Livet med våran finaste Mathilde. Gladaste ungen i världen. Jag brukar tänka det för mig själv ibland, det var himla tur att det var just hon som fick den där vidriga Selektiva Ätoviljan.

Det syns inte på henne och hon gör ingen stor grej utav det, hon lever på med en enorm livsglädje trots sina svårigheter i vardagen.

Jag har ju skrivit om det här åtskilliga gånger, och ni vet också hur mycket vi har kämpat för att få hjälp och bli tagna på allvar. För er som missat mina inlägg om det här så kan ni klicka på kategorin Selektiv ätovilja – ARFID (precis under överskriften på det här inlägget) så får ni upp alla inlägg.

Jag pratade med Mathildes läkare häromdagen hon kallade mig för björnmamma. Och jag tänker att det är väl precis så som alla föräldrar är när det behövs. Man slutar aldrig kämpa för sina barn oavsett vad.

Till dig som är mitt uppe i en riktigt kämpig stund just nu – det blir bättre! På ett eller annat sätt så kommer det bli bra. Jag vet hur hopplöst det kan kännas när man gör allt och lite till utan att riktigt  komma framåt. Det är en frustrerande känsla och man vill kanske ge upp. Men gör inte det, kämpa lite till och våga uttryck din oro för vården eller någon i din närhet. Det är kanske så, att ibland blir det lite värre innan det blir bättre? Det ligger nog ganska mycket i det hur man än väljer att se på det.

Vi har varit på många möten, pratat med olika personer från vården som är inblandade i  Mathildes problematik. Och det vi fokuserat på nu är att få igenom behovskost på förskolan. Till en viss del hade vi ju det redan innan, hon får äta korv varje dag och tillbehör som hon gillar. Tillbehören äter hon inte så mycket av men de serveras varje dag på förskolan. Det funkar inte superbra hon behöver få en ”varierad” kost. Ja så mycket som det går för hon äter ju knappt något. Men att äta korv varje dag funkar inte, hon behöver sin BillyPan Pizza, och helst lite saftsoppa.

Det har varit tvärnej kring det behovet när vi pratat med kostchefen, de har sina ramar och BillyPan anses inte som ”godkänd” mat. Och visst jag förstår precis hur de tänker, men utifrån Mathildes situation så är det ett måste för henne, annars kan hon inte leva ”normalt”. Inte alls bra att vi upprepade gånger behöver vara hemma för att Mathilde blir dålig av att bara äta korv. Hon blir förstoppad, får hög feber och kräks.

Nu hade vi ett nytt möte i början av januari och våran dietist var med. Vi gick igenom behovskosten och det intyg vi har från sjukvården, och den här gången blev det ännu mera tydligt hur viktigt det här är för våran tjej. Vi kom fram till att jag skulle ta med ett recept till förskolan hur jag lagar min korvstroganoff (eftersom vi inte får ta med matlådor) och att kostchefen än en gång skulle kolla upp möjligheten att kunna köpa in BillyPan.

Det kändes bra när vi gick därifrån. Ett stort steg framåt! Det gick några dagar och sen fick jag ett sms som löd.

Hej Madeleine! Nu har jag sett över vårt befintliga livsmedelsavtal. Vi har BillyPan original på avtal och kommer att ta hem det till förskolan.

Det brast för mig. Och jag blir tårögd även när jag skriver dessa rader. Det betyder så otroligt mycket för oss och framförallt för Mathilde. Obeskrivligt hur glad man kan bli över BillyPan, känns kanske fånigt men det är det bästa som hänt oss. Det ger också väldigt mycket hopp om förändring i framtiden för andra barn som också lider av Selektiv Ätovilja. Att man ihop med vården, skolan och kommunen kan se till barnets bästa och dennes behov.

Nu är vårt mål är att få en fungerande vardag där Mathilde kan vara på förskolan. Nästa höst början hon i förskoleklass och då är det bra om det rullar på. Vi har ett tag på oss och det känns bra att inte behöva stressa fram. Dessutom kan vi jobba på andra saker som förhoppningsvis kanske kan bidra till att matrepertoaren kan breddas.

Jag har läst varenda bok som har med att äta selektivt. Läst så mycket jag bara kan om ARFID. Jag har märkt att informationen hos sjukvården är näst intill obefintlig. Fenomenet kräsna barn förekommer dock mera. Jag menar att skillnaden är stor och det kan man se ganska direkt hos ett barn. Det här så mycket mera komplicerat än så. Min önskan är att BVC ska få utbildning inom detta. För visst är det där problemet ofta tas upp. Mitt barn äter dåligt, vi har testat det här och det här, vi märker ingen skillnad. Även på vårdcentralen så önskar jag mera utbildning hos läkare. Vi har träffat flera läkare som mer eller mindre skratta åt oss och sagt att barn äter till slut när de blir hungriga, och eran dotter följer sin viktkurva så det är ingen fara. Såklart så finns det säkert undan, men flera föräldrar som jag varit i kontakt med som har samma problem säger detsamma. Och det beror enbart på en sak – brist på kunskap. Och då måste ju vi som lever med detta informera alla så förståelsen bli större.

Glada nyheter ändå eller hur ☺️

I veckan har vi grejat i tjejernas rum. Och äntligen sitter kaninkrokarna på väggen. Det var ju på tiden.

Det märks att temat är kaniner va?

Skrivbordet jag köpte på Erikshjälpen Secondhand blev också så himla bra. Nu ska jag bara hitta en fin stol som passar. Lite tomt på väggen ovanför krokarna men jag tror vi har hittat de perfekta motiven som ska få pryda väggen. Systrarna är eniga. Överraskande nog, var lite orolig över att väggen skulle se ut som ett pussel där ett tag.

Vad tror ni om några tavlor från Mrs Mighetto? Motiven här nedan är några av favoriterna.

Kram / Madeleine

Den här lördagen började mysigt med en välbehövlig sovmorgon. Jag känner mig mycket bättre, en del av barnen är fortfarande väldigt förkylda. Men det kändes väldigt skönt att inte ha några måsten och ingen klocka att rätta sig efter ♥

Mickes mobil började dock plinga lagom tills vi skulle hälla upp kaffet. Det var hans jobb som undrade vart han var? Han svarade med en kort text och en emoji ”Jag är ledig ☕️”. Det hade visst blivit något fel i schemat och det fanns ingen personal. Det slutade i alla fall med att Micke hoppade i skorna och åkte dit och jobbade några timmar.

Jag kavlade upp ärmarna och passade då på att städa lite. Har försökt blunda för fläckarna på köksgolvet i flera dagar nu. Ni vet när man egentligen borde ta tag i det men verkligen inte orkat. Nu fick jag det gjort. Efter några timmar så hade hela nedervåningen fått sig omgång med både trasan och dammsugaren.

Mathilde kom in i köket och sa att hon var hungrig. Jag hade precis börjat plocka fram lite mellanmål till barnen och tänkte att jag skulle våga fråga henne om hon ville ha något annat än det hon brukar äta. Vi brukar alltid erbjuda henne samma mat som alla andra äter, hon får en tallrik och får ta det hon vill ha. Det brukar som alltid sluta med att hon ändå bara tar det hon gillar, men vi uppmuntrar alltid till att smaka utan att göra en stor grej utav det.

Som ni förstår så har vi genom åren provat ALLT när det kommer till kosten. Vi har försökt att leka fram ett mod att våga smaka på nya saker, vi har uteslutit allt hon gillar och bara erbjudit vår mat trots att vi vet att hon inte gillar den. Jag vill understryka att det var länge sedan vi testade det och jag rekommenderar inte att man gör så med barn som har selektiv ätovilja/ARFID för det funkar inte och kan resultera i att barnet svälter sig. Men som frustrerad förälder så gör man allt. Vi har också provat belöningssystem, och även det är något jag skäms för. Det funkar inte och barnen kan må otroligt dåligt psykiskt av det. Barnen vill ju att mamma och pappa ska vara glada och då kan det gå så långt att de tvingar sig själva att äta för att göra sina föräldrar nöjda. Och när jag skriver äta så menar jag smaka för det är ungefär så långt man kommer. Det blir inte bra i slutändan. Hemma hos oss så slutade det också alltid med att Mathilde kräktes. Vid några tillfällen så har vi försökt smyga in nya saker i den maten Mathilde faktiskt äter, men det har vi också lärt oss får en motsatt effekt och kan göra så att hon slutar äta även det hon gillar. Och när barn med selektiv ätovilja/ARFID slutar att äta något de gillar så är det en katastrof, deras matrepertoar är redan så liten att varje måltid och varje livsmedel är otroligt viktig. Jag upplever också att barn med den här sortens problematik har utvecklat ett smak och luktsinne som är utöver det vanliga. Vi kan tex enbart köra en viss sorts korv, byter vi så känner hon skillnad direkt.

Colin tog en smörgås och bredde på smör. Då sa jag till Mathilde ”Titta vad brorsan gör, ska du inte testa en smörgås du med? Tänk om du tycker den är jättegod!” Hon ville inte, och sa att hon kunde testa en annan dag. Nu vet ju jag att den där dagen inte kommer att komma i närtid och därför så frågade jag igen. Jag fick inget svar så därför frågade jag inte igen utan sa ”Men gumman jag breder en smörgås till dig med så kan du testa!” Hon ville inte ha den och fick nästan kväljningar, ”inget smör mamma!” Nej okej, jag tar fram en ny smörgås utan. Hon satt vid köksbordet länge och tittade på den lilla smörgåsen, jag satte mig bredvid och till slut tog hon upp den och tog en tugga. Det tog inte lång tid förens ögonen började tåras på Mathilde. Hon satt helt stilla, sa inte ett ljud och tittade mig rakt in i ögonen.

Jag hämtade papper och hon fick spotta ut den lilla smörgåsbiten. En tår glittrade på hennes kind. Vad hade jag gjort!? Mitt lilla hjärta! Jag gick sönder inombords, kände mig hemsk och skulle inte låtit henne tvinga sig i den där tuggan.

Jag hade hoppats på att hon skulle tycka om det. Under har ju skett förr. Tänk tänk tänk om hon skulle gillat det. Förstår ni vilken lycka det skulle varit. Det var länge sedan jag pushade henne till att testa på det här sättet. Jag kommer aldrig sluta hoppas på att Mathilde ska få en sund relation till mat och börja äta lite bättre. Men just nu känner jag mig som världens sämsta mamma.

Utan att säga något så kramades vi länge. Mathilde grät, och jag ville slå mig själv i huvudet för jag varit så jäkla dum. Efter det så pratade vi lite och jag frågade hur det kändes i munnen när hon smakade på smörgåsen. Hon kunde inte riktigt förklara men hon sa att det gjorde ont inne i kroppen, som att den inte ville ha smörgåsen. Och det smakade äckligt.

Livets Livia ♥

Jag försöker känna det hon känner, ta mig in i hennes känslor. Jag vet ju bara hur jag själv skulle reagerar ifall någon skulle försöka tvinga i mig fisk. Bara tanken på att stoppa fisk i munnen gör mig illamående. Jag kan ju inte heller förklara varför. Men jag kan känna känslan av att inte gilla något, och exakt så måste det ju vara för Mathilde. Fast ja, för allt i matväg som vi erbjuder.

Tror alla har något som de ej gillar, kanske någon grönsak? Lever brukar var en vanlig sak som man hör att andra inte gillar att äta. Inälvsmat. Ja tänkt dig något du inte gillar, och så tänker du att du blir du serverad detta varje dag. om och om igen. Ni förstår vart jag vill komma, det skulle ju vara fruktansvärt jobbigt att leva så, och med det så förstår man också hur jobbigt det är för Mathilde.

Det är inte som med anorexia, det är en helt annan sak och kallas för att man har en selektiv ätstörning. Stor skillnad och viktigt att göra skillnad på. Selektiv ätstörning betyder att man har en ätstörning som ligger till grund för att man har en skev kroppsbild. Man vill inte/kan inte äta för att man vill gå ner i vikt. Man vet att det är en ätstörning. Selektiv ätovilja/ARFID har inte med utseende och kroppsbild att göra. Det handlar om smaker, konsistens och färger på kosten. Och ja säkert något mera som man inte riktigt kan förklara.

En stund senare efter den här jobbiga situationen så somnade Mathilde. Det hör inte till vanligheterna. En sådan här lite grej blir så stor och tar extremt mycket energi. Jag borde inte pushat, jag känner mig hemskt. Borde vetat bättre. Jag kan det här utan och innan, hur tänkte jag. Jag ville ju bara göra något slags framsteg…

Ur föräldraperspektiv så är det jobbigt att leva med det här diagnosen. Jobbigt att ständigt vara en slags kostdetektiv, leta lösningar, hitta mat som funkar. Vardagssituationer som ska funka. Bråka för sina rättigheter, att få ha barn med den här diagnosen på förskolan med sin behovskost. Hålla balans med matintag för att hålla vikten uppe. Jobbigt att vara orolig för eventuella barnsjukdomar, eller bara en förkylning som kräver någon slags medicinering för det går inte. Bråka med sitt dåliga samvete för att man förtvivlat försöker att nå framgångar.

Ikväll har vi skrattat och lekt, allt är okej igen. Men mammahjärtat har gjort väldigt ont idag.

Många har frågat mig hur vi upptäckte att Mathilde hade Selektiv ätovilja. Jag har skrivit lite om det i tidigare inlägg, klicka på taggen Selektiv Ätovilja/ARFID längst upp i inlägget så hittar ni flera inlägg. Jag ska även skriva ett nytt inlägg om det här.

Och till er som undrar och tycker det är förskräckligt att jag skriver om det här. Anledningen till att jag skriver om det här är för att jag vill synliggöra selektiv ätovilja/ARFID. För att jag har en stor plattform där jag kan nå ut till väldigt många och förhoppningsvis göra skillnad. Jag berättar om våran situation men jag vet att jag talar för många som har det precis likadant. Tyvärr vet inte så många om det det här och har inte någon förståelse för hur det är att leva med den här diagnosen. Brist på kunskap brukar vara – När barnen blir hungriga så äter de till slut! Om man upprepade gånger bjuder barnet på varierad kost så lär de sig tycka om det. Nej så är det inte, de här barnen svälter hellre än att äta. Och nej de kan inte lära sig att tycka om allt. 

Läkare jag har mött har tom bemött mig med den här okunskapen. Nonchalant har de avisat mitt barns problem. Därför kommer jag alltid vilja informera om vad Selektiv Ätovilja är. För Mathildes skulle, och för alla andra barn som i tysthet lider av den här hemska diagnosen ♥

Kram / Madeleine

 

Hello new me! Från blond och kall till brun och varm. Vad tycker ni? Stor skillnad, känner knappt igen mig själv. Varje gång jag går förbi en spegel så hoppar jag till

Det kommer säkert ta lite tid att vänja sig vid mitt nya jag. Kanske måste lägga i lite ljusa slingor ändå, tror jag kommer trivas bättre.

Det här är min naturliga hårfärg och jag har bara färgat det ljusa mörkt. Det sägs ju att man passar bäst i sin egna hårfärg så jag ska verkligen ge det här en chans.

Men jag måste säga att det är roligt med med förändring. Spännande med något nytt.

Jag är lite sugen på att testa lash lift, har någon av er gjort det någon gång? Jag är alltid sist på bollen när det kommer till sådana där saker. Men väldigt många av mina vänner säger att det är bra, just för att man slipper använda mascara. Man vaknar på morgonen och är i princip klar. Det måste ju ändå vara en väldigt god anledning till varför man ska prova ☺️

Hur länge håller en lash lift förresten? Någon som vet?

Har ni sett att butikerna redan börjat plocka fram julsakerna? Alldeles för tidigt om man frågar mig. Nästan så man kan bli lite irriterad över det. Det har ju inte ens varit halloween. Men tro det eller ej jag har faktiskt redan köpt juldekorationer. Jag föll dit. Gick emot alla mina principer Det är inte dumma minsann, handeln vet hur de ska håva in sina kunder.

Men jag kunde de inte motstå dessa fina! (Förlåt att jag delar julinspiration redan, det måste vara pandemin som gjort att det slagit slint?)

Tänkte att jag ska hänga de i julgranen sen. Kanske rent utav skulle köpt några till. Hittade dem på Rusta, minns dock inte vad de kostade  men de var inte alls dyra.

Fina att att ha liggandes såhär också. Skulle vilja ha några små söta änglar i granen med. Hittade några från DBKD som ni kan se på bilden nedan. Man kan kanske kan göra några själv? Men de här änglarna kostade bara 59kr ni hittar dom >>HÄR<<

Någon annat som jag vill köpa är en varm väst. Gärna någon som värmer och går ner över rumpan. Så himla fint att ha till en tjock stickad tröja. Jag hittade den >>HÄR<< kanske ska slå till på den. Just bara för den verkar gå ner lite bak. Men undrar hur de är i storlek, små eller stora?

Köpte vinterjacka på HM förra veckan också, men den har inte kommit ännu, ska visa er så fort jag kan. Trodde jag läste oversize, när jag beställde den men såg sen i efterhand att det inte var det. Rackarns också! Älskar när det är stort och rymligt så man får plats med lager på lager, fryser nämligen som en galning på vintern.

Hoppas veckan börjar bra för er ♥ God morgon!

/Madeleine

 

 

 

Jag vill börja med att skriva TACK snälla för att ni ville ta er tid att läsa mina rader om selektiv ätovilja/ARFID igår. Det betyder så otroligt mycket. Det finns mycket jobbigt här i världen och på ett eller annat sätt så måste man lära sig acceptera och lära sig leva med det. Vad det än må vara.

Missförstå mig rätt nu, men jag hade hellre önskat ett brutet ben eller nått annat som man ”lätt” hade kunnat laga. Men när någon drabbas av något som är svårt att laga och dessutom förstå så blir det svårare att acceptera och lära sig leva med det även om man måste. Jag är glad över att det inte är livshotande, det hade kunnat vara värre. Sen vet jag att det finns de fall där personer blivit så sköra att det faktiskt blivit livsfarligt, men där är inte vi tackochlov. Och jag ber för att det inte ska gå så långt.

Jag ska snart svara på kommentarerna under förra inlägget, och vill någon passa på att fråga något om selektiv ätovilja/ARFID så ska jag göra mitt bästa för att svara på allas frågor ♥

Nu till något annat. Hur rolig är inte den här bilden nedan? Jag blir så full av skratt när jag ser den, och ja fylld av kärlek också såklart. Alla mina fina ungar på en och samma bild. Att få alla att se glada ut och titta in i kameran. samtidigt är en utmaning.

Det är exakt ett år sedan jag tog den här bilden. Mycket har hänt sedan dess, barnen växer onekligen väldigt fort. Svårt att förstå att alla dessa underbaringar kommer ifrån mig. Det absolut bästa jag gjort i livet!

Alla med sin egna personligheter, lika men ändå så olika. Vi har väldigt roligt ihop och vi skrattar mycket. Jag ska i alla fall försöka få till en ny fotografering snart. En ny bild att sätta in i familjealbumet.

Kommer ni ihåg att jag frågade er för ett tag sedan vad ni ville se mera utav här hos mig. Många skrev då att de ville se mera inredning. Det tycker jag roligt för jag älskar inredning. En blandning mellan nytt och gammalt tycker jag är finast. Återbruk är ju det absolut bästa som finns.

Länge sedan jag köpte något helt nytt, har länge letat runt bland loppisar efter att hitta de perfekta lamporna att ha i vardagsrummet. När jag fortfarande inte förra månaden hade hitta de rätta lamporna så var jag tvungen att ge upp mitt loppisletande. Micke tröttnade på mörkret Vi hade bestämt att vi var tvungna att ha nya ljuskällor i vardagsrummet till hösten. De lampor vi har haft innan har knappt gett något ljus och det har varit alldeles för mörkt.

Jag kikade lite på nätet och hittade ett par lampor från ZARA HOME som jag gillade. Och de fick det bli.

De var verkligen så fina och ljuset blev perfekt. Hade först tänkt att köpa två andra lampor som jag också tycker är väldigt fina, du hittar dem >>HÄR!<< En helt annat lampa, men visst är dessa jag köpte nästan finare? Och billigare.

På Zaras hemsida såg dock lampfoten lite mera beige ut. Men så nöjd!

Just nu håller jag också på med några olika akvarellmålningar till vardagsrummet. Sedan det gamla skåpet från Dakabom fick flytta hem till oss så känner jag att jag vill ändra om lite för att knyta ihop känslan på något sätt.

Ska visa er imorgon hur det blir ♥

Nu ska jag dela lite filmklipp från våran dag på Instagram. Du missar väl inte att följa oss där? >>@madeleineilmrud<< Vilken magiskt vacker höstdag vi fick. Ja ni får se på filmklippen. Hoppas ni också haft en fin dag.

Kram / Madeleine

Imorse när klockan ringde så sov jag som djupast. Varför är det alltid så? Man kan sova dåligt när man väl får sova, men när man verkligen måste gå upp ja då sover man som bäst.

Det var bara att kliva upp. Jag tror jag fortfarande sov när jag klev in i duschen, och frös gjorde jag också trots att jag duschade varmt. Hemskt.

Engla-Freja var redan vaken och iordninggjord. Hon hann väcka sina syskon innan jag hann ut ur duschen. Överraskande nog satt alla i soffan när jag kom ut.

Vi kom iväg i tid och alla var glada den här morgonen. Tror att det var flera som såg framemot att träffa sin klasskamrater igen ☺️

Adam däremot är hemma idag. Han avslutade förra året med att vara hemma från skolan och vara sjuk i influensan. Och startade nu det nya året med att vara hemma för smärta över bröstet. Tycker så synd om honom. För ett tag sedan så tog han sitt första C19 vaccin på vårdcentralen, vi fick stanna en längre stund med honom innan vi fick gå hem pga att han blev så sjuk vid ett annat tillfälle då vi vaccinerade honom. Det var väldigt länge sedan när han var liten och fick svininfluensavaccinet, men han blev jättesjuk då och Micke var inlagd med honom på sjukhus väldigt länge.

Vårdpersonalen har informerat oss om att det skiljer väldigt mycket på dessa vaccin så det ska inte vara någon fara. Men för att ta det säkra före det osäkra så ville de at vi skulle ha lite extra koll på honom. Det kändes okej och Adam kände inte något nämnvärt, men nu några dagar senare så har han fått ont över bröstet och så fort han anstränger sig så gör det så ont att han måste sätta sig ner. Vi får väl avvakta någon dag till kanske innan vi bokar en läkartid, ska försöka få tag i någon som kan ge oss råd.

Även Micke och William har klagat på obehag över bröstet sedan de tagit sitt vaccin. Och för Micke så blev det väldigt jobbigt, 1,5 vecka efter hans andra dos av Moderna. Han ramlade ihop i köket, klagade på svettningar och smärta. Han tog sig in i sovrummet och jag ville ringa 112, men det ville absolut inte. Han blev Efter en stunds vila så kände han sig mycket bättre, men skärrad. Den natten sov jag inte en blund, vågade inte. Men dagen efter så var allt som vanligt och Micke kände sig helt återställd från det som hänt.

Jag är absolut för vaccin, det hjälper och räddar liv. Men samtidigt är biverkningarna obehagliga och det måste man ju få tycka. Jag sa till Micke att han kanske borde rapportera sin biverkning, så de kan registrera det på något sätt?

Nog om det. Nu till något annat. Livets träd (Ingen betald reklam eller adlink) det här är bara för att jag vill dela med mig.

Fick det här halsbandet av min mamma i julklapp och jag älskar det! För mig symboliserar det moderskapet och alla mina barn ❤️ Fick även med matchande örhängen.

Ett presenttips till er som kanske är på jakt efter något vackert.

Ni ska jag ringa några viktiga samtal och förbereda lunch. Men vi hörs snart igen.

Kram / Madeleine

 

Godmorgon, ja för när du läser det här så har det säkert blivit morgon. Jag är uppe mitt i natten med Mathilde som har drömt mardrömmar. Mitt allt, jag brukar säger så till henne. Säger så till alla mina barn ♥ De är mitt allt!

Herregud den här dagen alltså, den har gått i ett. Det har varit lite rörigt, fattar inte varför det blir så ibland. Om något blir knas så tenderar allt att bli knas. Så hela dagen har alltså varit lite uppochner.  Tur den är över så man kan se framemot en ny dag.

På tal om rörigt, jag kommenterande faktiskt ett inlägg på Facebook häromdagen. Ett inlägg som expressen gjort av anledning till en artikeln de lagt ut. Det handlade om en elvabarnsmamma som väntade barn nummer tolv. Ja ni kan ju tänka er hur kommentarsfältet balla ur. Jösses! Förr i tiden så fick jag mycket knäppa kommentarer från människor som tyckte sig bestämma hur många barn man får skaffa enligt normen och landet lagom. Många förutfattade meningar om oss som väljer en stor familj. Det är precis som att det ligger en negativ förbannelse över storfamiljer. Människor är inte riktigt kloka i huvudet när de helt obrytt skriver saker utan att ta hänsyn till att det faktiskt kan såra någon.

För mig har det gått så långt att jag inte bryr mig längre, tar verkligen inte åt mig. Kan inte bry mig mindre. Sådant kommer med åren när man blir äldre, man blir klok och inser att man inte har tid att lägga sin dyrbara energi på knäppgökar.

Kan inte minns när jag sist engagerade mig att kommentera en sådan här artikel. Men för informations skull så skrev jag faktiskt några rader under det här in lägget på expressen. Ville enkelt förklara att man inte alls behöver vara dum i huvudet eller arbetslös för att vilja ha många barn. Jo en del har lite otur när de tänker, och då kan man ju vara snäll och förklara.

Men om vi bortser från alla knäppgökar, jag fick en genuin fråga från en man som undrade hur vi får ihop allt. Och hade han frågat mig idag så hade jag svarat – det får vi inte! Finns alltid dagar när det skiter sig och det tror jag händer alla föräldrar oavsett antal barn.

Vi har fotbollsträningar måndag, tisdag, onsdag, torsdag och fredag. På helgen är det matcher. Men så har vi också gymnastik och numera på både onsdagar och söndagar.

Jag skrev ju och berättade om att EmmyLou börjat på gymnastik, hon verkligen ÄLSKAR det. Dock så har hon hoppat upp några steg och det passade henne perfekt. Idag var första träningen i minitrupp 2. Oj vilken skillnad, precis vad EmmyLou önskade. Nu får hon träna på det sättet hon vill. Vi har ju tränat mycket hemma, nästan varje dag och det fick hon verkligen användning för idag.

Gladaste tjejen i stan. Hennes lycka är obeskrivlig. Hela kvällen pratade vi om gymnastiken och nu längtar EmmyLou till första tävlingen.

När EmmyLou inte står på händer här hemma så tittar hon gärna på en liten tjej på youtube som också håller på med gymnastik. Hon är väl några år äldre, men det är därifrån hon har fått inspiration till hemmaträningar. Och nu vill EmmyLou också starta en youtubekanal  där hon ska visa hur man går ner i spagat och splitt. Och där via ska dokumentera alla framtida tävlingar.

Vilket uppdrag tänker jag och slår dövörat till  

Syrran fixade frisyren inför träningen. 

Nähe dags att få några timmars sömn nu kanske. Mathilde har precis somnat om så jag ska passa på att sova jag med.

Kram / Madeleine

 

Så trött imorse när jag vaknade. Låg kvar i sängen in i det längsta. Till slut kom William kom in i sovrummet och frågade mig om det inte var dags att gå upp. Jo han informerade mig också om att hans tåg skulle gå några minuter senare. Självklart hoppade mamma i tofflorna och skjutsade. Ja jag vet att jag daltar lite, men det gör jag gärna fast att jag muttrade imorse när vi var tvungna att skrapa bilrutan. Utan bilskrapa och med tidspress. Busskort funkar utmärkt i krissituationer

Jag har börjat läsa en ny bok, kommit mer än halvvägs och har svårt att lägga ifrån mig boken. Den skildrar en pojkes uppväxt med en allvarlig blodsjukdom. Son till två kurdiska gerillasoldater. En väldigt gripande historia om överlevnad ur ett barns perspektiv. Boken heter glaspojken. En ny bok som släpptes för bara några dagar sedan.

Jag fastnade i boken och det fick jag sota för imorse när jag helst av allt ligga kvar och sova lite till.

Livets Livia vaknade dock strålande glad och pigg! Det var något som slog mig idag, alla våra barn har alltid varit så glada på morgonen när de har vaknat, inget dåligt morgonhumör alls. Är era barn glada på morgonen?

Jag serverade frukost när alla syskonen var lämnade på skolan och förskolan. Yoghurt och Skogaholms limpa är Livias bästa frukost. Jag satte mig ner bredvid henne och passade på att svara på lite mejl och lämna in två utkast som ska korras inför kommande kampanjer.

Jag hann t.o.m ta två samtal innan Livia krävde min fulla uppmärksamhet. Hon pekade på ytterdörren och ville gå ut, hon vill alltid gå ut. Vi tog på oss varma kläder och gick en promenad, det blev nästan 5 km. Så skönt att promenera, och härligt att jag äntligen kommit igång med det igen!

För bara någon månad sedan var det en omöjlighet. Jag orkade inte pga min anemi. Svårt att förstå hur det känns att ha dåliga blodvärden och brister. Men tänk dig att du tagit ut dig rejält fysiskt och är så trött så att du bara vill lägga dig ner i sängen. Så känns det. Minsta lilla ansträngning, gå upp för en trappa eller ta sig från sängen till soffan är jobbig. Det känns som man inte har någon kondition alls och hjärtklappningen är hemsk. Man kan tro att man är dödssjuk, får så mycket konstiga och knasiga symtom. Läskigt.

Nu verkar tillskotten gjort sitt, för wow vilken skillnad. Som natt och dag, och jag orkar gå en halv mil om dagen ♥ Och jag orkar leka med barnen.

Känner ni er trötta, har hjärtklappning, svettningar och inte riktigt känner igen er själva. Kolla upp era värden! Så värt och kräver inte någon större ansträngning. Man ska såklart alltid kontakta sin vårdcentral om man mår dåligt, men det jag menar är att det kan vara så enkelt som att man bara behöver extra tillskott.

Har fått många frågor om min väst och nu äntligen kom jag ihåg att ta kort på den. Så fin att ha till jeans, eller över en stickad tröja. Eller som jag också brukar ha till en klänning. Älskar den! Har den jämt på mig. Du hittar västen >>HÄR!<<

Den här pilevästen funkar till nästan alla tillfällen.

En annan sak som jag faktiskt själv ska unna mig är det >>HÄR!<<

Inte bara bra värden som krävs för att man ska må bra, utifrån och in brukar det ju heta. Men utsidan kan må bra av lite extra kärlek också ibland ♥

Nu ska jag ta med mig EmmyLou och åka på gymnastik i Borensberg. Alla föräldrar lämnar sina barn där och väntar utanför eller åker hem emellan. Jag stannar utanför, sitter i bilen. Ett perfekt tillfälle att läsa klart glaspojken.

Hörs senare!

Kram / Madelein

 

Klänningen många frågar om. Nu finns den i lager igen och i flera olika utföranden.

En riktig favorit som man kan ha när som helst på året. Fint att matcha med stickade koftor på hösten och vintern. Kostar inte alls mycket heller. Stor i storleken, jag har M i min klänning. och den finns i storlekarna xxs till xxl. En riktig dröm ♥

Ni hittar >>klänningen HÄR<<

Finns också många andra fina kläder i >>butiken<< Klicka på länken och ta en titt ☺️

Helt klart en av de klänningar jag hade mest under sommaren.

Kram / Madeleine ♥

Vilken fin dag det blev. Sol och blå himmel, mer kan man inte begära.

Men jag ska erkänna att jag varit lite trött idag. Jag gick upp tidigt på morgonen och lade mig sent igår. Vi var nämligen i Norrköping och hälsade på hos Oliver igår och sen tittade vi på när han fick ett tufft allsvenskt motstånd på fotbollsplanen.

Jag, Wille och några av de andra barnen gick till en pizzeria på Sankt Persgatan, pizzerian Napoli tror jag den heter. Det tog bara fem minuter att gå dit från Oliver så det var smidigt. Sen åt vi allihop hemma hos Oliver, och det tyckte barnen var roligt. Speciellt Adam som satt på balkongen åt, jag fick lite ont i magen av att bara gå ut på balkongen Herregud så högt upp! Oliver bor på sjunde våningen på matchgatan precis bredvid Platinumcars arena, jätte fina hus och lägenheten var galet snygg men jag hade inte vågat bo på högsta våningen det kittlas i magen när man tittar ut.

Här ser man Olivers hus till vänster i bild bakom arenan.

Vi var på plats först och taggade till tusen! Jag var så nervös över den här matchen så jag hade ont i magen.

Att Sleipner skulle få en tuff match förstod man redan innan, men jag tycker ändå laget kämpade på bra. Dock måste jag säga att de inte spelade den fotbollen de brukar göra, de verkade ha ställt om laget och uppställningen, dessutom så var det nog mycket nerver som påverkade spelet. Men fokus låg på försvaret i Sleipner och det tror jag påverkade deras chanser till målfest. De var alldeles för mycket fokus på att hjälpa backarna så de de fick aldrig chansen att spela upp bollen. Jag hade också velat se att Sleipners spelare hittade varandra lite bättre under kontringarna. Motståndarna lärde sig snabbt vilka som brukade passa varandra och det blev inte effektivt.

Men det första målet (som ju är det viktigaste hehe ) stod Sleipner för! Så roligt! Och hela Platinumcars arena hurrade av glädje. Härlig känsla. Sen blev det tufft och när Degerfors gjort två mål ganska snabbt så tappade Sleipner självförtroendet.

Efter det så dog matchen lite, men Sleipner kämpade så hårt. Oliver gjorde en riktigt bra andra halvlek. Han vågade ta för sig och blev väldigt offensiv, så grym ❤️

Efter matchen så sprang alla ut till storebror på fotbollsplanen ❤️

Det var en härlig eftermiddag och kväll. Det ska vi snart göra om igen.

Äventyr tar på krafterna och nu har jag krupit ner i sängen och hoppas på en god nattsömn. Imorgon väntas jobb hela dagen lång. Men jag kikar såklart in här någon gång under dagen och säger hej. 

Hoppas ni haft en bra dag, har ni kommit in i rutiner igen?

Kram / Madeleine 

Hej fina ♥ Ledsen för min frånvaro. Sommaren har gått fort, den är ju inte slut ännu men veckorna har susat förbi i en väldig fart och det är inte långt kvar tills det är dags för rutiner och skola igen.

Jag försöker suga åt mig så mycket jag bara kan av värmen och solens strålar. Njuta så mycket jag bara kan.

I ärlighetens namn så har jag inte mått så bra. Inte på en lång tid faktiskt. Det här kommer bli ett långt inlägg som jag hoppas du orkar läsa.

Jag är ju envis som synden, inte alltid till min fördel. Man skulle väl rent av kunna säga att jag är lite elak mot mig själv ibland för att jag är så envis och alltid biter ihop. Jag har länge varit obotligt trött, och hur mycket jag än har vilat så har jag inte blivit piggare. Varje gång jag försökt se en film med familjen så har jag somnat, så fort jag försökt sätta mig vid datorn och skriva några rader så har ögonen blivit så trötta så jag varit tvungen att stänga ner och göra något annat för att inte somna, eller rent av lägga mig en stund och sova. Jag har tappat ord, haft koncentrationssvårigheter och glömt saker. Fått hjärtklappning till och från, haft sus i öronen och tappat min kondition helt och hållet. För några veckor sedan klarade jag inte av att gå uppför en liten backe, orken bara försvann. En del symtom har jag haft länge, andra har kommit smygande och blivit värre och värre.

Så en dag i början av sommaren så vaknade jag en morgon med väldigt ont i låret. Försökte tänka på vad jag gjort dagen innan som kunnat framkallat sådan träningsvärk? Men nej jag hade ju inte gjort något ansträngande. Tänkte inte mera på det, men så kom smärtan igen och höll i sig hela tiden och då var jag ju tvungen att titta på låret för att se hur det såg ut. Ett blått blåmärke likt ett långt streck lyste längst med låret. Jag var lite varm och öm när jag kände på benet. Det såg precis ut som jag hade fått en smäll av något för att blåmärket var så rakt på något sätt, som jag slagit i någon kant. Men jag hade ingen minne av det, och det skulle jag ju kommit ihåg.

Jag skickade en bild till min mamma och frågade vad jag hade gjort? Men jag kunde inte förklara mer än att jag vaknade på morgonen av att jag såg ut såhär och hade ont. Jag gav det några dagar men när det inte försvann så fick jag känna mig besegrade och inse att jag kanske var tvungen att ringa vårdcentralen. Jag söker ju inte i första taget men efter påtryck från min mamma så ringde jag till slut och bokade en tid i alla fall. Jag lovade också att jag skulle berätta om alla mina symtom som jag hade.

Läkaren tyckte att det var bra att jag tog upp allt, och efter det så kom vi överens om att jag skulle göra en riktig hälsokontroll. Hon undersökte mig från topp till tå, när hon skulle lyssna på hjärtat så kände jag att det började slå oregelbundet. Jag är vid det här laget van vid att hjärtklappningen kommer och går. I början var det väldigt läskigt och jag blev orolig. Sen försökte jag rannsaka mig själv med att det kanske bara var inbillning, eller att jag bara var stressad inombords fast jag faktiskt inte alls kände mig stressad. Äsch, jag försökte hitta på alla möjliga anledningar och till slut så lärde jag mig att det försvann efter en stund. Det har gjort mig lugn på något sätt även det såklart känns obehagligt ibland. Istället för att bli rädd för det, så blir jag idag mest irriterad på att det stör min vardag.

Jag sa inget till läkaren när hon undersökte mig, om hon noterade det jag kände så var det ju inte inbillning. Hon bad mig hålla andan flera gånger och lyssnade länge och mycket. Sen lämnade hon mig i rummet utan att säga vad hon hört, hon skulle rådfrågade sin kollega om något. De kom tillbaka båda två och han tittade på mitt ben. De konstaterade att de trodde det bara var en ytlig propp men att jag skulle lämna en massa prover för att få mera indikationer om hur det stod till. Efter det så berättade läkaren att hon hörde att mitt hjärta slog oregelbundet och att hon ville att jag skulle lämna ett EKG på en gång. Det gick snabbt och det visade inget avvikande. Men det var ändå skönt på något sätt att läkaren hörde det jag kände.

Vidare så fick jag lämna en himla massa prover, och jag har även varit och tagit flera blodprover i omgångar. Strax efter det här så fick jag lite katastroftankar, jag tänkte det värsta och alla mina symtom som enbart blev värre och värre påverkade mig inte bara fysiskt utan även psykiskt. Sjukt jobbigt. Läkaren lovade att ringa mig följande vecka, men det gjorde hon inte. Jag väntade ännu en vecka men fick inget samtal. Är det bra eller dåligt försökte jag analysera, men det vet man ju aldrig. Till slut så gick jag in på 1177 och skrev till min vårdcentral, jag kände mig aningen besviken och irriterad på att man inte hörde av sig när man lovat, läkaren visste dessutom att jag gärna ville att hon skulle här av sig så fort som möjligt. Till svar fick jag att hon var på semester och att alla prover inte hade inkommit ännu och därför så väntade man. Nåja, till slut så fick jag ett samtal och läkaren berättade för mig att jag hade fruktansvärt dåligt blodvärde. Hon ville komplettera mina prover med ännu flera så dagen där på så åkte jag ännu en gång upp till vårdcentralen och lämna några rör.

Tjejen som tog proverna var supergullig, jag berättade för henne att jag hade dåliga blodvärden och sa att jag ofta kände mig svimfärdig. Dagen innan när jag och Micke var på ÖoB så höll jag på att ramla ihop när det blev svart för ögonen, och yrseln ville inte ge med sig. Hon berättade då att hon också hade haft dåliga värden och snarlika symtom som gjorde att hon både fick blod och järndropp. Man kan tydligen bli jättesjuk av en sådan ”liten” brist i kroppen. Även när man är ung.

Efter en vecka kom nya provsvar, domen blev att jag hade brist på både B12 och folsyra och det i sin tur gör att kroppen inte kan ta upp järn. Läkaren berättade att det inte alls är konstigt att jag mått så dåligt länge. Du har en ordentlig brist! Och man kan bli väldigt sjuk av det så därför kommer jag skriva ut flera tabletter som du ska äta under en tremånaders period. Okej, så det är inte konstigt att hjärtat slår volter och att jag inte orkar hålla mig vaken om dagarna, det är precis alla symtom på den brister jag har. Helt plötsligt kände jag mig lite fånig över att jag tänkt så dramatiskt när det ”bara” var det här. Sen blev jag chockad över hur en brist kan påverka ens kropp så mycket. Jag fattar ju såklart att man kan må dåligt, men inte att man kunde må här dåligt.

Jag ska lämna flera prover och det här ska givetsvis följas upp. Eftersom jag haft problem med uppsvullen mage och smärta i magen efter måltider så ska jag även lämna prover för celiaki – glutenintolerans. När man har den sorts brist jag har så kan det nämligen indikera att det är en glutenintolerans som är grunden till problemet.

Eftersom jag är ivrig att återfå mitt liv så har jag redan lagt om min kost och äter sedan en vecka tillbaka glutenfritt och för första gången på 1,5 år så har jag  knappt inte fått ont i magen efter att jag ätit spagetti och köttfärsås. Alltså bara det är en vinst för mig! Annars har mina måltider den senaste tiden gett mig ångest, ibland får jag jätteont i magen och ibland bara lite. Men den här gången kände jag nästan ingenting! Och inte svullnade magen upp som en ballong efteråt heller. Då blev jag övertygad om att jag var tvungen att fortsätta med detta en tid framöver för att se om det blir en långvarig skillnad. Kan det vara så enkelt? Att allt bottnar i en glutenintolerans?

Sakta men säkert så känner jag mig lite piggare. Som en ny människa! Det susar inte lika mycket i öronen och jag har inte varit lika yr. Hör och häpna så har jag också lyckats hålla mig vaken genom en hel film Hjärtklappningen kommer och går lite då och då men jag antar att det kanske kan ta en tid innan allt blir bra?! Jag hoppas det försvinner helt och hållet. Och jag har efter en lång lång tid klarat av att skriva det här inlägget på bloggen utan att somna.

Läkaren trodde att jag gått med dåliga värden under en väldigt lång tid, redan 2019. Jag som trodde mina konstiga symtom berodde på att jag var på väg in i väggen. Även den läkaren som jag träffade då trodde att det kunde vara så pga omständigheterna i mitt liv med allt som var. Rättegångar och annat. Och det var ju också en tanke jag hade i början av sommaren när jag knappt orkade ta mig upp ur sängen. Är jag på väg mot den omtalade väggen? Men nej, den här läktaren var övertygad om att det var dåliga blodvärden redan då.

Nu kan väl allt bara bli bättre, och jag är glad över att jag känner mig piggare. Har ni symtom liknande mina så kan jag råda er att gå och kolla hur era värden ser ut. Järn, B12, folsyra och blodvärde. Man kan  uppenbarligen bli väldigt dålig om det inte står rätt till med dessa.

Jag känner mig mer positiv än någonsin, och äntligen är lusten tillbaka att skriva här ♥ Jag har sååå mycket att dela med er! Nu tar vi nya tag.

Jag har under sommaren fått många meddelanden på Instagram där ni skriver att det verkar vara något fel på min blogg. Att man kommer till en sida som försöker få konstig information, en osäker sida. Jag vet inte varför det är så, det hände även mig när jag försöker gå in på min blogg. Det enda som funkar då är att öppna upp en ny privat sida på mobilen och skriva i min bloggadress, eller att klicka på länken till bloggen som ligger på min instagramprofil. Skitskumt. Jag har redan tagit upp det med min kontaktperson, och jag ska ta upp det igen så allt funkar perfekt. 

Kram / Madeleine