Tack snälla för att du tagit dig tid att läsa mitt förra inlägg. Jag ville verkligen vara transparent för jag mår inte alls bra utav att låtsas som om inget har hänt. Sen kändes det inte bra att dela min oro, vår oro heller innan vi visste något om Adams hjärta. Valde att skydda oss från eventuella ”skräckhistorier”, jag orkade inte ta del av det just då mitt upp i vårt egna lilla kaos. Jag tror du förstår mig.
Alla undersökningar är inte klara ännu, och Adam har det fortfarande lite jobbigt ibland. Men att det stora ultraljudet gick bra lättade oss mycket! Känns som vi kan andas lättare efter det. Och eftersom medicinerna han fått också verkar hjälpa så känns det bra.
Vi har under dessa månader fått stöd av nära och kära, bara det att vi såg framemot att träffa våran familj från USA gav oss mycket energi och något annat att tänka på. Jag ska ta min tid och sammanfatta det någon dag snart. Men i det stora hela så var det helt underbart.
Livet är inte en dans på rosor, man ska minsann gå igenom mycket. Alla prövningar är inte rättvisa, men förhoppningsvis gör dem oss starkare. Fast när barnen blir sjuka så spelar det ingen roll hur mycket man har härdats och hur stark man är. Det brister för barnen är ju ens allt. Det enda man vill göra är att skydda dom. Och där står man, maktlös ynklig och rädd. Att se någon man älskar må dåligt och inte kunna hjälpa till är om jag får vara riktigt ärlig – förjävligt.
Jag har fått många meddelanden och kommentarer om Adams problem. Och det som slår mig är hur många unga som faktiskt drabbats av snarlika besvär. Hur kommer sig det kan man undra? Så tacksam för alla er som skrivit till mig. Delat med sig.
Det här med energidryck är en stor bov, riktigt rävgift som läkaren uttryckte det. Det blir inget mera av det här hemma. Finns också något slags energisnus som jag hört ska vara populärt bland ungdomar. Flera personer har skrivit till mig om detta och jag lyfter gärna ämnet så flera blir uppmärksammade på att det finns.
Man kanske inte tänker på vilka påföljder det kan få om man konsumerar sådana här produkter, det kanske inte heller påverkar så mycket om man dricker en energidryck någon enstaka gång ibland. Men i kombination med en förkylning som påverkar hjärtat och mycket fysisk träning så kan det bli för mycket för kroppen.
Jag har sett det själv, det var inte roligt att se sitt barn falla ner till marken med bröstsmärtor. Fruktansvärt att se hans psykiska mående följande månaderna efter då han inte fick träna överhuvudtaget. Inte ens cykla med sin kompisar, åka och bada och vara som vilken annan tonåring som helst.
En del skriver om covid-vaccinet, och jag har också hört talats om de som blivit väldigt sjuka efter det. Adam blev dålig efter första sprutan och vi fick åka till akuten med honom, då misstänkte de hjärtmuskelinflammation. Jag var då tveksam till att ge den andra sprutan, men läkaren vi pratade med rekommendera verkligen att vi skulle ta den. Så vi lyssnade på honom och Adam fick under övervakning ta vaccinet. Efter det fick han inga biverkningar. Micke däremot blev väldigt dålig efter andra sprutan och föll ihop i köket, så han valde därför att inte ta några påfyllningsdoser. Även han har känt av sitt hjärta och väntar även han på att bli kallad för att hämta ett långtidsekg. Verkar vara väldigt olika hur man mår efter vaccinet, många känner ju absolut ingenting. Och om Adams besvär skulle komma så här långt efter vaccinet så borde väl läkaren kanske nämt det för oss? Eller? De har i alla fall inte sagt något om det.
Vi hoppas på bättring. Vi har haft våran tid med oro och ledsamheter. Nästa vecka är det dags för Livia att ta sina prover igen. Hon har lite blåmärken men inte alls som det var i våras. Det enda jag tycker är lite jobbigt är att skolorna dragit igång igen, ja för det betyder i regel att någon snart kommer att bli sjuk. Bacillerna hoppar väl av glädje nu när de kan sprida sig mellan alla glada elever. Vi har märkt ett tydligt mönster i Livias sjukdom, och det är att den kommer i skov när hon blir utsatt för just baciller och vanliga förkylningar. Hennes immunförsvar är så skört och hennes benmärg måste kämpa för att hinna med att producera de röda blodkropparna. Men hon är stark våran lilla virvelvind och vi kämpar på.
Jag fick en vidrig kommentar efter förra inlägget. Av en uppenbart sorglig människa. Brukar inte ge nättrollen utrymme, men jag ska göra ett undantag och skriver om det lite längre ner i det här inlägget.
Men först vill jag berätta lite om min nya hobby! Rödtjut och stickning. Håller på att lära mig om båda delarna 🙂
Aldrig varit speciellt förtjust i vin, eller att dricka alkohol överhuvudtaget. Men till mat eller en god ostbricka har jag nu förstått glädjen med det. Kan ju faktiskt vara fantastiskt gott, trodde aldrig att jag skulle tycka det. Men nu har jag ändrat uppfattning om den saken, kan det vara åldern mån tro?
Ni som gillar gosiga tröjor – kolla den HÄR!
Eller kika på den här favoriten som jag äskar – klicka HÄR!
En annan sak som verkligen inte har med åldern att göra är min dröm om att kunna sticka. Har alltid velat lära mig, och har försökt både en och två gånger utan någon direkt framgång. Men skam den som ger sig, nu har jag gett mig fasen på att knäcka koden.
Att kunna sticka tröjor skulle vara en dröm, kanske en avlägsen just nu. Glad om jag får till en halsduk, eller till slut ett par raggsockor. Fått många bra tips om YouTube konto att följa, ska börja titta på det när jag får lite tid över.
Kul att lära sig något nått och som bonus också avslappnade att sitta och greja med något på kvällarna. Häromkvällen tog jag med stickorna in i sovrummet, kunde inte sluta sticka. Micke skrattade och sa Jaha ja, det var ett annorlunda preventivmedel! Förstår inte alls vad han menar Låt en tant få ha sin hobby!
Jag hopppas att jag orkar hålla i och att jag lyckas. Om inte annat så har jag i alla fall försökt. Alla mina intressen har nog med något kreativt att göra. Spela piano, måla, skapa vackra blommande rum i min trädgård, inreda och arbeta med händerna. Annars har sporten varit en stor del av mitt liv, men det har jag lagt på hyllan nu. Jag tittar hellre på mina barn när de spelar fotboll än att utöva sporten själv. Har väl insett att skaderisken är påfallande hög nuförtiden Det kallas att rannsaka sig själv, och inse sina begränsningar. Men hade någon frågat om jag ville vara med och lira korpenfotboll så hade jag nog med all säkerhet sagt ja utan att ens blinka.
Det där med att göra utan att tänka först. Det är uppenbart flera som gör så, men på ett betydligt värre sett än jag. Man kan ju tänka sig att vissa moment skulle stoppa en människa från att göra saker, men i stundens hetta så verkar de flesta av spärrarna försvinna.
Jag talar om nättroll, människor som tar av sin tid för att göra andra människor illa. Där finns inga regler förutom att möjligtvis 1. vara anonym! 2. kränka andra mänskor så mycket som möjligt! Dom är rent av fega och sorgliga, det finns inga andra ursäkter. Det spelar ingen roll att man mår dåligt i sig själv, man är inte elak mot en annan människa gömd bakom en påhittad mejladress och ett fejkat alias.
Jag hade inte tänkt visa den här kommentaren men jag gör det ändå. Näst sista meningen har jag tagit bort för att inte såra en tredje person. Detta är så fruktansvärt vidrig att skriva!
Jag tar inte åt mig överhuvudtaget. Sånt här biter inte på mig. Och jag inser också väldigt fort att den här personen som skrivit det här inte alls har en aning om hur det är att gå igenom sjukdom med barn. Om hon ens har barn? Tveksamt. Tror inte heller den här personen följer mig kontinuerligt. Men jag vet att hon bor i Stockholm.
Jag tänker inte bemöda mig att förklara. Tycker ”Gabriella” ska läsa på innan hon yttrar sig. Däremot måste jag ödmjukt tacka hen för komplimangen. Lasse Hallström minsann, jo man tackarrrr. Har alltid älskat att skriva, men jag borde kanske prova att bli filmregissör också!? Ännu en hobby att bejaka 🙂
Fridens liljor! Och tack till dig som genuint vill vara här med mig, med oss. Du är fin
Kram / Madeleine
