Det här inlägget påbörjade jag för flera veckor sedan och jag kommer ta vid där jag slutade skriva…
Jag älskar verkligen att jobba med kreativa saker. Att skapa är bland roligaste som finns, men också utmanande. Även om man har en bild i huvudet hur man vill att något ska bli så är det ju inte alls säkert att det blir just så. Av olika anledningar. Men just det driver mig framåt, jag vill lära mig och jag vill utvecklas. Det är roligt när man kommer framåt även om vägen dit kan vara lite brokig. Men mitt arbete kan vara bland det absolut roligaste som finns, älskar det ☺️
De senaste veckorna har jag jobbat med flera olika kampanjer som tagit min tid. Mitt upp i allt så har Mathilde och Livia också varit hemma från förskolan för att de blivit sjuka. I fredags var första dagen de var tillbaka igen efter och det var fredagen den 13e, behöver jag skriva mer? Nej de blev inte sjuka igen men Livia gick rakt in i en hylla och fick en blå bula i pannan, och efter det så hoppade hon på förskolans studsmattan och föll bakåt och slog i bakhuvudet också. De borde kanske fått vara hemma hela veckan Nåja, ny vecka och nya tag! Tjejerna ser framemot förskolan.
Fina loppisfynd som har fått flytta hem till oss
I helgen landade oturen hos mig. Jag har fått bältros. Helvetes värk. Tog ett tag innan jag fattade att det var det, men sen trillade poletten ner. Det är oklart vad som utlöser bältros men dåligt immunförsvar, stress eller annan sjukdom sägs vara en trolig anledning. Barnen smittande mig med deras förkylning och det i kombination med att jag är gravid är troligtvis förklaringen. Fick samma precis efter att Mathildes föddes. Då fick jag någon slags nervmedicin som gjorde mig helt snurrig, det var så himla otäckt minns jag.
Men det kan ju också ha andra anledningar, jag försöker just i detta sortera allt och det som är runtomkring mig och som påverkar min vardagen.
Men vi är så himla lyckliga för det lilla livet som växer i min mage. Och längtan är enorm Det gör att man mår bättre även i de tuffaste stunder.
Engla-Freja letade kläder till sin konfirmation, det var inte helt lätt att hitta den perfekta outfiten som skulle passa under kåpan. Helst inga kläder med mönster och absolut inga starka färger.
Min stora fina tjej, den här våren har varit händelserik och rolig. Konfirmationen har bjudit på många roliga saker.
Världens finaste hår, så avundsjuk!
Konfirmationen blev så himla fin!
Blir alltid så rörd av att höra den blomstertid nu kommer, och i kyrkan ännu mera. Just nu har jag känslorna på utsidan och då är det svårt att hålla tillbaka tårarna. När vi satt där i kyrkan så svalde jag flera gånger för att få bort den där klumpen i halsen.
Jag hade dessutom tankarna på någon i min närhet som inte mådde så bra. Kände oerhörd stor tacksamhet över att få sitta där jag satt, ihop med de jag älskar mest i hela världen. Och så samtidigt så ledsen över att att jag visste att någon annan inte alls hade det bra. Livet kan vara så förbaskat orättvist.
Har grubblat mycket på det här sista tiden, sedan jag fick reda på det där tråkiga som jag inte skrivit om här på bloggen. Många minnen kom tillbaka, och jag kände att orden tog slut. Orkade inte öppna datorn, orkade inte vara personlig om jag ens ville vara det? Det är så lätt att lägga upp en bild på Instagram, men här på bloggen delar jag alltid med mig av mitt liv på ett helt annat sätt. Ja jag kunde skrivit nått litet, men jag gjorde inte det. Jag ville heller inte skriva något om det ifall hon skulle läsa.
Efter kyrkan åkte vi till ett fik i hamnen, det kändes smidigt att åka någon annanstans istället för att bjuda hem alla. Eftersom jag precis haft bältros och inte var helt återställd så blev det lättaste alternativet bäst.
Engla-Frejas mormor, morfar, farmor, farfar och faster med barn kom. Det var mysigt att ses, och Engla-Freja var glad. Fikat däremot var under all kritik, pajerna var kalla och kaffet smakade bränt. Men vad gör det?
Engla-Freja och mormor
Förutom att jag lagt mycket tid på jobb och kampanjer så har jag i mån av tid försökt orka med min trädgård. Jag älskar min trädgård och tycker både det är roligt och avkopplande. Men eftersom jag haft så mycket tankar på annat håll så har jag inte lyckats fokusera. Äntligen kom alla dahlior ner i jorden i alla fall, jag har planterat i omgångar.
Tuvis fyllde jämnt första juni! Tio bast Hon fick allt hon önskade sig förutom en katt. Hon har inte gjort annat än tjatat om att få en katt. Trasan flyttade med Victor när han flyttade hemifrån. Han var lite ensam i början och ville ha sällskap hette det… Mmm jodå inte sjutton flyttade Trasan hem igen. Sen började Victor jobba heltid och han ville inte att katten skulle vara själv hemma så länge och då fick Trasan flytta hem till mormor och morfar som precis blivit ensamma efter att deras katt (Trasans son) gått bort. Det var en lång historia kort, men vi har inte haft katt på några år och vi har ju två hundar att lägga tiden på. Men Tuvis tjatar ändå, jag brukar säga att hon har fri tillgång till Trasan och får hälsa på hos honom när hon vill Men det är ju inte samma sak tycker hon.
Vi har fullt upp med våran älskade Toffie som fått sjukdomen alopecia X eller”black skin disease” som det också kallas. Hon tappar håret och får infektioner i huden. Likaså har hon patellaluxation. Ja fina lilla Toffie som uppfödaren ville avla på trots det sistnämnda problemet. Tack gud för att det INTE tog sig efter de parningsförsöken som de gjorde. Vi märkte ju direkt hur dåligt Toffie mådde efter att uppfödaren varit här och hämtat henne. Och flera veckor efteråt så var hon ”stirrig” på något sätt. Men ändå som ville man försöka igen, jag hade ju gått med på det eftersom jag hade skrivit ett avtal med uppfödaren. Men det kändes förfärligt rent ut sagt! 5 juli fyller Toffie 5 år och då är hon helt och hållet våran, det känns otroligt bra. Nu kom jag helt in på något annat och det var inte alls meningen. Födelsedagen blev fin trots att det inte blev någon katt
Vi har busat i trädgården. Inget går väl upp mot iskalla bad i zinkbaljan?
Älskade busunge!
Sen äntligen kom sommarlovet, och jag skrev en text på instagram.
Så otroligt stolt över barnen och nu äntligen ska de få njuta av ett långt härligt sommarlov.
Men jag vet också att sommarlovet kan vara jobbigt för många barn och föräldrar som känner stor press över vad man ska göra på lovet. Och därför vill jag skriva några rader om det.
Man behöver inte fylla alla lediga dagar med dyra resor. Och man behöver inte göra saker som kostar mycket pengar. Man kan istället hemestra, göra mysiga utflykter till närmsta strand. Ha vattenkrig i trädgården och festa på stuvade makaroner och falukorv. Jag skulle faktiskt vilja påstå att det är typ världens godaste mat. Så känn ingen press, njut av varandras sällskap och gör det bästa av det Att man inte har råd, eller möjlighet att resa och äta ute jämt definierar inte hur man är som förälder. Man har olika förutsättningar, och väljer kanske också hur man vill prioritera.
Jag har rest med mina föräldrar, men vet ni mina bästa minnen är hemifrån och från somrarna hos farmor och farfar i Ishult. Minns så väl när jag och min kusin Peter skulle cykla till Kristdala för att köpa godis (det var en bit att ta sig för att komma till närmsta affär). Det låter kanske inte så roligt, men oj vad vi skrattade. Roligaste sommaren!
Jag hade hunnit bli sjuk igen. Hög feber, hosta och allmänt sänkt. Var så ledsen över att jag missade barnens skolavslutningar i skolan. När jag precis blivit frisk från bältrosen som kom alltså en ny smäll. Barnen började, men nästan alla lyckades tillfriskna förutom Colin.
Micke filmade från skolgården så vi kunde sitta hemma i soffan och lyssna på alla sommarvisor.
Sen åkte han raka vägen till bageriet och köpte tårta, så det blev en fin skolavslutning ändå trots allt.
Jag har börjat förbereda för bebis ankomst. Sängen är på plats och vagnen står i hallen (ska visa mera av den sen).
Gulligaste bäddsetet från Geggamoja och Mrs Mighetto
När det var som värst med hostan och febern så blev jag lite orolig för den lilla i magen. Bebis sparkade inte lika mycket som annars, egentligen så är det väl kanske inte så lustigt eftersom jag höll bebisen vaken med mina hostanfall hela nätterna. Om jag blev trött, hur trött blev då den som bor inuti mig?
Nu mår jag mycket bättre och det har varit full aktivitet i magen så det känns bra. Jag har också varit hos barnmorskan och lyssnat mätt magen och tagit prover och allt ser alldeles perfekt ut. Bebis mår bra och jag kan slappna av lite mera. Mina hb-värden hade också blivit bättre igen sedan sist. Jag fattar inte varför de blir så dåliga ibland? Alltså de har ju varit knas redan innan graviditeten, så sjuk som jag var då var läskigt. Alla konstiga symtom som hjärtklappning, hjärntrötthet, glömsk, tappade ord, tappade hår, somnade överallt och helt snurrig. Det ska väl utredas senare, när bebis är här. Men nu har jag börjat äta mina tillskott igen och hb har gått från 105 till 122. Känner stor skillnad på en gång, och är glad för det.
Men så tufft att må dåligt när man är gravid! Usch alltså.
Premiärdoppet i poolen blev en succé! När Vättern inte hunnit bli tillräckligt varm så är poolen i trädgården perfekt ☀️
Vädret har ju hittills inte varit sådär superbra som förra året. Det har verkligen varit svajigt och inte alls lika varmt. Men jag klagar inte just nu Gör mig inget alls faktiskt om jag ska vara ärlig. Har varit lite orolig för en extremt varm sommar med värmeslag. Ni som varit gravid på sommaren vet precis vad jag pratar om Tackar gudarna för ac och kalla handdukar.
Men jag ska inte vara egoistisk, det klart vi hoppas på värme och sol nu! För barnens skull. Och de regniga dagarna kan vi mysa i pyjamasen.
Och det är precis vad vi har gjort hittills. Mellan solens strålar så har vi tittat på disneyfilmer i sängen i pyjamasen. Gulligt att vi kan matcha
Har verkligen försökt hålla humöret uppe trots bältros, sjukdomar och annat. Men jag antar att jag varit påverkad inte minst av att jag är nedsatt just nu, men också av det faktum att någon i min närhet blivit svårt sjuk. Drabbats av cancer. Väldigt aggressiv cancer. Från att varit frisk till att endast bara ha några månader kvar. Jag har tänkt så oroligt mycket på det här. Hon som var den första att krama om mig när min pappa hade gått bort av cancer, skulle nu behöva gå samma väg som honom. Efter en förbannad pandemin som tvingat oss att hålla avstånd! Det var ju nu hon skulle ta igen de åren och få njuta av sin familj. Jag blir så arg och ledsen. Kan knappt skriva om det för jag blir så ledsen.
Det tog en månad efter att jag fick reda på det här fruktansvärda orättvisa och hemska. En månad, och nu finns hon inte mera.
Jag försöker minnas de fina sakerna, ta fram bra minnen. Men just nu har jag svårt för det. Sådan är jag, jag måste tillåta mig att bli arg och ledsen först. Och just nu har jag mest varit det.
Nästa vecka är begravningen i Solna. Jag vill av hela mitt hjärta vara där men jag vet inte om jag kan.
Ledsen för min frånvaro. Det här är min anledning. Livet kommer emellan. Livet som inte alltid är vad det ser ut att vara, livet som kan vara orättvist, grymt och hemskt. Men det är ju också det vackraste vi har, och man ska ta vara på det så länge man har det
Kram / Madeleine
