Det kliar i fingrarna på mig. Vi har bestämt oss för att göra om lite i köket, och jag vill helst på börja på en gång. Jag har tänkt på det här länge men funderat över hur vi ska göra.

Vi har i alla fall kommit överens om att köpa ett nytt köksbord. Jag älskar mitt slagbord men tyvärr så är det lite för stort för köket, det blir för trångt. Jag måste väl krypa till korset och erkänna att Micke hade rätt! Han sa det från första början men jag envisades ju med att jag prompt skulle ha slagbordet i köket. Det är så himla vackert och över hundra år gammalt så tanken på att sälja det finns inte. Jag kommer ha kvar det, vem vet om jag i framtiden hittar en annan plats för det i huset.

Den här gången så tror jag att det kommer bli ett runt bord, vi vill ha samma bruna nyans som på slagbordet så vi tänker att det får bli ett bord i valnöt. Vi har numera också en Samsung Frame (tv) med brun ram som ska sitta i köket så jag tror det kommer bli fint med brunt bord. Ska bara hitta det rätta

Skåpet i köket ska bytas ut mot ett annat så teven får plats på väggen. Och sen har jag fått för mig att göra en tavelvägg med massa olika härliga motiv, kanske blandat med mina egna fotografier.

Det lutar åt ett skåp från ikea som heter Havsta och den har en sockel nertill vilket jag tycker är väldigt fint. Dock så finns skåpet bara i vitt eller grått så jag kommer måla om det så det passar våra färger i köket.

Så pepp på att ta tag i detta Lovar att visa er sen hur det blir.

Titta den här kalasfina killen, jeans och grejer. Första gången han har på sig det. Gullegrisen

Amadeus växer så det knakar, han är en stor kille. Han är den som är störst av alla barn, hoppade över storlek 62. Läkaren skrattade när han såg hans viktkurva, en ganska rak kurva och sen helt plötsligt pekade den rakt upp

Vi har varit hos läkaren och undersökt hans hudton, eller ja att han blir blå om händer och fötter. Han syresätter sig bra och ekg var helt normalt. Och med tanke på att han går upp bra i vikt så var läkaren inte orolig över att något var fel. Men de släpper oss inte och vi kommer att få komma tillbaka om ett par månader för en ny undersökning och det känns tryggt.

Koliken har blivit lite bättre, men är inte bra. Han har sina perioder på dygnet när magen gör ont och det är såklart jobbigt för honom. Jag hade hoppats på att det vuxit bort vid det här laget. Har läst att 6 månader är någon slags magisk tidpunkt för när koliken försvinner. Vi kan ju hoppas på det så han slipper ha ont och så han få sova ordentligt på nätterna. Då kanske jag med kan få sova en hel natt Känns som en evighet sedan jag sov ordentligt, alla dessa nätter jag suttit med Amadeus i famnen och tröstat. Man känner sig konstant trött. En tuff period i livet, men värt det alla gånger om.

Älskar att möta hans leende på morgonen, han är alltid så glad när han vaknar. Och då är alla tuffa timmar på dygnet som bortblåsta.

Syskonen rår gärna om sin lillebror också. De är så kära i honom  Och nu hittar handen lilla foten också.

Den här veckan har tjejerna börjat vara på förskolan igen efter ett långt uppehåll. När Amadeus blev sjuk innan jul så sa läkaren att hon tyckte vi skulle hålla syskonen hemma från förskolan under de första 6 månaderna.

Lillebror har ju inte hunnit bli halvåret ännu men Livia och Mathilde längtade så mycket efter sina kompisar så vi kände att det var dags.

Ni kan ju tänka er lyckan! Nu hoppas jag verkligen att vi slipper mera sjukdomar. Det har härjat runt tillräckligt hos oss nu.

Och helt plötsligt så fick även jag lite tid ”över” så nu har jag börjat planera vårens alla sådder ‍

Längtar ni med till våren?

Ta hand om er!

Kram / Madeleine

 

Dagarna i mitt liv kan se väldigt olika ut. Jag fyller dem med bebisgos, blöjbyten, läxläsning, matlagning, tvätt, fritidsintressen och ja allt som hör familjelivet till. Många av er känner säkert igen sig?

Och så jobbar jag också, med det absolut roligaste jag vet! Otroligt tacksam för att kunna göra det, för det är ingen självklarhet att man varje dag vaknar och med glädje får göra det man faktiskt vill. Men har man en dröm, en ide och något man verkligen tror på så finns det möjligheter för ALLA att kunna jobba med det man vill. Och det behöver inte heller vara svårt alls.

Jag vet att många kanske gruvar sig över att bli egen på grund av rädsla för mycket administrativt jobb. Krångliga skatter, moms, redovisningar och bokföringar. Inte konstigt att man blir avskräckt.

Men då ska jag berätta för er att det inte alls behöver vara jobbigt. Och att du helt och hållet kan överlåta det där tuffa administrativa jobbet till Frilans Finans.

Frilans Finans ger mig förutsättning att få ihop det med att driva eget och genom dem får jag hjälp med allt pappersarbete.

Så här kan en dag i mitt jobb se ut.

Den största lyckan för mig att vara egenanställd och frilansare är att jag kan jobba precis vart jag vill och att jag dessutom kan lägga upp mitt jobb efter min vardag. Jag jobbar som influencer, content creator och fotograf. Och mina uppdrag kan se väldigt olika ut.

Jag får ofta många frågor om det här och därför hade jag en frågestund på min story där alla som ville fick ställa frågor om just det här. Jag har sammanfattat de vanligaste frågorna och svaren här nedan…

Kan vem som helst bli egenanställd och frilansa? SVAR: JA! Frilans Finans gör det möjligt att fakturera utan företag och hjälper dig som frilansar med bokföring, redovisning, inkasso och momsbetalningar. Det behöver alltså inte vara krångligt att följa sin dröm och göra sin egna grej. Alla kan

Hur går man till väga? SVAR: Man skapar ett gratiskonto på frilansfinans.se, man registrerar och utför sitt jobb/uppdrag (sin dröm, idé eller vad man nu vill göra?) Sedan skapar och skickar man sina fakturor och får lön till sitt konto.

Behöver man ha en F-skatt? SVAR: Som egenanställd kan du komma igång snabbt med din verksamhet och du behöver ingen F-skatt eller ett eget företag.

Hur det med momsen och skatten? SVAR: Frilans Finans hjälper dig med bokföring, redovisning, inkasso, skatt och momsbetalningar. När man har registrerat sig gratis på hemsidan så finns alla verktyg man kan tänkas behöva i deras fakturaverktyg. Och det är verkligen busenkelt.

Kostar det något att använda sig av Frilans Finans? SVAR: Kostnaden är bara 6% av fakturabeloppet och dras vid varje faktureringstillfälle, så det finns inga fasta eller dolda avgifter.

Jag har använt Frilans Finans i många många år och är så nöjd. Följ din dröm, du kanske har en idé, eller något du skulle vilja satsa på vid sidan av studier? Bara tro på dig själv, det finns inget att förlora

Just nu får jag erbjuda er en rabattkod: ILMRUD50 ger dig 50% på första fakturan. Klicka HÄR! 

Vill man läsa lite mera om mitt jobb så finns jag med i en artikel HÄR! Det finns så många drivna och duktiga människor, och jag hoppas kunna inspirera er som läser det här att våga ta steget och göra det ni brinner för

Så här kan det också se ut när jag jobbar… 

Drömmer du om att börja tjäna pengar på saker du skapar eller tjänster du tillhandahåller? Här är mina bästa tips på hur du kommer igång.

Hitta din grej! Har du en idé som du tror på men du känner dig osäker på den ekonomiska biten som det innebär att starta eget företag? Använd dig av Frilans Finans så slipper du allt krångel.

Skippa långa processer. Att starta ett eget bolag kräver en hel del tid och krävande processer. Ta hjälp av Frilans Finans istället och låt dom sköta pappersjobbet.

Våga! Det viktigaste är att du vågar tro på din grej. Eftersom du inte har lagt in en stor insats i ett bolag är det värt att chansa.

Kram / Madeleine

Klockan passerade tolv på natten och nu var det måndag. EmmyLous födelsedag Grattis våran älskade stora tjej på födelsedagen!

Just den här födelsedagen började inte så bra. Under natten så vaknade EmmyLou med världens förkylning, och det ända hon sa var kommer jag inte få gå till skolan nu? Hon älskar sin skola, det är det bästa hon vet! Och just den här dagen var ju hennes födelsedag och den hade hon sett framemot att få fira med kompisarna i skolan på dagen. Dessutom så hade hon längtat till den här dagen för att vi såklart också skulle fira henne. Skulle alla storslagna planer ställas in nu?

Jag försökte lugna henne så gott jag kunde och hon fick sitta upp med mig en stund i soffan.

Hurra för världens bästa tjej!

Jag kände fortsatt lite tryck neråt och det gjorde lite lite ont i ryggen ibland. Jag förklarade för Emmylou att det var bäst att försöka somna om i sängen för att jag hade lite ont och då tittade hon på mig och frågade om bebisen skulle komma? Det vet man ju aldrig, för bebisar kommer när bebisar kommer. Men då kommer ju inte ni sjunga för mig imorgonbitti? Jag försökte lugna hennes oro igen genom att säga att det skulle lösa sig oavsett.

Lilla hjärtat, inte lätt att både bli sjuk och kanske få en lillebror på samma dag. Och jag kunde ju inte lova henne att vi skulle vara hemma för jag visste ju inte.

Till slut somnade EmmyLou och jag kunde äntligen andas ut lite i soffan. Rätt som det var kom Engla-Freja ner från övervåningen, hon kände sig inte heller helt hundra. Vad är oddsen? Är det någon som skojar med mig? Engla-Freja tittade på mig med stora ögon och undrade vad sjutton jag satt uppe för? Jag chockade nog alla genom att hålla mig vaken längst just den här kvällen och natten Jag svarade att jag hade lite ont men att jag skulle gå in och lägga mig och försöka sova lite. Sagt och gjort så sa vi godnatt igen och sen gick jag in och lade mig i sängen. Livia hostade till och jag tyckte mig höra att det lät som falsk krupp. Det skulle ju vara pricken över i:et.

Ryggen värkte lite nästan som mensvärk. Men kunde lika gärna varit smärta efter en lång dag med många aktiviteter så jag ignorerade det och bestämde mig för att sova. Det tog en stund innan jag kom till ro men till slut somnade jag en stund.

Klockan 03.30 vaknade jag av att det gjorde lite ondare. Jag försökte urskilja om det var en värk eller vad det nu var? Satte mig upp i sängen och knackade på Mickes rygg. Jag tror kanske jag fick lite ont nu? Micke tittade upp lite förvirrat och sa, okej väck mig om det blir värre! Ingen panik där inte Jag gick upp och tog på mig kläderna och ganska snabbt kände jag att det faktiskt gjorde ont ännu en gång. Så jag väckte Micke och bad honom komma upp till mig.

Rätt som det var så stod han i hallen fullt påklädd och redo att åka. Då fick jag lite panik och tyckte han skulle lugna ner sig lite, herregud jag visste ju inte till 100% om det verkligen var ordentliga värkar och om bebisen verkligen skulle komma nu. Eftersom jag haft förvärkar till och från innan så var jag rädd för att bli besviken ännu en gång. Men snabbt kom det flera värkar och Micke tyckte verkligen vi skulle åka till förlossningen. Jag blev irriterad och sa några väl valda ord för ännu tyckte jag inte att värkarna var så kraftiga. Men jag ångrade mig ganska snabbt, för nu började det faktiskt göra mera ont.

Micke väckte Engla-Freja som kom ner och lade sig i våran säng. Jag plockade fram Livias astmamediciner ifall hon skulle bli värre. William fanns dessutom på övervåningen så jag var inte orolig. Skickade meddelande till både Victor och Oliver så även de visste att vi hade åkt. Oliver fanns i närheten och han skrev att han kunde komma om han behövdes. Så fint att de vill hjälpa till

04.30 alltså en timma efter att jag väckte Micke första gången så sitter vi nu i bilen på väg till förlossningen. Jag kunde inte riktigt förstå det. Lite chockad att det verkligen var dags. Jag skickade meddelande till mamma och till två tjejkompisar. Den ena av dem också gravid. Vi har haft kontakt genom hela våran graviditet till och från och pratat väldigt mycket den här sista tiden. Jag visste att hon redan var på förlossningen och det kändes så roligt att kunna skriva att även vi var på väg dit.

Som bestämt så ringde jag till förlossningen på vägen in, jag var ganska tydlig när jag ringde. Hej mitt namn är, och jag har värkar sedan någon timma tillbaka och jag tror jag bebisen kan komma snabbt. Vi var så välkomna och just under detta samtalet så längtade jag verkligen tills vi var framme för jag ville gärna ha lustgasen på en gång.

Micke undrade om vi skulle stanna precis utanför ingången så han kunde han följa med mig upp och sedan parkera om bilen efter det. Men det ville jag absolut inte. För när Livia föddes så gjorde vi så och då höll han på att missa när Livia föddes. Nej! Jag följer med dig och parkerar bilen, det är lugnt jag tror vi hinner det. Jag tog ännu en värk precis när Micke packade ur bilen. Och sen gick jag det snabbaste jag kunde. Det måste sett roligt ut, tänk er en ojande pingvin

Klockan var nu ca 05.20 och vi möttes upp på förlossningen av världens bästa undersköterska Katharina. Ett ansikte jag kände igen, kändes så skönt att det var någon jag träffat tidigare…

 

Ny vecka igen, redan onsdag. Dagarna går så himla fort och innan vi vet ordet av så kommer vintern. Och apropå det så har jag inventerat alla vinterkläder här hemma. Och uppdaterat garderoben med lite nytt. Jag tänkte att Livia skulle få ärva Mathildes overall den här kommande vintern men jag hittar den inte. Ändå vet jag att jag lagt undan den just för att den skulle bli perfekt att ärva. Den ligger säkert på något jättebra ställe så jag får fortsätta att leta. Så typiskt mig att gömma undan något så bra att jag inte hittar det Blir galen på mig själv.

Hur snygg är inte den här gröna färgen? Blev så kär i den. Det var flera här hemma som gillade den.

Charlie lånade Mathildes mössa och råkade lägga den på storebror Williams rum. Och i lördags när älgjakten drog igång så tog William på sig mössan han hittade på sitt rum och tyckte den var både varm och snygg. Numera hans turmössa när det är jakt Så jag antar att jag får köpa en ny mössa till Mathilde.

Roligt att det blev en lyckad jakt för jägarna. Det blev inte någon älg men det blev en gris Viltvård och samtidigt fylla upp frysen.

Våran frysbox har gått sönder och vi har väntat i månader på att få den lagad. Den är ju inte gammal, vi köpte den när pandemin bröt ut för att jag ville fylla upp frysen med mat och slippa åka och handla så ofta. När man köper något så dyrt så kan man ju tycka att det ska hålla lite längre än två år. Killen som ska laga frysen skulle kommit i måndags men han ringde och meddelade att han inte kunde komma för att han fått hem fel delar. Jag vet inte hur många gånger vi har fått flytta på den här reparationen? Jag som hade sett framemot att äntligen få igång frysen igen. Nu vet vi inte hur lång tid det tar innan de nya delarna kommer, en månad till kanske?

Jag kämpar på här hemma med krabbans mage. Tycker så synd om honom. Stackars lilla hjärtat. Det måste vara fruktansvärt jobbigt för honom att ha en mage som gör ont. Det är jobbigt för mig med. Jag har inte sovit sammanhängde sedan han föddes och det är påfrestande. Jag är konstant trött, känner mig helt slut vissa stunder på dagen. Inte bara psykiskt jobbigt utan även fysiskt. Jag vet att det är övergående och att det blir bättre, men jag blir lite ledsen över att inte kunna njuta av den här stunden. Just nu känns det som det står stilla, men det går ju så fort. Och visst har vi våra mysiga stunder också men ja, det är tufft.

Jag är nästan helt säker på att det är mjölkprotein allergi. Och med det så hjälper det bara om jag lägger om min kost. Och då hjälper det inte bara att ta bort alla mjölkprodukter, för mjölkprotein finns i så mycket. Det är inte detsamma som att ha laktos. Det här finns i vissa kryddor, det finns i massa livsmedel. Våran ena tvilling hade den här allergin, lilla Charlie. Som vi kämpade med allt han reagerade på. Det visade sig även att han inte tålde soja och nötter också, och det gav lite utslag på annat med. Jag fick en tjock pärm med information och innehållsförteckning på en massa livsmedel. Minns att jag bläddrade i den länge och till slut frågade vad kan jag ens äta? Hade varit enklare att vara skriva det istället

Det är ju inte konstigt om man ger upp amningen och helt går över på ersättning istället. Det hade varit enkelt, men samtidigt så vill jag inte sluta amma. Bara tanken gör mig gråtfärdig. Så jag gör verkligen mitt bästa för att undvika det, och jag försöker kämpa istället. Ska man vara lite positiv så brukar detta växa bort, och Charlies mage blev snabbt bättre ju äldre han blev. Däremot fick han ha kvar sin soja och nötallergi.

Min lilla A eller L, eller båda. Vi har inte bestämt tilltalsnamn ännu. Men jag kan nog säga att det kommer bli något av dessa namn som börjar på dessa bokstäver.

En liten blomsterpojke Som han ska få hjälpa mamma i trädgården.

Det blir en del bakverk här hemma. Engla-Freja älskar att baka, och jag säger inte nej till lite extra socker just nu Ibland måste jag fuska lite, för jag behöver det. Blir ändå havremjölk till latten.

Så här ser min kopp ut varje morgon. Som ett fluffigt moln.

Förra veckan så fick vi hem sjuka barn från skolan, så vi har mitt upp i allt också kört en runda med sjukdomar. Jag har klarat mig *peppar peppar*. Jag hoppas verkligen inte jag får nått nu, det skulle kunna vara droppen som får bägaren att rinna över. Sömnbrist, sjuka barn och så bli sjuk själv det är i n t e en bra kombo

Nu till något annat, är det några av er som läser här som kommer ifrån Västerås? Någon som kanske bor där? Jag har aldrig varit där, men är supernyfiken på allt. Jag har nämligen en son som ska flytta dit. Så berätta allt ni vet om Västerås. Bästa restaurangen, saker man måste uppleva, och saker man ska undvika. Tell me!

Kram / Madeleine

Höll på att skriva godmorgon, men det var ju länge sedan. Snarare godnatt om ett par timmar. Men jag hoppas ni fick sova gott och att veckan börjat bra.

Själv behöver jag nog inte svara på den frågan, i alla fall inte när det kommer till sömnen Veckan har börjat bra men min lilla bebis har sina dagar och sina nätter då han är mera aktiv och väcker mig. Följer exakt sitt mönster som han hade i magen. Två dagar mera vaken och aktiv och sen ett dygn när han mera lugn och sover mycket. Visst är det väl fantastiskt att de kan ha så tydligt mönster både i magen och utanför. Har aldrig tidigare varit med om att jag så tydligt har märkt av det med de andra barnen.

Jag har inte heller varit med om att jag känt mig så sårbar efter en förlossning. Det har verkligen varit känslosamt med allt. Svårt att sätta fingret på exakt vad som känns mest. Det är inte ovanligt att få baby blues, man får en lätt nedstämdhet. Oftast är det övergående och blir bättre på några dagar. Men har man otur så kan man få en förlossningsdepression. Men det är inte det jag har, kände inte alls av baby blues den här gången heller för det har jag känt av med några av de andra barnen. Jag är bara mera sårbar helt enkelt, som i en otrolig tacksamhet över livet på något sätt. Gråtglad, kan man säga så?

Sen har jag haft mera ont efteråt som jag tidigare skrivit. Och allt kring det påverkar ju mig såklart. Det däremot är det inte alla som förstår. Man förväntas ju vara den mamman man alltid varit annars, för alla de andra gånger har jag varit väldigt pigg och aktiv direkt. Sen att man har dagar som känns bättre och sämre beror ju helt på hur mycket man får tex sova på nätterna och inte. Jag tar alltid nätterna själv, men jag hoppas att vi snart kan bestämma oss för hur Micke ska vara föräldraledig så vi kan hjälpas åt lite mera kring den biten. Väldigt viktigt att få igång amningen i början och då är det ju jag som får ta den biten på nätterna såklart men när ”krabban” blivit lite större så kan jag pumpa ut mjölk eller så kan man ge tillägg hur man nu vill göra så pappan kan hjälpa till på natten.

Jag tror det är viktigt att man pratar som sådant här tillsammans. Kommer överens och hittar en vardag som passar för ens egna familj. Helt klart väldigt individuellt hur man vill göra, men den här gången vill jag verkligen att Micke tar någon pappadag i veckan redan från början. Tänk så mysigt för dem, och för mig.

Nog om det. Länge länge har William haft en dröm om att ta jägarexamen och han har under flera år varit med sin pappa i skogen. För det är ju deras grej, ibland ska jag väl erkänna att jag skäller på Micke för att han har så mycket ”fritid” jämfört med mig Men när jag ser honom med William så blir jag glad.

Och efter några år i skogen där han fått mycket erfarenhet och med en del teoriplugg så har nu William tagit sin jägarexamen. Äntligen! Som han längtat efter detta. Nu behöver han inte gå precis bredvid sin pappa i skogen när de jagar längre, nu är han jägare själv. Så stolt över honom En lugn och trygg jägare. Grattis till din jägarexamen William!

Här är en bild på William precis när han hade klarat teoriprovet. Lättnaden då var otroligt skön, ja för oss alla tror jag . Jag visste hela tiden att han skulle klara det, för han är så in i sjutton noga med att lära sig allt och plugga. Och jag tror att han innerst inne visste att han skulle klara det också, men ändå var han nervös. Man tar inte ut något i förskott som han säger. Men här var det klart!

Vi var i Finspång och gjorde teoriprovet, likaså gjorde han älgbanan och uppskjutningen där. Dock så får man inte göra alla moment på samma dag, så han fick åka dit två gånger. Men vid första tillfället så var jag, bebis och de två minsta tjejerna med. Och det fanns en väldigt speciell anledning till det.

Det trevliga sällskapet Vi var hemma hos Therese, som är mamma till Ellen som jag tidigare skrivit om i bloggen. Ellen har Selektiv Ätovilja precis som Mathilde har, och vi har i flera flera år pratat med varandra. Vi lärde känna varandra via sociala media faktiskt och jag är evigt tacksam för det, för jag har fått så mycket stöd och kärlek från Therese i kampen om hjälp. Och nu ä n t l i g e n fick vi träffas på riktigt för första gången. Thereses man Mattias håller i prov till jägarexamen. Flera saker i livet som korsat våra vägar kan man säga.

Många frågar om SÄ och därför länkar jag till ett gammalt inlägg. Klicka HÄR för att läsa mera om hur det gick till när vi fick hjälp med Mathildes selektivas ätovilja. 

Mathilde såg också framåt att få träffa Ellen, det blev ett väldigt fint möte och Mathilde har sedan de träffades pratat så mycket om sin vän Ellen. Att hon är snäll, hon lekte med dem och så fick Mathilde en lila hårsnodd som hon nu stolt bär på sin arm.

Jag tyckte också att det var så fint att Ellen var så öppen med sin knapp på magen, det är inga konstigheter med den. Och Mathilde fick hjälpa Ellen att spola rent slangen med vatten efter att Ellen fått sin mat därigenom. Det kan vara olika för alla säger Mathilde och berättar att hon fått ta sprutor i låret på grund av sina brister. För barn behöver inte krångla till det, det är vad det är utan att man måste göra en stor grej utav det.

Lillebror råkade visst charma Therese och familjen också. Tror till och med att jag hörde att Therese dotter sa att de gärna skulle vilja ha ett syskon till. Dock var nog inte pappa Mattias med på dom noterna

Ellen, Therese, Nellie och lilla krabban 

Mathilde lånade stolt ut sin lillebror till Ellen. Och krabban tyckte det var superkul. Han är bara tre veckor men så himla med allra redan. Man ser verkligen hur han försöker prata och han ler tillbaka och det är väldigt tidigt. Roligt att jag fick med det på bild.

Hej Ellen du är söt och rolig tycker jag! 

Själv gosade jag med den här lilla raringen. Har ni sett så gullig! Så charmig hund med mycket personlighet.

Det var så roligt att träffa Therese och hennes familj och jag är helt säker på att vi kommer träffas många flera gånger.

Till helgen ska vi fira Williams jägarexamen. Kanske med lite god mat eller så. Inte helt lätt att ta jägarexamen, läste häromdagen på jägarförbundet att det endast är 50% av alla som skriver teorin som blir godkända. Och med den statistiken så förstår man ju att det är svårt. Jag är ju också lite sugen på att ta den, men just precis nu så finns inte tiden till det.

Kram / Madeleine

 

Visst behöver man byta ut sin miljö ibland? Även hur trött man än är så är det skönt att lämna de där ”fyra väggarna” och se något annat. Eller bara att träffa en vän, om så bara för en liten stund. Just nu uppskattar jag det mer än någonsin, samtidigt som det kan vara en utmaning att faktiskt ta sig tiden och komma iväg. Den här känslomässiga bergochdalbanan som jag befinner mig i har verkligen påverkat mig. Mycket för att min lilla pojke har ont i magen.

Min vännina Angelica skrattar lite åt mig just nu, fast med värme ska jag tillägga och säger skönt att du med är mänsklig! Hon brukar annars säga att jag är ett ”stoneface”, alltid samlad och alltid väldigt stark.

Och det kanske är så jag upplevs? Känner mig väldigt trygg i mig själv, vet vem jag är och ja jag kanske är väldigt samlad. Oftast då vill säga Har alltid velat göra andra människor nöjda, haft svårt att säga nej, och blivit väldigt ledsen och utnyttjad många gånger. Tror absolut att det man går igenom i sitt liv påverkar vem man till slut blir. Idag behöver jag inte bevisa ett jäkla skit för någon, och ett nej kommer helt naturligt ur mig utan att jag ens får skuldkänslor. Nåja, barnen kanske kan påverka mig ibland när de lägger huvudet på sne och blinkar med sina stora bedjande ögon, men annars så är jag väldigt stark i mig själv. Men sömnbrist är något helt annat, även för den mest rutinerade. Det har absolut blivit bättre och jag känner att jag kan njuta mera av tiden med min nyfödda bebis

Och mitt lilla hjärta har sina bra stunder på dagen med, som här när han charmar Angelica.

Fika och presenter

Och bebisgos i överflöd

Insåg att jag längtar efter att träffa min frisör också Tack gud för Bobbys produkter som har räddat mig i flera månader. Han har släppt nya produkter som mitt hår älskar. Fick till och med kommentarer på förlossningen av men tjej som undrade vad jag använde för grejer till håret. Vet att många av er efterfrågat en rabattkod på hans produkter och jag pratade faktiskt med Bobby häromdagen om det. Jag ska fixa till er så jag kan dela här på bloggen också Världens snällaste Bobby, han är en underbar människa. Han peppade mig i somras när jag gick över tiden, skickade de finaste meddelande man kan tänka sig. Han är fin rakt igenom.

För att inte tala om våra vänner Sandberg/Andersson. Dags att ta tag i saken och slå ihop de där namnen nu va? Vi vill gå på bröllop! 

Titta så söta kläder krabban fick Cutest cuddle buddy!

Angelica fick hem en owlet smart sock som man kan mäta syresättning med. Tips till alla bvc, ni borde ha en sådan här Med tanken på hur länge vi fick kämpa för att få resultat när jag var på vårdcentralen, en sådan här socka skulle varit toppen att ha. Vi testade den på krabban och kunde mäta syresättningen på en gång. Man kan också mäta bebisens sömntrend.

Bus med kompisen Line, tänk när de kan krypa omkring och leka.

Än så länge stor skillnad på våra bebisar men krabban kommer snart växa ikapp. Det går så himla fort.

Vi har numera en dejt en gång i veckan. Fika eller promenad, gissa vilket vi väljer

Den här veckan blev det ingen dejt. Livia fick lagom till lovet en ögoninflammation, vad är oddsen? När vi äntligen fick en vecka ledig ihop så blir hon sjuk. Så typiskt! Nu har snart hela lovet gått och vi har bara varit hemma och tagit det lugnt. Adam och Engla-Freja blev förkylda också så det var väl inte meningen att vi skulle åka iväg på något

 

Visa detta inlägg på Instagram

Ett inlägg delat av Madeleine Ilmrud (@madeleineilmrud)

Kram / Madeleine

 

Men åh hej! Vad glad jag blir av att se ett ansikte jag känner igen. Det var mina första ord när jag såg undersköterskan Katharina som mötte upp oss på förlossningen, och precis efter så kom en värk till så jag var tvungen att stanna upp i dörren och ta den innan vi gick in. Ta din tid, ingen brådska nu är du på rätt plats. Och i detta ögonblick så var jag verkligen så otroligt glad över att vi faktiskt var framme. Jag längtade så mycket efter lustgasen. Och när jag längtar efter den så betyder det att bebisen snart är här. Jag samlade mig fort och ville bara snabbt komma in på förlossningsrummet. Det tar ändå en stund att åka från Motala till Linköping och under den tiden kan det hända mycket, men nu kände jag mig trygg trots att jag visste att det var lite bråttom. Klockan hade hunnit bli 05.20 och vi blev inskrivna på förlossningen.

Vi gick in på rum 6 och Micke ställde ifrån sig våran väska. Jag frågade Katharina om jag skulle ta på mig den blåa tjusiga skjortan och kanske ”kassler”trosorna om det ens var någon ide? Jag visst ju ändå att det snart var dags att krysta, det däremot tror jag inte att hon förstod Jag har ganska hög smärttröskel och är otroligt samlad tills det väl är dags, och det i sin tur kan nog vara lite svårt att läsa av. Du gör som du vill, det som känns rätt för dig. Jag ville bara få av mig kläderna så jag började klä av mig, och hann precis bara få på mig den blå skjortan så kom det en jättestark värk och då sa jag nu måste jag verkligen få lustgasen! Och hämta en barnmorska för nu måste ni nog sätta dit en infart om ni vill hinna göra det innan bebisen kommer! Eftersom jag har fått så många barn så är det extra viktigt att kanylen sitter i armen, mest på grund av blödningsrisken.

Lustgasen kom fram snabbt och gud vilken lättnad! Eller ja i början får jag alltid kväljningar men det går ju snabbt över. Halleluja nu kör vi! Ännu en gång sa jag att det nog var dags att sätta den där nålen, jag gjorde allt för att endast andas igenom värkarna. Men egentligen ville jag börja krysta. Barnmorskan Susanne kom in i rummet och ville sätta dit en ctg för att se bebisens hjärtljud. Hon lyssnade lite snabbt, han mådde bra och efter nästa värk så skulle jag snabbt lägga mig på sängen så hon kunde sätta dit infarten i armen. Den värken hängde jag mig runt Mickes nacke och andades så mycket jag bara kunde i masken. Micke sa till mig att skynda mig på för han hörde att jag var på väg att krysta. Hans tonläge avslöjad att han blev lite stressad.

Klockan var 05.50 och nu var kanylen på plats, barnmorskan var snabb. Hon knappade lite på datorn som stod precis bredvid sängen. Då bad jag henne att kolla hur mycket jag var öppen. Okej sa hon och undersökte mig, heja du är ju öppen 10 cm! Jag visste det för jag ville som sagt inget annat än att börja krysta. Glöm inte att ge mig varma handdukar! Minns jag att jag sa, sen svamlade jag mig igenom den sista biten. Barnmorskan pratade med mig hela tiden, samtidigt som hon läste på lite på datorn. De pratade i bakgrunden och på något sätt så lät allt väldigt roligt och jag minns att jag skrattade högt. Det gjorde även barnmorskan och Katharina Hörde någon av dom fråga Micke om jag brukade vara så här fuller. Herregud låt en mamma få festa lite tänkte jag och skrattade ännu mera. Allt blev väldigt komiskt som det kan bli, och hellre det än något annat eller hur?! Jag hade visst sagt lite roliga saker under dessa minuter. Gud förbannat Billy Öhman! Vart kom det helt plötsligen ifrån?

Jag fick väldigt ont i ryggen, och då sa barnmorskan att jag var tvungen att lyssna på henne. Nu får du inte krysta Madde, försök andas hela tiden. Vänta lite tills nästa värk kommer för då kommer din bebis. Lyssna på din kropp. Just i det ögonblicket, när smärtan är som värst så får man krafter som inte går att beskriva. Man blir världens starkaste människa. Och hennes ord gav mig så mycket pepp!

Vill du känna huvudet och ta emot din bebis själv nu Madde? Det hade varit häftigt, men jag kände mig alldeles för snurrig. Och helt ärligt just där och då ville jag bara andas i masken så jag skakade på huvudet.

05.59 föds våran älskade pojke

 

Visa detta inlägg på Instagram

Ett inlägg delat av Madeleine Ilmrud (@madeleineilmrud)

Förra veckan så var jag på vårdcentralen med min lilla krabba. Jag har tidigare skrivit om att han har problem med magen och jag undviker nu saker som han verkar reagera negativt på. Det var inte enbart därför jag sökte vård men det kommer jag till senare.

Magont på små bebisar kan vara riktigt jobbigt, både för barn och  föräldrar. Ska jag vara riktigt ärlig så har jag känt mig som ett vrak den senaste tiden. Gråtit på nätterna när den där sista energin bokstavligt runnit ur mig. När man gått omkring och vyssat, tröstat, masserat och gjort allt för att göra sin bebis nöjd utan framgång i flera timmar så blir man både psykiskt och fysiskt utmattad.

Det var inte så här jag hade tänkt att den här första tiden skulle vara, det tänker man såklart inte. Men samtidigt så är det inte mitt första barn och jag vet att det kan vara tufft och utmanande på flera olika sätt och vis. Allt har varit så hektiskt. Direkt när vi kom hem från förlossningen så blev det full rulle, och vår vardag fick helt plötsligt hoppa igång direkt utan att jag ens hann att blinka. Grabbarna hade fotbollsträning samma dag vi kom hem och Micke fick åka och ta den eftersom det inte fanns någon annan som kunde träna just den här dagen. Dum som jag var så tänkte jag att det var lugnt och sa okej åk då! Tänkte ju mest på alla barn som annars skulle behöva ställa in den här träningen, och tyckte väl synd om dem. Sällan så sätter man sig själv i första rum tyvärr.

Medan Micke och grabbarna var på träningen så började jag städa. Ännu ett mindre bra drag av mig kanske med tanke på att jag några timmar tidigare fött barn? Men jag behövde verkligen få i ordning på den värsta röran som hunnit bli när vi var borta. Småsyskonen utmanade sin storebror när vi var på sjukhuset De kom också på den briljanta iden att baka till mamma och pappa som en överraskning. Jag behöver nog inte dela med mig utav flera detaljer kring det. Både tanken och kakorna var väldigt goda, men nog sjutton blev lite kaos. Att Livia sen också fick tag på ett nagellack och målade lite överallt är en annan historia. Oliver hade tagit med sig gänget till affären för att handla aceton och gjorde sitt bästa för att rädda mattan i vardagsrummet.

Nåja, lite röra i sammanhanget spelar ju ingen roll. Är så otroligt tacksam för att barnen tar hand om varandra. Och de var så himla spända och förväntansfulla på att få träffa sin lillebror. De stod och hoppade på trappan utanför när vi kom hem

Jag borde nog ändå tänkt lite mera på mig själv just den här dagen. Men när grabbarna åkte och lugnet infann sig så började jag alltså städa. Plockade ordning på alla grejer, dammsög och skurade golv. Fyllde diskmaskinen och handdiskade det som inte fick plats i maskinen. Klockan gick och fotbollsträningen drog ut på tiden. Med exakt trettio minuters sömn det senaste dygnet som varit så började tröttheten kicka in, adrenalinet började lägga sig och de galna eftervärkarna gjorde ondare än ondast. Det kändes som jag gick sönder inombords.

Jag påtalade min känsla till Micke, men samtidigt är jag expert på att bita ihop. Jag är ganska tuff på det sättet vilket inte alltid är till min fördel. Men jag har varit med om värre och tänkte ännu en gång att det inte var så farligt. Och det var det väl inte heller, men föga visste jag inget om att krabbans mage skulle börja krångla ganska direkt.

Det blev ingen vila för mig, den enda som kunde lugna våran älskade lilla pojke var jag. Att turas om och sova i omgångar funkade helt enkelt inte. Så sjukt frustrerande. Jag tror inte man förstår om man inte upplevt det själv. Så jag fick ta hela den första tiden med bebis ganska mycket själv, och Micke har fått sköta allt med de andra barnen. Jag skulle väl kunnat pumpa så Micke kunde tagit några timmar i stöten men jag fick mjölkstockning i början och ville verkligen att amningen skulle komma igång bra och därför envisades jag med att ta hela den biten själv.

De fyra första veckorna var tuffast, och sömnen nästan obefintlig för mig. Mickes tio pappadagar gick väldigt snabbt och med det så blev jag också helt ”själv” med alla barnen då han började jobba igen. För mig är det egentligen inga problem jag fixar det själv, men allt gjorde mig väldigt ledsen. Och man är ju redan känslig av alla hormoner och att man precis fött barn. Jag kände inte att jag hade landat som jag velat och jag kände absolut inte att jag och Micke kunde dela den lyckligaste tiden i livet så som jag föreställt mig att vi skulle göra. Och då blev jag ledsen för det också.

Så tänker jag att det kanske hade varit bättre att växla ner, hoppat över den där fotbollsträningen, struntat i att städa och släppt på alla krav och måsten. Lätt att vara efterklok kanske, Och som Micke sa till mig, det går ju inte att ändra på det nu. Inte visste jag att våran älskade lilla krabba skulle få ont i magen heller. Vilan i början är så viktig, tid att läka och landa är också viktig. Man ska aldrig ta det för givet, aldrig. Jag har fått lära mig det den hårda vägen för min läkning har tagit tid, och kroppen regerar på flera faktorer.

Inte bara bebis mage som gjort ont, jag har haft ont i magen väldigt länge också, och har fortfarande. Helt annorlunda mot efter de andra graviditeterna och förlossningarna. Under andra veckan så började jag även få svåra eksem i händerna. Jag har atopiskt eksem och det blossar upp i skov, eller när jag inte mår bra. Som vid stress, infektioner eller inflammationer. Och med tanke på att den första tiden varit så tuff så var det inte så konstigt att mina eksem fullständigt exploderade. Det blev så illa så jag knappt kunde lyfta upp bebis för att eksemen blev såriga. Som om det inte var mycket i livet ändå. Men allt hänger ju ihop, och de ena påverkar det andra.

Jag har helt och hållet fått begränsa mig, och vad jag orkat och kunnat göra. Tillåtit mig att vara ledsen, försökt vila och samtidigt hitta en vardag som funkar för oss. Samtidigt så har jag jobbat lite när energin funnits och på helgerna när Micke varit hemma. Det ger mig så mycket glädje och jag tycker det är otroligt roligt. Det har blivit mitt lilla andrum och jag kan fokusera på något annat en stund.

Som jag skrev i början av inlägget så sökte jag mig till vårdcentral av en annan anledning också. Nyfödda barn har generellt lite svårt att hålla värmen och därför är det bra att ha bebisen hud mot hud. Krabban var inget undantag och hade lite låg temp efter att han föddes. Micke hade honom nära första timmarna på förlossningen och tempen blev bättre. Bebisar kan också vara lite blåaktiga i huden till en början, speciellt händer och fötter. Jag är inte speciellt orolig av mig och med den erfarenheten jag ändå har så var detta inget jag tänkte mycket på.

Men efter ett par veckor när det blåa inte blivit bättre så kände jag ändå att det var lite konstigt för det brukar ju ge med sig. Jag gav det en stund till och efter fyra veckor så ville jag ändå att någon skulle titta på det.

På vårdcentralen så ville läkaren att vi skulle kolla saturationen i båda händerna och båda fötterna. Det var inte det enklaste men med lite samarbete så fick vi till det (tror jag) och det visade helt normalt och han kunde syresätta sig bra. Vidare så gjorde man inget mera, alla de tidigare undersökningarna har varit bra och läkaren hörde inget blåsljud på hjärtat heller när han föddes. Jag är noga med att alltid ha strumpor på honom och värma med täcken och filtar, men trots detta så är han fortsatt lite blå om händer och fötter. Ibland så syns det även upp på benet och upp på armarna. Sjuksköterskan på bvc sa att hon inte hade någon erfarenhet av detta, men hon höll samtidigt med om att han var blåaktig/lila på händer och fötter. Ibland kan man ju tvivla på sig själv, som mamma har man kanske en tendens att överreagera något, speciellt när man precis fått barn. Helt normalt. Och jag ska erkänna att jag tänkt den tanken, överreagerar jag? Men det gjorde jag inte, för det syns tydligt. Likaså har andra i vår närhet  sett det.

Jag skulle höra av mig igen om det var något. Vet inte riktigt vad ska jag göra? Krabban mår ju bra bortsett från magont, han går upp i vikt och växer som han ska. Men ännu något som påverkat mitt egna mående.

Veckan som varit har Micke varit hemma från jobbet. För att avlasta mig, jag har behövt landa i allt. Vila. Och hitta mig själv. Jag tycker också att bebis mage är lite bättre, vissa dagar väldigt bra.

Många av er har skrivit privat till mig för ni har anat att jag kanske inte mått så bra. När mina inlägg blivit lite glesa, både här och på instagram. Tänk vad bra ni känner mig ändå Ni är så snälla och rara. Nu vet ni varför. Jag kämpar. Mår bättre och är piggare. Känner mig också gladare, för jag är ju världens lyckligaste egentligen. Men att få ett barn kan vara omvälvande på många sätt. En emotionell upplevelse med allt vad det innebär.

Kram / Madeleine

Och snälla media skriv nu ingen dramatisk överskift till en artikeln ni kapat rakt ifrån min blogg. ”12 barns mamman ett vrak efter nya upptäckten” Snälla låt mig slippa det, tack på förhand! 

Vilka dagar vi har haft. Känns som huvudet går på högvarv. Har sovit alldeles för lite i kombination med väldigt mycket att göra. Dessutom så händer det ju saker i livet ibland som man inte kan råda över och då blir det ännu mera snurrigt.

Adam spenderade x antal timmar på akuten igår. Det tog fem timmar innan han till slut fick komma upp på röntgen. Men det var ju ingenting emot alla dagar han gått hemma med ont i sin hand och sitt finger. Nej jag får nog inget pris för årets bästa mamma direkt

För ungefär tio dagar sedan så fick Adam en boll på handen när han tränades för att stå i mål i fotbollen. Han brukar inte vara målvakt men ställer upp ibland när det saknas folk för att han tycker det är roligt. Oturligt nog så fick han under uppvärmningen bollen på handen och det tog lite illa över fingrarna så ena fingret böjdes åt fel håll. Det gjorde såklart ont men Adam bet ihop och stod i målet under hela matchen.

Micke tittade på fingret och trodde det var en stukning. Han har ju lite erfarenhet av onda fingrar efter alla år i handbollen och menade på att det var lugnt. Bara att tejpa och köra på! Ingen fara, det har hänt mig massa gånger det är bara en stukning. Så Adam bet ihop och tänkte att det skulle bli bättre. Så visade han mig efter ett par dagar, jag slog en snabb titt och såg att fingret var svullet. Fingret var böjt men jag trodde Adam själv böjde fingret i den ställningen (lite framåt) så tänkte att det inte var någon fara. Det blir bättre om några dagar ska du se! Men dagarna gick och det blev inte bättre, snarare tvärtom. Så de senaste dagarna har han klagat på att det gör ont i fingret på natten, så pass att han vaknat utav det. Så jag tittade på fingret igen och sa till Adam att sträcka ut fingret, men det kunde han ju inte. Men varför böjer du fingret Adam? Sa jag utan att förstå att han faktiskt inte gjorde det. Mamma fingret ser ut såhär utan att jag gör någonting! Då förstod jag att något var fel.

Men Adam så här kan ju inte fingrar se ut! Jag skällde nästan lite på honom för att jag fick lite panik över att jag inte fattat tidigare. Efter det så ringde jag till Micke och sa att jag trodde något var sönder. Sen ringde jag till vårdcentralen, det är ju dit man ska vända sig först och främst. I tio dagar har våran stackars Adam gått med detta finger. Jag vet ju själv hur viktigt det är att reponera och lägga till rätta vid skelettskador och när något hoppat fel så därför tänkte jag såklart det värsta. Mammor är lite av specialister på det va? Jag läste på lite på nätet och kunde snabbt konstatera att Adam fått ett droppfinger.

Och gud så dåligt samvete jag fick. Kände mig som världens sämsta mamma. Hur kunde jag missat detta, och hur kunde dessutom Micke missat att fingret var skadat? Vi båda liksom. Så många gånger som barnen skadat sig och armar gått ur led, varit brutna och gud vet vad. Men man är väl inte mer än människa, även om jag känner mig hemsk

Akuten hade lite mycket att göra och väntan blev lång innan domen kom. Men till slut kom en vårdpersonal och hämtade Adam och pappa i väntrummet. Han skulle få en skena till fingret. Micke undrade vad röntgenbilderna visade? Jaha läkaren har inte hunnit informera? Nej det hade han inte, men efter en stund kom det in en läkare och förklarade att fingret var brutet. En sena hade gått av och med det så hade skelettet slitits med. Detta för att barns senor är mycket starkare/hårdare. Läkaren skrev också en remiss till hand och plastik i Linköping eftersom han ville att de skulle ta beslut om vad som skulle göras. Han var snäll och ringde faktiskt in till Linköping på en gång och de tyckte att han skulle komma in på operation så tidigt som möjligt dagen efter, alltså imorse. De skulle stifta ihop fingret. Adam ville bara åka hem och äta, han var så hungrig och trött. Han fick okej på att äta när han kom hem, men sen skulle han vara fastande när han åkte in till Linköping, rutin vid operation även om de planerade att lägga lokalbedövning.

Engla-Freja som står sin bror väldigt nära bröt ihop när Adam kom hem och berättade om fingret. Hon tyckte så synd om honom, och tyckte att det var så jobbigt att han skulle behöva operera sig. Inatt vaknade hon och skickade smsade till mig mamma jag kan inte sova är orolig för Adam. Älskade barn De är så omtänksamma, fina och gulliga mot varandra.

Jag ska erkänna att jag också hade svårt att sova, det dåliga samvetet åt upp mig. Fasen alltså. Dessutom låg jag kvar i sängen tidigt på morgonen när de skulle åka till Linköping och då fick jag ännu mera ångest så jag sprang upp och kramade Adam innan de stängde dörren och åkte. Hade kanske sovit i två timmar.

När jag delade med mig utav hur jag kände på instagram så fick jag så mycket kärlek, och bekräftelse på att man inte är ensam om att missa sådana här saker. Jag vet ju egentligen att jag inte borde göra så stor grej utav det men samtidigt så gör man ju det, för man känner sig sämst som förälder. Men det var både läkare och specialistsjuksköterskor som skrev till mig och berättade att de minsann också missat sina barns skador trots att de jobbar med det dagligen. Så ja, det händer ju även den bästa!

Väl på sjukhuset så blev det nya undersökningar och innan de gjorde något så fick de vänta in ronden. Läkaren tittade noga och sa att det var gränsfall, men att han ville prova att tillverka en ny skena och se om de kunde försöka få fingret att läka ihop utan operation. Det låg bra i leden och på barn så kan senan växa ihop igen om man har tur.

Vi har ju inget att förlora, såklart ville Adam testa det först. Så de tillverkade en nu skena i plast och satte fast den. Den ska sitta i sex veckor och sedan ska vi tillbaka på återbesök och då håller vi tummarna för att det blivit bättre. Annars blir det operation och stift. Det värsta är att han har ont från och till, men det tar väl kanske en stund till innan värken klingar av?

Inatt hoppas jag att jag kan sova lite bättre. Imorgon ska alla till skolan och förskolan igen som vanligt och jag måste verkligen ta tag ”jobbhögen”. Så tacksam för att jag kunnat vara lite ledig med bebis de här första veckorna, jag har världens bästa samarbetspartners. Jobbar med de absolut bästa uppdragsgivarna Och är så enormt glad över att ni haft överseende med att jag behövt landa lite i mitt kaos. Nu kan jag bocka av lite olyckor också i mitt redan så hektiska liv, tur att jag är rättså samlad ändå när det väl gäller.

Hörs snart igen!

Kram / Madeleine

I fredags så firade vi Micke som fyllde 44 år Ni som följt oss länge vet att vi har som tradition att sjunga för födelsedagsbarnet på morgonen och det är inget undantag när vi vuxna fyller år.

Micke är barnsligt förtjust i att fylla år, han tycker det är såå roligt. Även fast han alltid säger ni behöver inte fira mig något speciellt och köp nu inte en massa presenter för det är onödigt. Så vet vi att han egentligen vill det

Jag som alltid vaknar först på morgonen tog med mig bebis och smög ut i köket och förberedde Mickes favoritsmörgås. Det ska vara räksmörgås med extra allt! Sen väckte jag barnen och tillsammans så gick vi sen in i sovrummet och sjöng för Micke.

Bilderna får tala sig för självt. Världens gladaste pappa! Han skrattade gott åt födelsedagskortet som Engla-Freja köpte.

Flera av er som känner igen sig på dessa punkter? För mig personligen så är punkt 2 spot on just nu. Konstant känsla av att vara bakis och jag dricker inte ens en droppe alkohol. Och inte har jag varit ute på galej heller. Den där härliga bebisbubblan kan ibland ge en känsla av att man känner sig bakfull

När jag och Micke blev tillsamman så fyllde Micke 27 år, och första gången jag sov över hemma hos honom så fyllde han faktiskt år dagen efter. Vi hade varit ute den kvällen i Linköping, det var en fredag och eftersom Micke är ifrån Linköping så bodde han också där. Vi skulle upp jobba dagen efter (vi jobbade ihop) så när Micke sa att vi borde sova ganska skapligt så trodde jag att det var för att vi skulle åka till jobbet dagen efter. Men så sa han också ja för mamma och pappa kommer säkert och sjunger för mig imorgonbitti. Jag trodde såklart inte på honom, han skrattade ju när han sa det så jag tänkte att han måste skojat med mig.

Men så vaknade jag dagen efter (ganska tidigt vill jag minnas) av ljudet av en bildörr som stängs igen. Micke bodde i en marklägenhet med sin parkering precis utanför sovrumsfönstret. Med ett ryck satte jag mig upp i sängen och frågade Micke vad det var som lät? Det visste jag ju eftersom jag tydligt hörde att det var en bildörr. Men jag ville liksom ha bekräftelse på att det var just det. Eller snarare att det helst inte var det. Och då vände sig Micke om i sängen och sa det är ju mamma och pappa som kommer och sjunger för mig. Jag sa ju det innan vi somnade igår!?  Och herregud! Jag flög upp ur sängen och plockade ihop alla mina grejer och sprang in på toaletten. Och där stannade jag lääääänge!

Jag hörde Mickes föräldrar säga vad länge hon duschar den där tjejen. Och jag vet att jag pratade med mig själv, som jag alltid gör när jag är riktigt nervös. Jag minns också att jag ville strypa Micke. Redan då ville jag det hahaha. Till slut vågade jag i alla fall komma ut från toaletten och i vardagsrummet satt mina blivande svärföräldrar. De hälsade så glatt och frågade om jag ville ha frukost, de hade nämligen tagit med sig frukostmackor. Man vill ju inte säga nej då, för man vill ju absolut inte verka vara oartig på något sätt. Men det var smörgåsar med makrill på. Kunde situation bli ännu värre så blev den det i just det ögonblicket. Jag äter ju inget från havet och har lite fobi för just fisk. Och Micke han bara satt och log i ett hörn i soffan.

Jag tackade så mycket för frågan men sa nejtack till frukosten. Jag äter ju vanligtvis inte frukost så det var ju inte helt och hållet en lögn att jag inte ville ha något. Men gud så himla hungrig jag var just den här morgonen. För en gång skull bakishungrig

Ja och så gick det till när jag träffade Mickes föräldrar för första gången. Och eftersom jag nu hade träffat föräldrarna på morgonen så tyckte Micke att jag lika gärna kunde vara med på kalaset på kvällen och träffa hans syskon med.

Man kan skratta åt det så här efteråt, men gud vilken ångest jag hade efter. Man kan ju göra intryck på olika sätt och vis, och mina svärföräldrar kommer nog alltid minnas vårt första möte. Tjejen som låste in sig på toaletten.

Nog om det, det var längesedan. Mickes födelsedag blev precis så som han önskat, han fick många fina presenter som han önskat sig.

På lördagen så var det dags för fotboll igen. Bebis andra fotbollsmatch faktiskt, det ska börjas i tid.

Jag har varit så trött sedan lillebror föddes. Det är ju inte så konstigt, man får vara trött efter 9 eller 10 månaders graviditet och så en förlossning. Man blir ju dessutom så påverkad av att inte få sova så mycket. Men det absolut tuffaste för mig personligen är smärtan i magen som jag haft sedan förlossningen. Mina muskler värker, och vid varje ansträngning så gör det så ont. Som en galen träningsvärk efter ett riktigt tufft pass. Tror det beror på att magen kanske får kämpa extra hårt för att dra ihop sig och läka den här gången. Dessutom så fick jag en mjölkstockning efter ett par dagar och så feber som ofta följer med det. Då barnen även var ordentligt förkylda när vi kom hem från förlossningen så fick vi en släng av det också såklart. En tuff start blev det både för mig och lillebror kan man säga.

Jag tar en dag i taget, låter saker och ting få ta sin tid. Försöker vila så mycket jag bara kan. Lever i mina mysbyxor och gosar med våran lilla kille! För varje dag som går så känner jag mig lite piggare

Pappa Mickes barnvagn fick rulla på helgernas fotbollsmatcher. ”Bilvagnen” som jag säger. Vi har alltid den här vagnen i bilen, perfekt när man ska någonstans för då vet man att man alltid har en vagn redo. Sen tycker Micke Joolz Geo 3 är superbra. Den är högre, har belysning osv. Jag får visa mera av vagnen i ett eget inlägg. Ja vi har alltså två vagnar.

Honeycomben har fått göra premiär nu, åkpåsen som jag visat tidigare. Den är perfekt den här årstiden, och passar både i vagnen och i babyskyddet med bälte. Ni hittar den HÄR!

Superfin och gosig

När man är på fotbollsmatch så får man äta bullar, det är sen gammalt. Mathilde tycker det är kalas då ☺️ Hon gillar att följa med på syskonens matcher.

Och här är några bilder från bebis allra första fotbollsmatch. Grabbarna var så stolta när lillebror kom. Charlie och Colin ropade på sina kompisar att komma och titta

Och här ser ni också hur ”bilvagnen” ser ut med babyskyddet på. 

Idag är det söndag och även den här dagen har handlat om fotboll. Både Adam och Colin har spelat fotbollsmatch och det blev seger för båda grabbarna. Nu är det bara två matcher kvar i serien så då kanske det blir lite lugnare för oss. Vet att tvillingarna har en fotbollscup i oktober. Och så skulle jag vilja se Olivers sista hemmamatch i Norrköping innan hans säsong är slut med.

Kommer sakna sommaren och alla matcher, för det är så himla roligt att få följa barnen. Samtidigt ska jag erkänna att det ska bli lite skönt att få lite ledigt från det också.

Jag längtar efter hösten, långa promenader, alla vackra färger, tända ljus och få krypa upp i soffan med en filt och varm choklad ☕️

Kram / Madeleine