Vilka dagar vi har haft. Känns som huvudet går på högvarv. Har sovit alldeles för lite i kombination med väldigt mycket att göra. Dessutom så händer det ju saker i livet ibland som man inte kan råda över och då blir det ännu mera snurrigt.

Adam spenderade x antal timmar på akuten igår. Det tog fem timmar innan han till slut fick komma upp på röntgen. Men det var ju ingenting emot alla dagar han gått hemma med ont i sin hand och sitt finger. Nej jag får nog inget pris för årets bästa mamma direkt

För ungefär tio dagar sedan så fick Adam en boll på handen när han tränades för att stå i mål i fotbollen. Han brukar inte vara målvakt men ställer upp ibland när det saknas folk för att han tycker det är roligt. Oturligt nog så fick han under uppvärmningen bollen på handen och det tog lite illa över fingrarna så ena fingret böjdes åt fel håll. Det gjorde såklart ont men Adam bet ihop och stod i målet under hela matchen.

Micke tittade på fingret och trodde det var en stukning. Han har ju lite erfarenhet av onda fingrar efter alla år i handbollen och menade på att det var lugnt. Bara att tejpa och köra på! Ingen fara, det har hänt mig massa gånger det är bara en stukning. Så Adam bet ihop och tänkte att det skulle bli bättre. Så visade han mig efter ett par dagar, jag slog en snabb titt och såg att fingret var svullet. Fingret var böjt men jag trodde Adam själv böjde fingret i den ställningen (lite framåt) så tänkte att det inte var någon fara. Det blir bättre om några dagar ska du se! Men dagarna gick och det blev inte bättre, snarare tvärtom. Så de senaste dagarna har han klagat på att det gör ont i fingret på natten, så pass att han vaknat utav det. Så jag tittade på fingret igen och sa till Adam att sträcka ut fingret, men det kunde han ju inte. Men varför böjer du fingret Adam? Sa jag utan att förstå att han faktiskt inte gjorde det. Mamma fingret ser ut såhär utan att jag gör någonting! Då förstod jag att något var fel.

Men Adam så här kan ju inte fingrar se ut! Jag skällde nästan lite på honom för att jag fick lite panik över att jag inte fattat tidigare. Efter det så ringde jag till Micke och sa att jag trodde något var sönder. Sen ringde jag till vårdcentralen, det är ju dit man ska vända sig först och främst. I tio dagar har våran stackars Adam gått med detta finger. Jag vet ju själv hur viktigt det är att reponera och lägga till rätta vid skelettskador och när något hoppat fel så därför tänkte jag såklart det värsta. Mammor är lite av specialister på det va? Jag läste på lite på nätet och kunde snabbt konstatera att Adam fått ett droppfinger.

Och gud så dåligt samvete jag fick. Kände mig som världens sämsta mamma. Hur kunde jag missat detta, och hur kunde dessutom Micke missat att fingret var skadat? Vi båda liksom. Så många gånger som barnen skadat sig och armar gått ur led, varit brutna och gud vet vad. Men man är väl inte mer än människa, även om jag känner mig hemsk

Akuten hade lite mycket att göra och väntan blev lång innan domen kom. Men till slut kom en vårdpersonal och hämtade Adam och pappa i väntrummet. Han skulle få en skena till fingret. Micke undrade vad röntgenbilderna visade? Jaha läkaren har inte hunnit informera? Nej det hade han inte, men efter en stund kom det in en läkare och förklarade att fingret var brutet. En sena hade gått av och med det så hade skelettet slitits med. Detta för att barns senor är mycket starkare/hårdare. Läkaren skrev också en remiss till hand och plastik i Linköping eftersom han ville att de skulle ta beslut om vad som skulle göras. Han var snäll och ringde faktiskt in till Linköping på en gång och de tyckte att han skulle komma in på operation så tidigt som möjligt dagen efter, alltså imorse. De skulle stifta ihop fingret. Adam ville bara åka hem och äta, han var så hungrig och trött. Han fick okej på att äta när han kom hem, men sen skulle han vara fastande när han åkte in till Linköping, rutin vid operation även om de planerade att lägga lokalbedövning.

Engla-Freja som står sin bror väldigt nära bröt ihop när Adam kom hem och berättade om fingret. Hon tyckte så synd om honom, och tyckte att det var så jobbigt att han skulle behöva operera sig. Inatt vaknade hon och skickade smsade till mig mamma jag kan inte sova är orolig för Adam. Älskade barn De är så omtänksamma, fina och gulliga mot varandra.

Jag ska erkänna att jag också hade svårt att sova, det dåliga samvetet åt upp mig. Fasen alltså. Dessutom låg jag kvar i sängen tidigt på morgonen när de skulle åka till Linköping och då fick jag ännu mera ångest så jag sprang upp och kramade Adam innan de stängde dörren och åkte. Hade kanske sovit i två timmar.

När jag delade med mig utav hur jag kände på instagram så fick jag så mycket kärlek, och bekräftelse på att man inte är ensam om att missa sådana här saker. Jag vet ju egentligen att jag inte borde göra så stor grej utav det men samtidigt så gör man ju det, för man känner sig sämst som förälder. Men det var både läkare och specialistsjuksköterskor som skrev till mig och berättade att de minsann också missat sina barns skador trots att de jobbar med det dagligen. Så ja, det händer ju även den bästa!

Väl på sjukhuset så blev det nya undersökningar och innan de gjorde något så fick de vänta in ronden. Läkaren tittade noga och sa att det var gränsfall, men att han ville prova att tillverka en ny skena och se om de kunde försöka få fingret att läka ihop utan operation. Det låg bra i leden och på barn så kan senan växa ihop igen om man har tur.

Vi har ju inget att förlora, såklart ville Adam testa det först. Så de tillverkade en nu skena i plast och satte fast den. Den ska sitta i sex veckor och sedan ska vi tillbaka på återbesök och då håller vi tummarna för att det blivit bättre. Annars blir det operation och stift. Det värsta är att han har ont från och till, men det tar väl kanske en stund till innan värken klingar av?

Inatt hoppas jag att jag kan sova lite bättre. Imorgon ska alla till skolan och förskolan igen som vanligt och jag måste verkligen ta tag ”jobbhögen”. Så tacksam för att jag kunnat vara lite ledig med bebis de här första veckorna, jag har världens bästa samarbetspartners. Jobbar med de absolut bästa uppdragsgivarna Och är så enormt glad över att ni haft överseende med att jag behövt landa lite i mitt kaos. Nu kan jag bocka av lite olyckor också i mitt redan så hektiska liv, tur att jag är rättså samlad ändå när det väl gäller.

Hörs snart igen!

Kram / Madeleine

Dagarna i mitt liv kan se väldigt olika ut. Jag fyller dem med bebisgos, blöjbyten, läxläsning, matlagning, tvätt, fritidsintressen och ja allt som hör familjelivet till. Många av er känner säkert igen sig?

Och så jobbar jag också, med det absolut roligaste jag vet! Otroligt tacksam för att kunna göra det, för det är ingen självklarhet att man varje dag vaknar och med glädje får göra det man faktiskt vill. Men har man en dröm, en ide och något man verkligen tror på så finns det möjligheter för ALLA att kunna jobba med det man vill. Och det behöver inte heller vara svårt alls.

Jag vet att många kanske gruvar sig över att bli egen på grund av rädsla för mycket administrativt jobb. Krångliga skatter, moms, redovisningar och bokföringar. Inte konstigt att man blir avskräckt.

Men då ska jag berätta för er att det inte alls behöver vara jobbigt. Och att du helt och hållet kan överlåta det där tuffa administrativa jobbet till Frilans Finans.

Frilans Finans ger mig förutsättning att få ihop det med att driva eget och genom dem får jag hjälp med allt pappersarbete.

Så här kan en dag i mitt jobb se ut.

Den största lyckan för mig att vara egenanställd och frilansare är att jag kan jobba precis vart jag vill och att jag dessutom kan lägga upp mitt jobb efter min vardag. Jag jobbar som influencer, content creator och fotograf. Och mina uppdrag kan se väldigt olika ut.

Jag får ofta många frågor om det här och därför hade jag en frågestund på min story där alla som ville fick ställa frågor om just det här. Jag har sammanfattat de vanligaste frågorna och svaren här nedan…

Kan vem som helst bli egenanställd och frilansa? SVAR: JA! Frilans Finans gör det möjligt att fakturera utan företag och hjälper dig som frilansar med bokföring, redovisning, inkasso och momsbetalningar. Det behöver alltså inte vara krångligt att följa sin dröm och göra sin egna grej. Alla kan

Hur går man till väga? SVAR: Man skapar ett gratiskonto på frilansfinans.se, man registrerar och utför sitt jobb/uppdrag (sin dröm, idé eller vad man nu vill göra?) Sedan skapar och skickar man sina fakturor och får lön till sitt konto.

Behöver man ha en F-skatt? SVAR: Som egenanställd kan du komma igång snabbt med din verksamhet och du behöver ingen F-skatt eller ett eget företag.

Hur det med momsen och skatten? SVAR: Frilans Finans hjälper dig med bokföring, redovisning, inkasso, skatt och momsbetalningar. När man har registrerat sig gratis på hemsidan så finns alla verktyg man kan tänkas behöva i deras fakturaverktyg. Och det är verkligen busenkelt.

Kostar det något att använda sig av Frilans Finans? SVAR: Kostnaden är bara 6% av fakturabeloppet och dras vid varje faktureringstillfälle, så det finns inga fasta eller dolda avgifter.

Jag har använt Frilans Finans i många många år och är så nöjd. Följ din dröm, du kanske har en idé, eller något du skulle vilja satsa på vid sidan av studier? Bara tro på dig själv, det finns inget att förlora

Just nu får jag erbjuda er en rabattkod: ILMRUD50 ger dig 50% på första fakturan. Klicka HÄR! 

Vill man läsa lite mera om mitt jobb så finns jag med i en artikel HÄR! Det finns så många drivna och duktiga människor, och jag hoppas kunna inspirera er som läser det här att våga ta steget och göra det ni brinner för

Så här kan det också se ut när jag jobbar… 

Drömmer du om att börja tjäna pengar på saker du skapar eller tjänster du tillhandahåller? Här är mina bästa tips på hur du kommer igång.

Hitta din grej! Har du en idé som du tror på men du känner dig osäker på den ekonomiska biten som det innebär att starta eget företag? Använd dig av Frilans Finans så slipper du allt krångel.

Skippa långa processer. Att starta ett eget bolag kräver en hel del tid och krävande processer. Ta hjälp av Frilans Finans istället och låt dom sköta pappersjobbet.

Våga! Det viktigaste är att du vågar tro på din grej. Eftersom du inte har lagt in en stor insats i ett bolag är det värt att chansa.

Kram / Madeleine

Visst behöver man byta ut sin miljö ibland? Även hur trött man än är så är det skönt att lämna de där ”fyra väggarna” och se något annat. Eller bara att träffa en vän, om så bara för en liten stund. Just nu uppskattar jag det mer än någonsin, samtidigt som det kan vara en utmaning att faktiskt ta sig tiden och komma iväg. Den här känslomässiga bergochdalbanan som jag befinner mig i har verkligen påverkat mig. Mycket för att min lilla pojke har ont i magen.

Min vännina Angelica skrattar lite åt mig just nu, fast med värme ska jag tillägga och säger skönt att du med är mänsklig! Hon brukar annars säga att jag är ett ”stoneface”, alltid samlad och alltid väldigt stark.

Och det kanske är så jag upplevs? Känner mig väldigt trygg i mig själv, vet vem jag är och ja jag kanske är väldigt samlad. Oftast då vill säga Har alltid velat göra andra människor nöjda, haft svårt att säga nej, och blivit väldigt ledsen och utnyttjad många gånger. Tror absolut att det man går igenom i sitt liv påverkar vem man till slut blir. Idag behöver jag inte bevisa ett jäkla skit för någon, och ett nej kommer helt naturligt ur mig utan att jag ens får skuldkänslor. Nåja, barnen kanske kan påverka mig ibland när de lägger huvudet på sne och blinkar med sina stora bedjande ögon, men annars så är jag väldigt stark i mig själv. Men sömnbrist är något helt annat, även för den mest rutinerade. Det har absolut blivit bättre och jag känner att jag kan njuta mera av tiden med min nyfödda bebis

Och mitt lilla hjärta har sina bra stunder på dagen med, som här när han charmar Angelica.

Fika och presenter

Och bebisgos i överflöd

Insåg att jag längtar efter att träffa min frisör också Tack gud för Bobbys produkter som har räddat mig i flera månader. Han har släppt nya produkter som mitt hår älskar. Fick till och med kommentarer på förlossningen av men tjej som undrade vad jag använde för grejer till håret. Vet att många av er efterfrågat en rabattkod på hans produkter och jag pratade faktiskt med Bobby häromdagen om det. Jag ska fixa till er så jag kan dela här på bloggen också Världens snällaste Bobby, han är en underbar människa. Han peppade mig i somras när jag gick över tiden, skickade de finaste meddelande man kan tänka sig. Han är fin rakt igenom.

För att inte tala om våra vänner Sandberg/Andersson. Dags att ta tag i saken och slå ihop de där namnen nu va? Vi vill gå på bröllop! 

Titta så söta kläder krabban fick Cutest cuddle buddy!

Angelica fick hem en owlet smart sock som man kan mäta syresättning med. Tips till alla bvc, ni borde ha en sådan här Med tanken på hur länge vi fick kämpa för att få resultat när jag var på vårdcentralen, en sådan här socka skulle varit toppen att ha. Vi testade den på krabban och kunde mäta syresättningen på en gång. Man kan också mäta bebisens sömntrend.

Bus med kompisen Line, tänk när de kan krypa omkring och leka.

Än så länge stor skillnad på våra bebisar men krabban kommer snart växa ikapp. Det går så himla fort.

Vi har numera en dejt en gång i veckan. Fika eller promenad, gissa vilket vi väljer

Den här veckan blev det ingen dejt. Livia fick lagom till lovet en ögoninflammation, vad är oddsen? När vi äntligen fick en vecka ledig ihop så blir hon sjuk. Så typiskt! Nu har snart hela lovet gått och vi har bara varit hemma och tagit det lugnt. Adam och Engla-Freja blev förkylda också så det var väl inte meningen att vi skulle åka iväg på något

 

Visa detta inlägg på Instagram

Ett inlägg delat av Madeleine Ilmrud (@madeleineilmrud)

Kram / Madeleine

 

Höll på att skriva godmorgon, men det var ju länge sedan. Snarare godnatt om ett par timmar. Men jag hoppas ni fick sova gott och att veckan börjat bra.

Själv behöver jag nog inte svara på den frågan, i alla fall inte när det kommer till sömnen Veckan har börjat bra men min lilla bebis har sina dagar och sina nätter då han är mera aktiv och väcker mig. Följer exakt sitt mönster som han hade i magen. Två dagar mera vaken och aktiv och sen ett dygn när han mera lugn och sover mycket. Visst är det väl fantastiskt att de kan ha så tydligt mönster både i magen och utanför. Har aldrig tidigare varit med om att jag så tydligt har märkt av det med de andra barnen.

Jag har inte heller varit med om att jag känt mig så sårbar efter en förlossning. Det har verkligen varit känslosamt med allt. Svårt att sätta fingret på exakt vad som känns mest. Det är inte ovanligt att få baby blues, man får en lätt nedstämdhet. Oftast är det övergående och blir bättre på några dagar. Men har man otur så kan man få en förlossningsdepression. Men det är inte det jag har, kände inte alls av baby blues den här gången heller för det har jag känt av med några av de andra barnen. Jag är bara mera sårbar helt enkelt, som i en otrolig tacksamhet över livet på något sätt. Gråtglad, kan man säga så?

Sen har jag haft mera ont efteråt som jag tidigare skrivit. Och allt kring det påverkar ju mig såklart. Det däremot är det inte alla som förstår. Man förväntas ju vara den mamman man alltid varit annars, för alla de andra gånger har jag varit väldigt pigg och aktiv direkt. Sen att man har dagar som känns bättre och sämre beror ju helt på hur mycket man får tex sova på nätterna och inte. Jag tar alltid nätterna själv, men jag hoppas att vi snart kan bestämma oss för hur Micke ska vara föräldraledig så vi kan hjälpas åt lite mera kring den biten. Väldigt viktigt att få igång amningen i början och då är det ju jag som får ta den biten på nätterna såklart men när ”krabban” blivit lite större så kan jag pumpa ut mjölk eller så kan man ge tillägg hur man nu vill göra så pappan kan hjälpa till på natten.

Jag tror det är viktigt att man pratar som sådant här tillsammans. Kommer överens och hittar en vardag som passar för ens egna familj. Helt klart väldigt individuellt hur man vill göra, men den här gången vill jag verkligen att Micke tar någon pappadag i veckan redan från början. Tänk så mysigt för dem, och för mig.

Nog om det. Länge länge har William haft en dröm om att ta jägarexamen och han har under flera år varit med sin pappa i skogen. För det är ju deras grej, ibland ska jag väl erkänna att jag skäller på Micke för att han har så mycket ”fritid” jämfört med mig Men när jag ser honom med William så blir jag glad.

Och efter några år i skogen där han fått mycket erfarenhet och med en del teoriplugg så har nu William tagit sin jägarexamen. Äntligen! Som han längtat efter detta. Nu behöver han inte gå precis bredvid sin pappa i skogen när de jagar längre, nu är han jägare själv. Så stolt över honom En lugn och trygg jägare. Grattis till din jägarexamen William!

Här är en bild på William precis när han hade klarat teoriprovet. Lättnaden då var otroligt skön, ja för oss alla tror jag . Jag visste hela tiden att han skulle klara det, för han är så in i sjutton noga med att lära sig allt och plugga. Och jag tror att han innerst inne visste att han skulle klara det också, men ändå var han nervös. Man tar inte ut något i förskott som han säger. Men här var det klart!

Vi var i Finspång och gjorde teoriprovet, likaså gjorde han älgbanan och uppskjutningen där. Dock så får man inte göra alla moment på samma dag, så han fick åka dit två gånger. Men vid första tillfället så var jag, bebis och de två minsta tjejerna med. Och det fanns en väldigt speciell anledning till det.

Det trevliga sällskapet Vi var hemma hos Therese, som är mamma till Ellen som jag tidigare skrivit om i bloggen. Ellen har Selektiv Ätovilja precis som Mathilde har, och vi har i flera flera år pratat med varandra. Vi lärde känna varandra via sociala media faktiskt och jag är evigt tacksam för det, för jag har fått så mycket stöd och kärlek från Therese i kampen om hjälp. Och nu ä n t l i g e n fick vi träffas på riktigt för första gången. Thereses man Mattias håller i prov till jägarexamen. Flera saker i livet som korsat våra vägar kan man säga.

Många frågar om SÄ och därför länkar jag till ett gammalt inlägg. Klicka HÄR för att läsa mera om hur det gick till när vi fick hjälp med Mathildes selektivas ätovilja. 

Mathilde såg också framåt att få träffa Ellen, det blev ett väldigt fint möte och Mathilde har sedan de träffades pratat så mycket om sin vän Ellen. Att hon är snäll, hon lekte med dem och så fick Mathilde en lila hårsnodd som hon nu stolt bär på sin arm.

Jag tyckte också att det var så fint att Ellen var så öppen med sin knapp på magen, det är inga konstigheter med den. Och Mathilde fick hjälpa Ellen att spola rent slangen med vatten efter att Ellen fått sin mat därigenom. Det kan vara olika för alla säger Mathilde och berättar att hon fått ta sprutor i låret på grund av sina brister. För barn behöver inte krångla till det, det är vad det är utan att man måste göra en stor grej utav det.

Lillebror råkade visst charma Therese och familjen också. Tror till och med att jag hörde att Therese dotter sa att de gärna skulle vilja ha ett syskon till. Dock var nog inte pappa Mattias med på dom noterna

Ellen, Therese, Nellie och lilla krabban 

Mathilde lånade stolt ut sin lillebror till Ellen. Och krabban tyckte det var superkul. Han är bara tre veckor men så himla med allra redan. Man ser verkligen hur han försöker prata och han ler tillbaka och det är väldigt tidigt. Roligt att jag fick med det på bild.

Hej Ellen du är söt och rolig tycker jag! 

Själv gosade jag med den här lilla raringen. Har ni sett så gullig! Så charmig hund med mycket personlighet.

Det var så roligt att träffa Therese och hennes familj och jag är helt säker på att vi kommer träffas många flera gånger.

Till helgen ska vi fira Williams jägarexamen. Kanske med lite god mat eller så. Inte helt lätt att ta jägarexamen, läste häromdagen på jägarförbundet att det endast är 50% av alla som skriver teorin som blir godkända. Och med den statistiken så förstår man ju att det är svårt. Jag är ju också lite sugen på att ta den, men just precis nu så finns inte tiden till det.

Kram / Madeleine

 

Första bilden på mig och bebis här hemma

Tänk att han är här nu, i mina armar nära i min famn. Känns fortfarande lite overkligt men ändå så självklart. Man glömmer både tid och rum.

Han har fortfarande inte fått något namn ännu, men vi har skalat ner alternativen och står och velar mellan två namn nu i alla fall. Innan hade vi fyra namn, men det kommer bli något av de två namnen vi har. Säkert båda två namnen men ett utav dem som tilltalsnamn. Det ena är ganska vanligt och det andra mera ovanligt. När vi kollade på namnstatistiken på scb så var det 900 personer i Sverige som hade detta namn som tilltalsnamn.

Alla här hemma kallar bebis för lilla ”krabban”, Livia hade till och med sagt på förskolan att hon skulle hem och pussa på sin lilla krabba  så vi måste nog ta och bestämma oss för ett namn snart.

Jag har haft så ont i min kropp nu efter förlossningen och det har tagit tid för mig att återhämta mig. Jag har inte läkt ännu, och det kan ta tid såklart. Jag vet ju det också. Men när man känt sig lite piggare de tidigare gångerna så är det lite frustrerande när man inte känner igen sin kropp.

Jag försöker att inte vara så ivrig, låta det ta tid. Men jäklar så svårt det är. Härom natten så skulle jag lyfta över bebis från bedside cribet när han vaknade på natten, jag vred överkroppen och i lyftet så brände det till på sidan av magen så jag nästan började gråta. Bara en sådan liten sak kan vara jobbig. Likaså när jag lekte med Mathilde och Livia på golvet, jag skulle bara krypa och helt plötsligt så gjorde det fruktansvärt ont i magen.

Det är knappt fyra veckor sedan jag fick barn, och det är inte konstigt. Men jag har ju inte känt av detta innan någon gång så det är helt nytt för mig. Jag har senaste veckan använt extra höga trosor med lite mera stöd för magen och det känns bra. Så nu ska jag försöka hitta några på nätet som ger ännu mera stöd för jag tror det kan vara bra för mig. Ska kanske köpa en maggördel också kanske? Jag har använt innan och gillat det.

Amningen funkar bra för oss, Krabban äter och växer så det knakar. Näts vecka ska vi till bvc igen och jag tror faktiskt att vi kan passerat fyra kilos strecket

Jag ska sätta mig och jobba lite nu, första jobbet på evigheter känns det som. Är så tacksam för att jag arbetar med de absolut bästa, som förstår och ger mig utrymme att vara lite ledig För jag har verkligen varit helt ledig i några veckor nu och jag kan minnas när jag var det sist. Känns också lite läskigt och ovant. Annars är jag ständigt ”online” alltid anträffbar. Och svarar alltid på mejl och sms ganska direkt.

Jag har verkligen behövt den här ledigheten. Allt fokus har legat på bebis, må bra och alla syskon. Krabban har dessutom lite problem med magen också och det kan minst sagt vara jobbigt. Inte minst för bebis skull som får ont, men även för mig som inte får sova sammanhängde. Jag försöker undvika gasbildande mat och tänka på vad jag stoppar in mig för att underlätta för oss båda. Jag har erfarenhet av både kolik och mjölkproteinallergi hos bebis. Victor hade kolik och Charlie hade allergi. Jag upplever att det visar sig ganska likt faktiskt. Just nu håller jag tummarna för att bebis bara är lite känslig magen nu första tiden som bebisar kan vara, magmunnen är då inte färdigutvecklad. Ibland kan det ta tid, men oftast blir det bättre efter några veckor.

Nu ska jag packa in alla barn i bilen och åka på fotbollsmatch, både Colin och Adam spelar idag. Oliver har också match men i Södertälje så den får jag titta lite på via mobilen.

Ta hand om er så hörs vi snart igen

Kram / Madeleine

 

Nu ligger förlossningsberättelsen i tre olika delar tillbaka i tiden. Så vill man läsa om hur allt började kan man scrolla tillbaka några inlägg

Tolv dagar över tiden med tolvte barnet. Det var inte alls vad jag trodde eller hade räknat med.

Det var otroligt påfrestade både psykiskt och fysiskt. Men jag tror tankarna och väntan var allra värst. Både för mig och för Micke, men kanske på olika sätt. Ibland sa jag till Micke att det kanske inte kommer någon bebis. Men samtidigt så har jag varit världens lyckligaste och tänkt att jag ska njuta av varenda dag jag fått känna honom i magen. Tänk att vi fått uppleva det här ännu en gång.

Till slut kom han och visst var det värt väntan hundra gånger om Det har tagit ett tag för mig att landa, och förstå att jag fått barn. Jag tvivlade ju till och med på om det verkligen var på riktigt när jag fick värkar. Så glad att Micke stod på sig att vi skulle åka mot förlossningen så fort som möjligt. Även om jag i stunden blev lite arg på honom och ville känna efter både en och två gånger innan vi till slut satte oss i bilen. Låter ju kanske smått otroligt att någon som precis fått sitt tolfte barn kan bli chockad över det, men vet ni varje barn, varje graviditet och varje förlossning är unik! Känslorna blir varken färre eller försvinner. För mig personligen så handlar det här säkert mycket om att jag fick missfall för ett år sedan. Och att jag också faktiskt fått må så himla himla bra just den här graviditeten (med undantag). Första tiden hade jag inga gravidsymtom som jag tydligt haft när jag väntat mina tjejer. Moderkakan låg dessutom i framvägg vilket gjorde att det tog väldigt lång tid innan jag kände ordentliga sparkar. Det är ju en väldigt fin och mysig bekräftelse på att någon växer där inne i magen. Så visst har jag tvivlat, undrat och tänkt mycket. Jag har till och med önskat mig illamående bara för att få känna att jag är gravid. Visst låter det tokigt!? Men nej, det är nog inte så konstigt egentligen när man tänker efter.

Ögonblicket när han kom ut och landade på min mage var den lyckligaste i mitt liv. Från en evighets väntan till en supersnabb och otroligt fin förlossning på bara några timmar. 39 minuter från att vi blev inskrivna på förlossningen tills att han var ute. Det var precis så som jag önskade att det skulle bli och det är jag så glad för.

Hade inte förlossningen startat spontant så hade vi en tid för igångsättning på tisdagen 6 september. Det hade jag bara berättat för min mamma. Tyckte det kändes så otroligt jobbigt för jag ville verkligen att det skulle komma igång av sig självt. Så jag förnekade det datumet lite och ville inte alls prata om det. Micke däremot tyckte det kändes fantastiskt att vi fått en tid för igångsättning. Då hade han helt plötsligt ett bäst före datum och kunde sätta punk för den jobbiga väntan. 

Tänk så olika man kan känna. Många sa till mig innan är det inte dags att ta ut honom nu? Det är väl inte så bra att gå så här länge över tiden? Och det var lite tufft för mig att höra för visst ville jag hellre ha honom i min famn, men vägen dit ville jag skulle ske naturligt. Och jag ville lita på att kroppen visste vad den gjorde. Och så blev det som tur var Och återigen, är så glad över att vi fick världens bästa barnmorska och undersköterska på förlossningen. Det betyder så mycket för mig. Sen är en igångsättning inte alls fel, men jag ville verkligen att det skulle komma igång av sig självt.

Här klipper Micke navelsträngen Foto: Katharina

Finaste tavlan jag sett.

Där låg han på min mage, bara några minuter gammal. Micke skrev till alla syskonen som spänt väntade hemma. Alla blev så glada när de fick se sin lillebror. Engla-Freja skrev på en gång att han var så lik Adam, och det tyckte både jag och Micke med.

Tack kroppen för att du är stark, för att du orkat bära det finaste i livet. För att du gjort mig till mamma hela tolv gånger.

En helt vanlig kropp, en mammamage och en massa bristningar. Helt naturligt och det vackraste som finns. Nej magen försvinner kanske inte på en gång och det tar tid för kroppen att återhämta sig och det är helt okej. Jag känner inte alls någon stress över att komma i form och jag delar gärna med mig av verkligheten.

Eftersom jag har fått väldigt många barn så finns det en risk för större blödningar. Många tror att det blir lättare och lättre att föda ju fler barn man fått. Och det kanske är en utav de vanligaste förutfattade meningarna när det kommer just till mångföderskor. Det där har du gjort förut så det blir väl en lätt match! Men så behöver det inte alls vara, livmodern är en muskel och varje graviditet och förlossning får den jobba. Och det är säkert ingen hemlighet att kvinnans kropp får genomgå en ganska så tuff match när den ska föda barn så då kan man ju tänka sig att livmodern får jobba väldigt hårt också.

Inte nog med att livmodern ska hjälpa till att få ut bebisen, när bebisen sen är ute ska livmodern också orka dra ihop sig igen. Då kan man få något som heter eftervärkar. Det är väldigt individuellt hur man upplever dem. Men en sak är säker, för mig har dessa blivit värre för varje barn jag fått. De första barnen kände jag inte av några eftervärkar men efter barn fem så har det blivit värre.

Jag har också sedan barn fem fått mediciner efter förlossningen för att hjälpa livmodern att dra ihop sig och för att jag inte heller ska blöda så mycket. I förebyggande syfte. För det är ju det som är risken om livmodern inte drar ihop sig som den ska. Medicinen jag fått är cytotec, den hjälper livmodern att dra ihop sig. Den här medicinen kan även användas för att sätta igång en förlossning eller vid missfall/abort. Jag har även fått oxytocin och även den hjälper till så att livmodern att dra ihop sig. Ett viktigt hormon efter förlossning är oxytocin, när barnet suger på bröstet utsöndras hormonet oxytocin hos mamman som gör att livmodern drar ihop sig ännu mer intensivt.  Och ja det kan göra rejält ont, speciellt om man är omföderska.

Efter den här förlossningen så ville min barnmorska att jag skulle ta ännu en medicin för livmodern. Methergin, så här står det i fass: den har en starkt sammandragande effekt på livmoderns muskulatur. Jag behöver nog inte förklara något närmare. Så alla de där förutfattade meningarna om att mångföderskor lätt som en plätt föder barn kan vi väl bara ta hål på nu en gång för alla.

Och hur jag mått nu efteråt? Förutom att jag såklart är världens lyckligaste, jo jag har haft ont i magen. Väldigt ont i magen. Säkert på grund av alla mediciner. De tre första dygnen var fruktansvärda om jag ska vara helt ärlig. Så tacksam att det finns läkemedel som hjälper kroppen, men har nog aldrig varit med om den här smärtan efteråt.

Jag biter ihop, har hög smärttröskel och tar i stort sett aldrig smärtlindring men den här gången så var jag tvungen att be om värktabletter när vi var på återbesöket på bb-mottagningen. Barnmorskan jag fick träffa då var väldigt restriktiv med att be någon läkare skriva ut något starkare mot min värk. Hon kunde på sin höjd gå och hämta några citodon på förlossningen. Det ska räcka med panodil i några dagar. Jag orkade inte ta fajten, men sa att hon väldigt gärna fick hämta citodon. Jag är ju dessutom överkänslig för nästan allt och därför lite rädd för att prova andra alternativ. Citodon vet jag att jag tål. Barnmorskan gav mig i alla fall tabletter innan vi skulle åka, tyvärr så såg jag när jag kom hem att hon gett mig något helt annat så därför vågade jag inte ta det. Jag fick stå ut med smärtan helt enkelt.

Jösses hur svårt är det att ge en mamma lite smärtlindring första dygnen? Det är barn tolv, inte så konstigt att man har lite ont då kanske? Hur som, nu är jag över på ”andra sidan ” och det känns inte riktigt lika jobbigt i magen längre

Godaste smörgåsen man någonsin ätit är den efter att bebis kommit!

Jag ville åka hem så fort som möjligt, så länge bebis mådde bra. En gullig barnläkare kom strax efter lunch och undersökte vår lilla pojke. Han fick en ”okejstämpel” i rumpan och det var helt okej för oss med tidig hemgång.

Vikt 3430 gram och längd 50 cm

Strax efter att vi fick godkänd att åka hem blev det bråttom för förlossningen behövde ha rummet till en annan mamma som var på väg in.

Micke valde första outfiten, jag började nästan gråta när jag såg den där lilla mössan och koftan. Alla känslorna kommer över en på en och samma gång.

Jag längtade så mycket efter att få krama om barnen hemma. Oliver och hans flickvän var hemma hos oss och busade med syskonen. EmmyLou fyllde ju dessutom år och jag ville absolut fira henne, för det var ju hennes dag med.

Vi stannade till på sibylla på vägen hem och jag åt en grillad korv med mos. Det var sååå gott!

Väl hemma så stod alla barn och väntade. Glada och spända på att få träffa lillebror.

Livia började gråta av glädje. Är det verkligen våran bebis? Är det min lillebror? Sa hon flera gånger. Älskade barn!

Glädjetårar

Den här lilla gossen har många som älskar honom. Charlie och Colin började prata om vilket fotbollslag han skulle heja på. Och Adam sa att han skulle bli vårt nya fotbollsproffs. Tuvis och EmmyLou sa att han minsann skulle bli intresserad av blommor precis som mamma. Många planer

De stora grabbarna är minst lika kära i sin lillebror.

Och jag tror jag älskar ihjäl mig. Mina fina ungar! Tänk att dom är mina. Jag är så oerhört stolt över dem.

Äldst och minst

Alla syskonen har kramat på lillebror. Vilket välkomnande han har fått.

Idag har bebis hunnit bli en hel vecka gammal. Vi har under de här dagarna bara tagit det lugnt och lärt känna den här lilla killen. Jag har behövt landa, och inte haft energi för göra annat än att amma och lukta på den här underbaringen.

Jag vill passa på att skriva TACK för alla fina gratulationer. Ni är så himla rara och det betyder så mycket att ni vill skriva en rad eller två till oss Så tack från oss alla!

Kram / Madeleine

Tack fina ni Jag hoppas verkligen ni tar åt er för jag är så innerligt glad för den här plattformen och för att jag får kontakt med så fina snälla människor som faktiskt bryr sig om oss.

Alltid lite jobbigt att skriva om personliga saker, hur man egentligen mår och hur ens liv ser ut. Lättare att dela roliga och glada saker. Men sen är ju livet inte alltid så glatt som man vill, och dagarna kan bli lite uppochner mellan varven. Skönt att ni förstår och att ni vill dela med er av era egna upplevelser.

När jag läste kommentarerna på mitt förra inlägg så ropade jag på Micke.  Titta det finns flera som haft samma problem med sina barn, flera bebisar som haft blåa händer och fötter. Och de skriver att det gått bort med tiden och att det inte alls varit någon fara! Jag blev såååå lättad när jag läste, nästan så jag började gråta. Det har varit så otroligt jobbigt för mig, tänkt så mycket på vad detta kan bero på. Undrat om det är något fel Och vet ni, det är ju helt sjukt att jag skriver det här men jag har faktiskt undvikit att dela bilder på min pojke där den blåa färgen på honom varit så framträdande för att jag varit rädd för att någon ska skriva något om det. Rädd för att någon skulle dela med sig av en skräckhistoria som skulle göra mig ännu mera orolig. För det finns ju också en baksida med att dela med sig av saker ibland.

Självklart ska vi gå till botten med det hela och träffa läkaren, men era rader gjorde mig lugnare

Likaså alla andra som kommenterat, en del som också upplevt kolik och hur det kan påverka ens liv. Bara känslan av att man inte är själv gör det lite lättare att andas. Det här kommer bli bättre det vet jag, men när man är mitt i allt så kan det kännas otroligt tungt.

Så från botten av mitt hjärta tack snälla (Jag ska också gå in och svara på alla kommentarer)

Så var det ju det där med febern som Amadeus haft. Jag skrev ju sist att den hade sjunkit, men det skulle jag ju inte gjort för på natten sen gick den upp igen. Sen har den kommit och gått några gånger. Vi tog ett nytt urinprov på honom men fick inte lämna in det på grund av att det inte fanns någon personal på labb, så nu ska vi ta ytterligare ett och pricka in rätt tider så inget kan gå fel. Blev nog lite dålig kommunikation, men nu så har vi koll på läget.

Det känns ändå som att det kanske vänder nu, tycker Amadeus är mycket piggare. Han har fått en tråkig hosta och är lite snorig, men annars känns det mycket bättre.

Mathilde och Livia hostar däremot mera, så jobbigt för dem. Hela nätterna hostar dem. Livia har fått börja använda sina astmamediciner så jag hoppas det vänder även för dem snart.

Jäkla skit vi fått! Nästan så man kan tro att det är influensan som härjat. Ont i kroppen, feber, trött, hosta och huvudvärk jag tror vi kan bocka av alla symtom Men till jul då ska vi bannemej vara friska, det har jag bestämt minsann!

Nu till något roligare. I eftermiddags fick jag feeling William tittade till sina småsyskon när jag hämtade Colin och Tuvis på skolan, och efter det passade jag på att åka och köpa en julgran. Helt otroligt att jag väntat så här länge med att ta in och klä en julgran, jag som annars är så tidigt med det. Men frosten låg så fint och jag kände av julstämningen för första gången på riktigt och då kunde jag inte hålla mig.

Tuvis och Colin hjälpte till att hitta den finaste granen. Det finns ju så många olika att välja mellan.

Men det fick blir en traditionell rödgran. Tycker den är absolut finast och barnen höll med. Och jag tror nog även dem fick lite julkänslor

Jag gjorde en snygg sorti när vi var på väg till bilen igen. Råkade pricka in den enda isfläcken på hela parkeringen och gjorde ett graciöst knäböj. Det såg nog rätt snyggt ut egentligen, rörde mig lite som Freddie Mercury typ. Men, det var mindre skönt kan jag säga, det knakade hela kroppen och så fick jag lite ont i knät. Lätt värt att använda broddar nu hörni.

Nu står i alla fall granen hemma i vardagsrummet, och vi ska börja klä den alldeles strax

Kram / Madeleine

Klockan passerade tolv på natten och nu var det måndag. EmmyLous födelsedag Grattis våran älskade stora tjej på födelsedagen!

Just den här födelsedagen började inte så bra. Under natten så vaknade EmmyLou med världens förkylning, och det ända hon sa var kommer jag inte få gå till skolan nu? Hon älskar sin skola, det är det bästa hon vet! Och just den här dagen var ju hennes födelsedag och den hade hon sett framemot att få fira med kompisarna i skolan på dagen. Dessutom så hade hon längtat till den här dagen för att vi såklart också skulle fira henne. Skulle alla storslagna planer ställas in nu?

Jag försökte lugna henne så gott jag kunde och hon fick sitta upp med mig en stund i soffan.

Hurra för världens bästa tjej!

Jag kände fortsatt lite tryck neråt och det gjorde lite lite ont i ryggen ibland. Jag förklarade för Emmylou att det var bäst att försöka somna om i sängen för att jag hade lite ont och då tittade hon på mig och frågade om bebisen skulle komma? Det vet man ju aldrig, för bebisar kommer när bebisar kommer. Men då kommer ju inte ni sjunga för mig imorgonbitti? Jag försökte lugna hennes oro igen genom att säga att det skulle lösa sig oavsett.

Lilla hjärtat, inte lätt att både bli sjuk och kanske få en lillebror på samma dag. Och jag kunde ju inte lova henne att vi skulle vara hemma för jag visste ju inte.

Till slut somnade EmmyLou och jag kunde äntligen andas ut lite i soffan. Rätt som det var kom Engla-Freja ner från övervåningen, hon kände sig inte heller helt hundra. Vad är oddsen? Är det någon som skojar med mig? Engla-Freja tittade på mig med stora ögon och undrade vad sjutton jag satt uppe för? Jag chockade nog alla genom att hålla mig vaken längst just den här kvällen och natten Jag svarade att jag hade lite ont men att jag skulle gå in och lägga mig och försöka sova lite. Sagt och gjort så sa vi godnatt igen och sen gick jag in och lade mig i sängen. Livia hostade till och jag tyckte mig höra att det lät som falsk krupp. Det skulle ju vara pricken över i:et.

Ryggen värkte lite nästan som mensvärk. Men kunde lika gärna varit smärta efter en lång dag med många aktiviteter så jag ignorerade det och bestämde mig för att sova. Det tog en stund innan jag kom till ro men till slut somnade jag en stund.

Klockan 03.30 vaknade jag av att det gjorde lite ondare. Jag försökte urskilja om det var en värk eller vad det nu var? Satte mig upp i sängen och knackade på Mickes rygg. Jag tror kanske jag fick lite ont nu? Micke tittade upp lite förvirrat och sa, okej väck mig om det blir värre! Ingen panik där inte Jag gick upp och tog på mig kläderna och ganska snabbt kände jag att det faktiskt gjorde ont ännu en gång. Så jag väckte Micke och bad honom komma upp till mig.

Rätt som det var så stod han i hallen fullt påklädd och redo att åka. Då fick jag lite panik och tyckte han skulle lugna ner sig lite, herregud jag visste ju inte till 100% om det verkligen var ordentliga värkar och om bebisen verkligen skulle komma nu. Eftersom jag haft förvärkar till och från innan så var jag rädd för att bli besviken ännu en gång. Men snabbt kom det flera värkar och Micke tyckte verkligen vi skulle åka till förlossningen. Jag blev irriterad och sa några väl valda ord för ännu tyckte jag inte att värkarna var så kraftiga. Men jag ångrade mig ganska snabbt, för nu började det faktiskt göra mera ont.

Micke väckte Engla-Freja som kom ner och lade sig i våran säng. Jag plockade fram Livias astmamediciner ifall hon skulle bli värre. William fanns dessutom på övervåningen så jag var inte orolig. Skickade meddelande till både Victor och Oliver så även de visste att vi hade åkt. Oliver fanns i närheten och han skrev att han kunde komma om han behövdes. Så fint att de vill hjälpa till

04.30 alltså en timma efter att jag väckte Micke första gången så sitter vi nu i bilen på väg till förlossningen. Jag kunde inte riktigt förstå det. Lite chockad att det verkligen var dags. Jag skickade meddelande till mamma och till två tjejkompisar. Den ena av dem också gravid. Vi har haft kontakt genom hela våran graviditet till och från och pratat väldigt mycket den här sista tiden. Jag visste att hon redan var på förlossningen och det kändes så roligt att kunna skriva att även vi var på väg dit.

Som bestämt så ringde jag till förlossningen på vägen in, jag var ganska tydlig när jag ringde. Hej mitt namn är, och jag har värkar sedan någon timma tillbaka och jag tror jag bebisen kan komma snabbt. Vi var så välkomna och just under detta samtalet så längtade jag verkligen tills vi var framme för jag ville gärna ha lustgasen på en gång.

Micke undrade om vi skulle stanna precis utanför ingången så han kunde han följa med mig upp och sedan parkera om bilen efter det. Men det ville jag absolut inte. För när Livia föddes så gjorde vi så och då höll han på att missa när Livia föddes. Nej! Jag följer med dig och parkerar bilen, det är lugnt jag tror vi hinner det. Jag tog ännu en värk precis när Micke packade ur bilen. Och sen gick jag det snabbaste jag kunde. Det måste sett roligt ut, tänk er en ojande pingvin

Klockan var nu ca 05.20 och vi möttes upp på förlossningen av världens bästa undersköterska Katharina. Ett ansikte jag kände igen, kändes så skönt att det var någon jag träffat tidigare…

 

Redan onsdag, men vi hade en solig underbar ledig helg. Det kan inte bli bättre eller hur? Jag var så glad för det fina vädret och för att vi var lediga, men usch vad motigt det har varit ett tag nu.

Dessutom började veckan med sjuka barn. Och sedan blev även Micke sjuk.

Och det sägs att olyckan kommer gånger tre, och det skulle väl kunna stämma? Våran frysbox gick sönder, det är ju i och för sig ganska länge sedan, men nu har det tagit över sex månader att få den den lagad. Eller lagad är ju en överdrift att skriva. De har bytt ut allt de kan byta på frysen, beställt fel delar i omgångar och ställt in reparationstider. Varit hemma hos oss ett flertal gånger och trots allt strul så har de alltså inte kunnat laga frysboxen. I september var jag så trött på frysen så jag sa till reparationskillen att jag skulle vara väldigt tacksam om frysen i alla fall skulle fungera till jul. Då skrattade han och sa att det nog inte skulle vara några problem. Mhm… nu är det snart jul och frysboxen fungerar inte. Allt detta har varit så dåligt skött, och jag är så ledsen över att inte ha en frys. Det påverkar oss också väldigt mycket eftersom vi måste åka och handla ofta, inte alls ekonomiskt. Förra veckan sa dem att vi förhoppningsvis skulle få en helt ny frysbox nu istället men det kommer väl ta sin tid innan ärendet kommit dit. Vi ringde till Whirlpool och berättade hur missnöjda vi var, och hur företaget de anställt som reparatörer skötte sina jobb, känns inte alls okej att en ny frysbox går sönder och så ska ta det ta så många månader innan man får hjälp. Jag hoppas verkligen Whirlpool skickar en ny frys snabbt.

Nästa olycka var att teven i sovrummet gick sönder. Inte hela världen kanske, och inte alls lika jobbigt som att inte ha en frysbox. Men för en som sitter uppe på nätterna och ammar så är teven ett väldigt trevligt sällskap mellan varven. Igenkänning på den?

Och så den sista olyckan av de berömda tre. Våran buss har gått sönder och behöver lagas. Det är nått fel som jag inte ens kan förklara, men det kan komma att bli en dyr historia. Och det känns ju fantastiskt såhär till jul. Inte första gången någon av våra bilar går sönder strax innan jul, det har nämligen hänt förut.

Det gäller att försöka hålla humöret uppe trots motgångar. Det löser sig så småningom. Det blir ju inte bättre för att man drar filten över huvudet och tjurar ihop.

Och allt detta är i sammanhanget ganska så litet egentligen. Jag har mått dåligt över något annat ett tag. Och jag skulle verkligen vilja skriva om det, i hopp om att någon kanske känner igen sig. Men samtidigt så är det ju också så att när man delar något så finns det en baksida med det. Människor som gärna tar sig friheten att enbart skriva negativa saker och det klarar jag mig utan just nu. Så för tillfället så kämpar jag på, och kanske är dessa ”små” olyckor precis vad jag behöver just nu, ja för att inte grubbla ihjäl mig.

Hur som. Det har varit lite mycket nu, men ser framemot en massa julpyssel och annat mysigt. Första advent nästa helg och barnen längtar så mycket

Och vet ni! Den här lilla nallebjörnen har fått ett namn  (Nästan värt att fira för er som stör er på att jag benämner honom som bebis va?) Haha!

Hörs snart igen!

Kram / Madeleine

Förra veckan så var jag på vårdcentralen med min lilla krabba. Jag har tidigare skrivit om att han har problem med magen och jag undviker nu saker som han verkar reagera negativt på. Det var inte enbart därför jag sökte vård men det kommer jag till senare.

Magont på små bebisar kan vara riktigt jobbigt, både för barn och  föräldrar. Ska jag vara riktigt ärlig så har jag känt mig som ett vrak den senaste tiden. Gråtit på nätterna när den där sista energin bokstavligt runnit ur mig. När man gått omkring och vyssat, tröstat, masserat och gjort allt för att göra sin bebis nöjd utan framgång i flera timmar så blir man både psykiskt och fysiskt utmattad.

Det var inte så här jag hade tänkt att den här första tiden skulle vara, det tänker man såklart inte. Men samtidigt så är det inte mitt första barn och jag vet att det kan vara tufft och utmanande på flera olika sätt och vis. Allt har varit så hektiskt. Direkt när vi kom hem från förlossningen så blev det full rulle, och vår vardag fick helt plötsligt hoppa igång direkt utan att jag ens hann att blinka. Grabbarna hade fotbollsträning samma dag vi kom hem och Micke fick åka och ta den eftersom det inte fanns någon annan som kunde träna just den här dagen. Dum som jag var så tänkte jag att det var lugnt och sa okej åk då! Tänkte ju mest på alla barn som annars skulle behöva ställa in den här träningen, och tyckte väl synd om dem. Sällan så sätter man sig själv i första rum tyvärr.

Medan Micke och grabbarna var på träningen så började jag städa. Ännu ett mindre bra drag av mig kanske med tanke på att jag några timmar tidigare fött barn? Men jag behövde verkligen få i ordning på den värsta röran som hunnit bli när vi var borta. Småsyskonen utmanade sin storebror när vi var på sjukhuset De kom också på den briljanta iden att baka till mamma och pappa som en överraskning. Jag behöver nog inte dela med mig utav flera detaljer kring det. Både tanken och kakorna var väldigt goda, men nog sjutton blev lite kaos. Att Livia sen också fick tag på ett nagellack och målade lite överallt är en annan historia. Oliver hade tagit med sig gänget till affären för att handla aceton och gjorde sitt bästa för att rädda mattan i vardagsrummet.

Nåja, lite röra i sammanhanget spelar ju ingen roll. Är så otroligt tacksam för att barnen tar hand om varandra. Och de var så himla spända och förväntansfulla på att få träffa sin lillebror. De stod och hoppade på trappan utanför när vi kom hem

Jag borde nog ändå tänkt lite mera på mig själv just den här dagen. Men när grabbarna åkte och lugnet infann sig så började jag alltså städa. Plockade ordning på alla grejer, dammsög och skurade golv. Fyllde diskmaskinen och handdiskade det som inte fick plats i maskinen. Klockan gick och fotbollsträningen drog ut på tiden. Med exakt trettio minuters sömn det senaste dygnet som varit så började tröttheten kicka in, adrenalinet började lägga sig och de galna eftervärkarna gjorde ondare än ondast. Det kändes som jag gick sönder inombords.

Jag påtalade min känsla till Micke, men samtidigt är jag expert på att bita ihop. Jag är ganska tuff på det sättet vilket inte alltid är till min fördel. Men jag har varit med om värre och tänkte ännu en gång att det inte var så farligt. Och det var det väl inte heller, men föga visste jag inget om att krabbans mage skulle börja krångla ganska direkt.

Det blev ingen vila för mig, den enda som kunde lugna våran älskade lilla pojke var jag. Att turas om och sova i omgångar funkade helt enkelt inte. Så sjukt frustrerande. Jag tror inte man förstår om man inte upplevt det själv. Så jag fick ta hela den första tiden med bebis ganska mycket själv, och Micke har fått sköta allt med de andra barnen. Jag skulle väl kunnat pumpa så Micke kunde tagit några timmar i stöten men jag fick mjölkstockning i början och ville verkligen att amningen skulle komma igång bra och därför envisades jag med att ta hela den biten själv.

De fyra första veckorna var tuffast, och sömnen nästan obefintlig för mig. Mickes tio pappadagar gick väldigt snabbt och med det så blev jag också helt ”själv” med alla barnen då han började jobba igen. För mig är det egentligen inga problem jag fixar det själv, men allt gjorde mig väldigt ledsen. Och man är ju redan känslig av alla hormoner och att man precis fött barn. Jag kände inte att jag hade landat som jag velat och jag kände absolut inte att jag och Micke kunde dela den lyckligaste tiden i livet så som jag föreställt mig att vi skulle göra. Och då blev jag ledsen för det också.

Så tänker jag att det kanske hade varit bättre att växla ner, hoppat över den där fotbollsträningen, struntat i att städa och släppt på alla krav och måsten. Lätt att vara efterklok kanske, Och som Micke sa till mig, det går ju inte att ändra på det nu. Inte visste jag att våran älskade lilla krabba skulle få ont i magen heller. Vilan i början är så viktig, tid att läka och landa är också viktig. Man ska aldrig ta det för givet, aldrig. Jag har fått lära mig det den hårda vägen för min läkning har tagit tid, och kroppen regerar på flera faktorer.

Inte bara bebis mage som gjort ont, jag har haft ont i magen väldigt länge också, och har fortfarande. Helt annorlunda mot efter de andra graviditeterna och förlossningarna. Under andra veckan så började jag även få svåra eksem i händerna. Jag har atopiskt eksem och det blossar upp i skov, eller när jag inte mår bra. Som vid stress, infektioner eller inflammationer. Och med tanke på att den första tiden varit så tuff så var det inte så konstigt att mina eksem fullständigt exploderade. Det blev så illa så jag knappt kunde lyfta upp bebis för att eksemen blev såriga. Som om det inte var mycket i livet ändå. Men allt hänger ju ihop, och de ena påverkar det andra.

Jag har helt och hållet fått begränsa mig, och vad jag orkat och kunnat göra. Tillåtit mig att vara ledsen, försökt vila och samtidigt hitta en vardag som funkar för oss. Samtidigt så har jag jobbat lite när energin funnits och på helgerna när Micke varit hemma. Det ger mig så mycket glädje och jag tycker det är otroligt roligt. Det har blivit mitt lilla andrum och jag kan fokusera på något annat en stund.

Som jag skrev i början av inlägget så sökte jag mig till vårdcentral av en annan anledning också. Nyfödda barn har generellt lite svårt att hålla värmen och därför är det bra att ha bebisen hud mot hud. Krabban var inget undantag och hade lite låg temp efter att han föddes. Micke hade honom nära första timmarna på förlossningen och tempen blev bättre. Bebisar kan också vara lite blåaktiga i huden till en början, speciellt händer och fötter. Jag är inte speciellt orolig av mig och med den erfarenheten jag ändå har så var detta inget jag tänkte mycket på.

Men efter ett par veckor när det blåa inte blivit bättre så kände jag ändå att det var lite konstigt för det brukar ju ge med sig. Jag gav det en stund till och efter fyra veckor så ville jag ändå att någon skulle titta på det.

På vårdcentralen så ville läkaren att vi skulle kolla saturationen i båda händerna och båda fötterna. Det var inte det enklaste men med lite samarbete så fick vi till det (tror jag) och det visade helt normalt och han kunde syresätta sig bra. Vidare så gjorde man inget mera, alla de tidigare undersökningarna har varit bra och läkaren hörde inget blåsljud på hjärtat heller när han föddes. Jag är noga med att alltid ha strumpor på honom och värma med täcken och filtar, men trots detta så är han fortsatt lite blå om händer och fötter. Ibland så syns det även upp på benet och upp på armarna. Sjuksköterskan på bvc sa att hon inte hade någon erfarenhet av detta, men hon höll samtidigt med om att han var blåaktig/lila på händer och fötter. Ibland kan man ju tvivla på sig själv, som mamma har man kanske en tendens att överreagera något, speciellt när man precis fått barn. Helt normalt. Och jag ska erkänna att jag tänkt den tanken, överreagerar jag? Men det gjorde jag inte, för det syns tydligt. Likaså har andra i vår närhet  sett det.

Jag skulle höra av mig igen om det var något. Vet inte riktigt vad ska jag göra? Krabban mår ju bra bortsett från magont, han går upp i vikt och växer som han ska. Men ännu något som påverkat mitt egna mående.

Veckan som varit har Micke varit hemma från jobbet. För att avlasta mig, jag har behövt landa i allt. Vila. Och hitta mig själv. Jag tycker också att bebis mage är lite bättre, vissa dagar väldigt bra.

Många av er har skrivit privat till mig för ni har anat att jag kanske inte mått så bra. När mina inlägg blivit lite glesa, både här och på instagram. Tänk vad bra ni känner mig ändå Ni är så snälla och rara. Nu vet ni varför. Jag kämpar. Mår bättre och är piggare. Känner mig också gladare, för jag är ju världens lyckligaste egentligen. Men att få ett barn kan vara omvälvande på många sätt. En emotionell upplevelse med allt vad det innebär.

Kram / Madeleine

Och snälla media skriv nu ingen dramatisk överskift till en artikeln ni kapat rakt ifrån min blogg. ”12 barns mamman ett vrak efter nya upptäckten” Snälla låt mig slippa det, tack på förhand!