från Adolfsnäs i Vadstena. Så kär i det här bordet och stolarna. Nästa år ska vi investera i ett gediget träbord till trädgården också. Har redan så mycket jag vill hinna göra 2024, att ha en trädgård är som att ha ett livslångt projekt. Det finns alltid saker man vill göra.
Jag ska börja med vårt Thanksgiving tree nästa vecka Inspirerade av våran familj i usa. Syftet med hela firandet är att visa sin tacksamhet gentemot nära och kära, träffas och äta god mat ihop. Vi tycker det är en fin tradition som vi gärna tar efter
Thanksgiving tree eller ett tacksamhetsträd, är en rolig och festlig dekoration för Thanksgiving-helgen och barnen tycker det ska bli jätteroligt!
Men eftersom det inte finns så mycket färdiga dekorationer för den här högtiden i Sverige (förståeligt) så måste vi göra allt detta själva. Men det blir en spännande utmaning.
Jag ska försöka visa allt steg för steg ifall någon annan blir inspirerad att ta efter den här fina traditionen.
Kram / Madeleine
Lilla Virvelvind. Jag älskar att hon är världens busigaste unge, hon har en personlighet som är nyfiken och hennes ögon strålar av glädje och liv. När hon blir påkommen med att göra saker som hon vet att man inte får göra så skrattar hon och säger så där får man ju inte göra!
Imorse när hon vaknade berättade hon om äventyret hon upplevt inatt. Vet du, inatt när alla sov så gick jag upp och tog på mig min fina klänning. Sen smög jag ut på gatan och dansade, mitt i natten! Och ingen såg mig, det är sant!
Vi lyssnade såklart spända av nyfikenhet och förundran. Tänk att ingen vaknade? Hundarna hade ju absolut sagt till om någon skulle försöka smyga sig ut. Men det var ingen fara sa Livia, för hundarna fick ju såklart också följa med ut och dansa.
Häromdagen ringde mormor, hon undrade om Livia möjligtvis hade någon aning om vart kattens leksaksmus tagit vägen? Jag frågade Livia och hon visste precis vad som hade hänt.
Med stora ögon och en enrom inlevelse så sa hon högt musen hoppade ner på golvet och kröp iväg! Sen gick den ut på mormors balkong, hörde en bil och blev rädd. Den ramlade ner på marken och blev påkörd och fick go to the hospital.
Ja en fruktansvärt sorglig historia. Vi lade på telefonen, men efter en stund kom Livia tillbaka och sa att vi skulle ringa upp mormor igen. Vet du mormor, musen klarade sig och den ligger i morfars rum bara så du vet. Mycket riktigt gjorde den det. Vilken tur att det slutade så bra ändå, och katten blev nöjd över att ha fått tillbaka sin favoritleksak.
Jag skulle kunna skriva en hel bok med hjälp av Livias livliga fantasi.
Lika busig som den här lilla tjejen är lika kramig är hon, om inte ännu mera faktiskt. Hon gillar närhet och måste ge alla en kram och en puss varje kväll innan hon går och lägger sig.
Och modig, ja hon är nog den modigaste jag vet. Hennes lilla ask i byrålådan är bevis på det. I en grön sammetsask med vita pärlor har hon sparat alla sina små ringar hon fått varje gång hon varit på sjukhuset och lämnat prover och träffat doktorn. Det har blivit väldigt många ringar som ligger där nu, för många om du frågar mig. Det som gör mig glad är att hon inte får dem lika ofta nu. Ett tag besökte vi sjukhuset varje vecka, sen gick det ett par veckor emellan. Sist gick det en hel månad sedan vi var där. Och nästa gång blir i slutet av augusti. Det betyder att Livias blodsjukdom är bättre. Min lilla virvelvind mår bättre, och det både syns och märks.
Livias blodvärden har höjts, och trombocyterna låg på 125. Det minsann är ju superbra! Livia är delaktig i sin sjukdom, även om inte vi gjort en stor grej utav det så har hon frågat mycket och vi har berättat så gott vi kan. Trombocyter är riddare säger Livia, fast dom sitter inte på vanliga hästar utan på enhörningar. Och dom hjälper kroppen att må bra. Sist hade riddarna samlat ihop 105 röda ballonger (blodplättar) och nu har dom 125. Så grymma riddare!
Bara vi kommer upp till över 150, det är liksom en magisk gräns. Sist hon hade så många trombocyter var väl i februari tror jag. Hon har länge legat under 40, och många gånger under 10 eller rent av så lågt att det inte går att få ett värde. Immunologisk trombocytopeni (ITP) kan vara en extremt jobbig sjukdom att leva med, men det viktigaste är att man faktiskt kan leva med den ♥
Nu ska vi äta glass med riven chokolad på som Livia alltid säger. Det får man göra på kvällen när det är lördag.
Kram / Madeleine
Firade en helt fantastisk födelsedag igår med nära och kära Fick allt jag någonsin kunnat önska mig och lite till.
En vacker Astrid Lindgren ros, fina kläder och biljetter till Håkan Hellström Så glad och tacksam.
Älskar att fylla år och älskar att åldras med den där tokstollen jag lever med Inget är så svårt men så lätt på samma gång. Han skulle nog säga samma sak om mig.
Lykkefund blev en favorit i trädgården. Och som den växer, helt otrolig växtkraft. En romantisk ros som doftar helt underbart.
För den som är uppmärksam så fångade jag visst två oinbjudna gäster också. Dags att ta i med hårdhandskarna tror jag minsann, så de förstår att de inte ska komma och hälsa på mera.
Jag brukar inte göra några speciella frisyrer på mig själv, lockar håret ibland och det är det enda. Men igår på födelsedagen så kände jag för att göra något annorlunda. Två flätor blev ett vackert ”hårband”. Så enkelt och lätt att göra.
Micke lagade god mat och gjorde en jordgubbstårta till mig. Det bästa som finns när han skämmer bort mig.
Jag planerar att skämma bort Micke med, men det kan jag inte skriva om riktigt ännu, med risk för att avslöja mig. Men jag tror min kära man kommer att bli glad.
41 blev jag om någon undrar, men visst är det helt och hållet oviktigt!? Jag som var så orolig och ängslig över att bli äldre. Det var ju helt onödigt, om jag ska vara helt ärlig så känns det ingeting att bli äldre. Om inte mera behagligt. Man blir trygg i sig själv, orkar inte lägga energi på onödigheter. Väljer att njuta av sådant som gör en glad i livet och uppskattar alla små saker som finns runtomkring en hela tiden. Ja saker som man annars kanske inte lagt märke till som yngre. Uttrycket Det märker du med tiden! får helt plötsligt en innebörd.
Så till er som ännu inte är där, må bra i nuet det som kommer sen blir ännu bättre
Kram / Madeleine
Det har varit lite tråkigt väder i flera dagar nu, eller jag kanske ska skriva veckor. Regnet behövs naturligtvis och det är bra med alla droppar som faller. Men usch så trist det har varit att inte kunna åka och bada, få njuta av solen och värmen. Det har varit 14 grader i juli, med undantag för vissa toppar en del dagar. Men mestadels har det nog varit kallt, vi som skulle få en sommar likt 2018 sades det. Nej, man får inte klaga men det struntar jag i. Fasen ge mig sol och värme nu så vi kan överleva vintern. Augusti har inte heller gett så mycket sol, så snälla värmen kom tillbaka!
Tacka vet jag de varma kvällarna tidigt i juni
Jag vill verkligen inte att den här sommaren ska ta slut, efter all skit vi varit med om det senaste året med alla sjukdomar. Har flera gånger känt mig så ledsen och dränerad, mitt mantra har ju hela tiden varit – håll ut till sommaren. Då kan vi vara tillsammans, när det inte är lika mycket sjukdomar.
Lilla Amadeus föddes för snart ett år sedan, i september fyller han 1. Med allt som varit runtomkring, och så även med hans kolik det första halvåret så har det varit extra tufft. Konstant trötthet, oro och ett familjeliv som trots detta måste rulla på. Fråga mig inte hur vi har fått ihop det, men det har gått. Jag ska väl erkänna att jag varit lite trött på alla fotbollsträningar ibland, kan också hända att jag sagt till min kära man att vara hemma vissa gånger när jag känt att det varit jobbigt. Han är inte den som känner av sådant själv, mera en person med åsikten att tar man på sig ett jobb (i detta fall tränarjobb) så gör man det till 100%. Det är en väldigt bra egenskap, men ja ibland hade jag nog önskat att han kunde varit hemma. Det är för barnens skull, allt är för barnens skull och tränare växer inte inte på träd. Hur många människor väljer att gratis ge av sin tid och energi till ungdomsidrotten? Alldeles för få skulle jag tro. Så visst är jag glad och stolt med, och vi har fått kämpa lite extra.
Jag tror inte att det är en hemlighet att vi haft det lite upp och ner med allt som varit, jag har skrivit om det ibland. Varit lite mera personlig när jag orkat och delat med mig av livet i smått och stort. Men på senare år så har jag också känt att det som är privat är privat. Vart går gränsen för sådant man vill dela med sig av? Jag är mån om barnens integritet, de ska aldrig känna att de blir exponerade i situationer som kan komma att skada dom. Jag delar till exempel väldigt sällan bilder från deras rum, för det tycker jag hör till deras privata liv. Och det jag har delat med mig av och kanske kommer att dela med mig av har jag alltid frågat dem om. Sen är jag som förälder den som alltid har det yttersta ansvaret och för de mindre barnen som inte kan ta ett sådant beslut om att vilja synas eller inte ännu.
Att vara transparent i situationer har ändå gett mig mycket stöd. Och jag vet med säkerhet att även jag har stöttat. Det är det fina med social media, de oväntade och fina kontakterna som kan uppstå. Igenkänning och det faktum att livet inte alltid är enkelt, för man är inte mer än människa.
Ibland får jag som jobbar med sociala media ta en del skit, att jag enbart tänker på reklam och vill sälja. Visst finns det kanske de som jobbar så också, men jag vill inte tro att det enbart är så. Och jag borde verkligen inte ta åt mig när den kritiken kommer fast det gör jag ibland ändå. Trots att jag alltid är noga med vad jag delar och vill förmedla. Jag är trots allt bara en mamma som skriver för att jag älskar att skriva, och foto är min största passion i livet. Bloggen har alltid hängt med mig som en god gammal vän som jag alltid kan lita på. Och jobben jag gör brinner jag för.
Det jag vill komma fram till är väl egentligen att jag saknat att skriva här, men livet har kommit emellan med allt som varit. Jag har verkligen försökt hålla mig över ytan och det är inte förens nu jag känner att jag äntligen kan andas ut lite.
Trots att jag varit väldigt ärlig med att livet varit tufft så finns det en del saker som jag inte delat här… Många gånger har jag börjat skriva ett inlägg men inte kunnat avsluta. Andra gånger har jag varit så trött så jag bokstavligen somnat med datorn i knät. Och ibland har jag inte velat delat med mig. Tro mig, jag har verkligen velat dela med mig och när jag inte orkat så har jag fått dåligt samvete. Det är jobbigt när man inte har energi till allt som man vanligtvis haft.
Mitt upp i allt med en sjuk dotter, en liten bebis med kolik och svår astma samt min egna oro så insjuknade även våran son Adam. Jag förstod inte hur jag skulle få ihop livspusslet, hur skulle jag orka vara ännu starkare? Livet kändes så orättvist och för första gången i mitt liv bad jag till högre makter att allt var tvunget att bli bra. Känns ju lite fånigt att skriva det, men det är faktiskt sant jag gjorde det.
I mars april så började Adam klaga på att han kände sig tröttare än vanligt. Fotbollsträningarna kändes tunga och han var inte sig själv. Jag tänkte att det kanske kunde röra sig om en förkylning, men vi hade precis varit sjuka och mars månad låg hela familjen sjuk. Så det kanske var så enkelt att Adam bara behövde återhämta sig. Efter några veckor så kände inte Adam någon förbättring, han var lika trött och fortfarande lite snorig. Men trots detta så tränade han och gjorde sitt bästa, han hade ju ingen feber och ville absolut inte ha någon frånvaro.
När maj månad och värmen kom så började vi se en ljusning, Adam kände sig äntligen lite bättre. Men så mitt under en fotbollsträning så fick han ont i bröstet och fick stanna upp. Han klagade på smärta i hjärtat och kunde inte ta ett steg. Han fick lägga sig ner och vila sen släppte det. Hur vet man om man har ont i hjärtat? Micke trodde att han kanske fått ett ordentligt håll, de andra tränarna var inte heller så oroliga. Jag visste inte ens om detta, men när det sen hände ännu en gång under nästa träning så ringde Micke till mig på vägen hem från fotbollsplanen och berättade.
Va har det hänt flera gånger!? Jag reagerade kanske lite starkare än Micke, och ärligt talat så tänker man såklart inte det värsta så jag förstår att han inte hade tänkt på att säga det till mig. Men direkt när han berättade så fick jag en dålig känslig i magen. Det här var vi ju absolut tvungna att kolla upp. Samma helg så skulle Adam spela match, och just den här matchen kunde inte Micke vara med på. Och jag hade alla sykon hemma och kunde inte heller närvara. Adam ville själv vara med och efter mycket övertalning så lät jag honom. Men matchen blev tuff och smärtan i hjärtat kom tillbaka så Adam fick lämna planen. När det hänt så många gånger och smärtan dessutom blivit så jobbig så Adam blev tårögd så fick det vara bra. Det kan omöjligt vara håll i magen, och för mig så blinkade alla varningslampor.
Jag sa till Micke att jag inte ville att Adam skulle få träna förens vi ringt till vårdcentralen. Dagen efter ringde Micke och Adam fick rådet att inte träna förens vi träffat en läkare som kunde undersöka honom. Senare samma vecka fick vi en tid, läkaren gjorde en ordentlig hälsoundersökning och allt såg fint ut. Men läkaren ville för säkerhets skull avsluta med att göra ett EKG. Det gick fort, nuförtiden kan man göra ett EKG på bara några sekunder.
Jag såg undersköterskan gå iväg med remsan papper till läkaren, sen såg jag läkaren ta med pappret in till en annan läkare. När han kom ut igen så såg jag på en gång att något inte stämde med hans ansiktsuttryck. Vi har sett något på Adams hjärta som vi vill undersöka närmare. Jag frågade såklart på en gång vad, men svaret jag fick var lite luddigt. Slagen drar inte ihop sig ordentligt, vi ska skicka vidare detta till en hjärtspecialist. Och så länge så får ni lämna lite mera blodprover.
Tusen tankar hann att passerar under den korta stund som vi fick vänta innan läkaren kom tillbaka. Nu har jag pratat med Linköping och Adam har total träningsförbud, han får inte alls anstränga sig inte överhuvudtaget. Okej? Vad betyder det? Och varför? Efter det blev vi hemskickade och läkaren skulle ringa oss senare under dagen när han visste mera. Adam blev ledsen och jag bröt ihop. Micke var starkare. Bra att vi hittade det här nu så vi kan fixa det! Jag önskade att jag kunde vara lika stark, men vid det här laget så var jag redan vid bristningsgränsen, all oro jag känt det senaste halvåret har gjort mig skör.
Läkaren ringde tillbaka och berättade att han fått direktiv från specialister att Adam fortsatt inte skulle anstränga sig. Ingen hög puls överhuvudtaget. Inte cykla, inte bada och inte ta ut sig alls. Små korta promenader var okej. Vi skulle få en tid så fort som möjligt till Linköping där de skulle göra en ordentlig undersökning av hjärtat. Det tog 2 veckor sedan ringde de och hade ordnat med en tid.
På väg till undersökningsrummet…
De gjorde ett ultraljud på hjärtat som tog ungefär 1,5 timma. De tog nätan 100 bilder och klipp på hur hjärtat jobbade. Jag hade så många frågor, kvinnan som undersökte Adam var erfaren och svarade på allt hon kunde svara på. Vi pratade om idrottare och att det inte är helt ovanligt att de faktiskt får problem med hjärtat, speciellt efter förkylningar och infektioner. En del måste vila längre, upp till ett år. Och en del får dessvärre bestående problem.
De undersökte även artärer, kroppspulsådern. Vid halsen och magen. En del har en försvagning så de kan brista, och de ville utesluta allt sådant. Oftast när något sådant inträffar där det brister så vet man inte om det innan, det bara händer. Kändes bra att de även kollade upp detta.
Vi frågade om hon kunde se något avvikande, och hon svarade att hon kunde se allt men att hon kunde inte berätta något för oss. Vare sig det var bra eller dåligt. Och jag vet ju att det är så, men man frågar konstigt nog ändå.
Efter 1 timma så var det klart och man skulle då se över att alla bilder och klipp var bra innan vi fick åka hem. Vi fick stanna kvar på rummet medans de gick in till en läkare för att dubbelkolla allt. Efter en liten stund kom de tillbaka och sa att vi var tvungna att komplettera med mera bilder och klipp. En halvtimma senare hade de fått allt de ville ha och vi fick åka hem och vänta på svar.
Adam var lugn och positiv hela tiden trots att det såklart var psykiskt påfrestande. Han hade inte fått träna sedan maj, och allt han ville var att få spela fotboll och bara en sådan sak som att få cykla igen. Han hade mått dåligt sedan mars och väntan kändes bara oändligt lång.
Den här undersökningen gjordes ungefär i mitten på juni och det skulle ta ett tag innan vi fick resultat och svar. Undertiden så skulle Adam vila.
Varje gång telefonen ringde så hoppade jag till, var det ett 010 nummer så tänkte jag direkt att det var Adams läkare. Men eftersom vi har Liva med ITP som lämnar prover både nu och då så trodde jag fel både en och två gånger.
Men så en varm dag i juli så ringde telefonen när vi satt på baksidan och fikade. Jag trodde det var onkologen som ringde angående Livia, men nu var det äntligen hjärtläkaren. Jag fick en klump i magen och kände hur nervös jag blev. Hur man än vänder och vrider på det så analyserar man alltid. Tänk om något är galet, vilket ansiktsuttryck hade egentligen hon som gjorde ultraljudet och kan det tyda på något? Varför fick vi komplettera med mera bilder och klipp? Jag tror det är inbyggt i oss människor att direkt gå in i något slags krisläge där vi hela tiden har ett enda mål – att vinna och komma över på andra sidan.
Kvinnan som gjorde ultraljudet var ju helt fantastisk, väldigt pedagogisk och fin. Hennes varma ord och sättet hon tog sin tid att förklara vad hon gjorde under själva undersökningen var väldigt bra, och det kändes tryggt. Vi kändes oss betydligt lugnare efter besöket än innan. Men trots detta så kommer tusen tankar.
Läkaren presenterade sig och berättade att de nu tittat på Adams hjärta noga, men att de väldigt gärna ville att vi skulle berätta igen hur allt började och hur Adam mått. Efter att vi pratat i en halvtimma kunde jag inte hålla mig längre och frågade rakt ut är det något fel med Adams hjärta?
Jag fick ett lugnande svar nej vi tycker allt ser okej ut. Men vi vill väldigt gärna fortsätta att utreda detta för att utesluta allt. Dessutom vill vi att Adam ska påbörja kortisonbehandling på grund av kvalsterallergi som vi upptäckt via blodprover att han lider av. Sedan har vi skickat remiss för långtidsEKG, stresstest och spirometritest.
Tack gud för att de inte hittade något på ultraljudet! Vi blev så lättade allihopa. Adam satt bredvid och lyssnade, och när läkaren frågade om han hade några frågor eller funderingar så sa han får jag springa igen? Och ja det fick han med förutsättning att han lovade att lyssna på kroppen. Dessutom så bestämdes det att han skulle börja ta luftrörsvidgande vid smärta i bröstet.
Vi åkte och hämtade ut en himla massa mediciner, och på vägen hem bad Adam mig att stanna bilen. Jag vill prova att springa sista biten hem! Och sen sprang han.
Det har inte varit en spikrak återhämtning men vi märker stor skillnad. Nu väntar vi på resterande undersökningar och den här veckan är det dags att åka till Linköping och koppla på långtidsEKG. Allt kommer bli bra, det måste det bli.
Är det något jag har lärt mig efter den här tiden så är det verkligen att man ska lyssna på kroppen. Att inte träna när man är förkyld, och att låta det ta tid, låta kroppen läka. Bara andas.
Jag vill också passa på att höja ett varningens finger för energidryck, det är verkligen inte bra! Det är ju inga nyheter, men läkaren tror också att detta kan ha påverkat Adams hjärta. Vi köper aldrig hem energidryck, aldrig. Och även om sagt till barnen att de inte får dricka det så är det väldigt lätt att få tag på det. Idag skulle Adam aldrig dricka det, han har sett vad som kan hända.
Ta hand om er ♥
Vilken kväll jag har haft! Jag, Engla-Freja, William och Ellen var och tittade på Håkan Hellström
När jag fyllde år så fick jag biljetter till Håkans konsert och en middag ute. Så himla fint av familjen att överraska mig med det. Vi hade tur med vädret också, strålande sol minsann. Planen var att vi skulle äta på restaurang men eftersom det var så varmt ute så bestämde vi oss för att grilla istället. En mycket god idé.
Jag har inte varit ifrån Amadeus på kvällen så här länge, men det gick bra. Micke och barnen hade rockat på hemmaplan och kalasat med vattenmelon.
Det blev lite bråttom när vi skulle komma iväg, tror vi blev lite väl tidsoptimister vid middagsbordet. Men vi hann och hade till och med ett par minuter till godo innan Håkan började sjunga.
Egentid med världens vackraste människa
Håkan är verkligen en entertainer, wow så grym han är på scenen. Total närvaro, coola moves och musik som får alla att dansa med.
LaGaylia Frazier är med och turnerar med Håkan, och wow säger jag bara. Vilken jäkla röst hon har! Vi fick rysningar på hela kroppen när hon sjöng.
Det var så härligt att komma iväg en stund. Jag skrattade och dansade så mycket att jag troligtvis kommer få träningsvärk i hela kroppen. Men får man träningsvärk efter en konsert så vet man att det är en bra konsert
Kram / Madeleine
Sämre sommardagar är att vänta. Eller mera behagligt sommarväder kanske man kan säga. Jag är glad över att vi är lediga ihop och kan njuta av att inte ha några speciella planer överhuvudtaget. Vi tar dagarna som de kommer. Vill vi hitta på något så gör vi det, annars så håller vi oss här hemma och busar och leker på trädgården.
Här har vi en riktig livsnjutare
Fick en fjäril på bild, Livia tyckte den var så fin.
Luktärt och dahlia växer så det knakar. Och doften av sommar är oemotståndlig. Måste jag välja en endaste sommarblomma så måste det bli luktärt. Det kan man inte få för många av.
Plantera i en gammal skottkärra blev en succé. Efter alla protester så har nu till och med min kära man ändrat uppfattning. Han tycker det blev fint. När blommorna kommer i alla möjliga olika färger så blir det ännu finare.
När den här rosen kom så blev folk en aningens koko loko, därav namnet kanske. Men jag tycker den är fin, speciellt eftersom den ändrar färg.
Jag har haft lite otur med angrepp på mina rosor den här säsongen. Verkar som flera har samma problem? Lössen har invaderat rosorna, men just denna sort har faktiskt haft turen att inte få skador. En annars ganska känslig ros.
En och annan självsådd sommarblomma har överraskat mig i trädgården
Förutom att vi leker i trädgården så har Amadeus nu lärt sig gå. Det var ett tag sen han tog sina första steg, men nu har han blivit tuff. Micke satte upp grinden till trappan idag, han klättrar och är överallt.
Det bästa han vet förutom bad är bollar. Jajamän, ännu en boll intresserad liten grabb. Eller rättare sagt han är GALEN i bollar! Tar vi fram bilar, dockor eller andra leksaker så sparkar han på dem som om det vore bollar
Hoppas ni har det bra och njuter i solen!
Kram / Madeleine
En ljuvlig liten blomtjuv mitt i ett hav av dahlior. Fast hon tjuvar inte så ofta längre, nu har hon lärt sig när det är dags att klippa blommorna. Så knopparna får numera sitta kvar tills de slår ut. Lilla busunge!
Snart dags att lämna nya prover igen. Håller tummarna för att det ser bra ut, sist hade de gått upp. Jag tror mina riddare har fångat flera röda ballonger, jag bara vet det! Efter så goda resultat sist så är hon så peppad inför ny provtagning och jag hoppas hon har rätt.
Vad gillar ni för färger på blommorna? Dahlior, visst är dem väl vackra
Blev mycket rosa dahlior det här året. Mina favoriter är nog ändå de creamfärgade café au lait.
Men Livia älskar de rosa och de som är lila.
Även om jag är lite ”beige” så måste jag säga att det är härligt med färger i trädgården. Det gör mig glad. Och otippat nog så har jag fastnat lite extra för den här gula skönheten – big brother.
Kram / Madeleine
Det är nu det händer hörni. Allt slår ut, min alldeles egna månad är här – välkommen juli!
Jag fyller år om ett par dagar, men framförallt så blommar hela min trädgård nu 🙂
Luktärt är en favorit i trädgården. Och jag har dem lite överallt.
Jag får alltid så många frågor om hur jag sköter dessa raringar. Luktärt vill ha jättemycket vatten och näring Då får de massor med blommor långa stjälkar och blir höga och fina.
Jag ger extra näring en gång i veckan ungefär. Hönsgödsel (Obs! Se till att du köper bra gödsel utan risk för pyralid!) Och sen har vi såklart guldet ⚱️ Ge dina luktärt guldvatten då och då så kommer du minsann få fina blommor
Om ni bara kunde känna doften!
I helgen har det varit Habocupen i Jönköping, Micke ställde upp som ledare för tvillingarnas fotbollslag då de behövde en extra ledare. Med så många cuper som Micke varit på genom åren så är han ett proffs vad det här laget.
Engla-Freja bakade chokladkaka häromdagen, hon är verkligen duktig på bakverk. Jag vet inte vad hon gör, men varje gång hon bakar så får hon det perfekt. Den egenskapen har hon inte ärvt från mig.
Pojkvän och syskon bråkar om vem som ska ha den sista biten
Alan är så omtyckt av hela familjen, och ofta får han kramar av oss. Det är så himla roligt att titta på gamla bilder på Engla-Freja och Alan när de gick i skolan ihop.
Vi firar extra mycket nu, Engla-Freja fick reda på i fredags att hon kom in på den linjen hon ville på gymnasiet. Sent på kvällen när alla i familjen låg och sov sprang hon gråtandes ner för trappan, jag blev rädd och trodde något allvarligt hade hänt. Till slut mellan alla kramar och tårar så fick hon fram – orden jag kom in!
Älskade fina unge, jag är så stolt över dig!❤️
Idag ska jag baka en rabarberpaj tills mina fotbollskillar kommer hem. Hoppas den får lika bra betyg som Engla-Frejas chokladkaka.
Visa detta inlägg på Instagram
Kram / Madeleine
Fyll i formuläret så återkommer vi snarast möjligt.
