Lördagkväll och jag tänkte jag skulle kika in här och säga hej ♥ Det blev visst ett långt inlägg, men jag hopppas ni vill läsa.

Hoppas ni har det bra! Jag har haft en hektisk vecka med många deadline och möten. Jag har ju också som ni vet precis gått igenom ett missfall som jag fortfarande bearbetar. Så skönt att kunna skriva det och vara ärlig med hur jag mår och vad jag känner. Det var bland det tuffaste jag gått igenom, tror ingen har missat att jag känner så utan att jag ingående har gett några detaljer.

Jag hade ändå önskat att man kanske kunde ge mig en tid att komma över detta, bara gett mig lite lite mera tid. Respekterat våran brutala verklighet och sorg. Några tidningar har hört av sig och frågat om de får intervjua mig om missfallet. Och jag förstår att jag kanske får sådana frågor eftersom jag själv valt att skriva ut det. Men ändå, jag hade önskat att man gett mig lite mera tid. Jag har också fått frågor om vi väntar barn igen? När det är dags nästa gång. Man kanske frågar av välmening, men snälla fråga inte sånt! Inte nu, det var inte så länge sedan allt hände. Jag förstår inte riktigt hur man har mage att fråga något sådant. Det känns osmakligt. Nej vi planerar inte att skaffa barn, om vi gör det senare eller om vi inte gör det kan jag inte svara på. Hoppas ni vill förstå ♥

Just nu vill jag bara fokusera på det jag har och på det ja vill göra i livet. Jag brinner för barn, föräldrar och en tillvaro i harmoni och det vill jag jobba med. Som socialpedagog eller i uppdag kring det. Något som jag ser framemot.

Senaste inlägget jag skrev på bloggen så uttryckte jag min lycka över hur bra det går för Mathilde på förskolan. Jag är så lycklig för våran tjejs skull. Att få se henne inkluderad, att hon får vara en del utav gruppen trots sina problem är fantastiskt.

Men gudarna ska veta att det kan svänga fort, på olika sätt. I torsdags höll jag på att publicera världens tråkigaste inlägg här med bara en massa uppgivenhet. Inte för att Mathilde har slutat äta sin korv på förskolan för det gör hon fortfarande. Men för att vi hade ett möte med kostchefen. Det var jag och Micke, kostchefen, rektor och en pedagog. Vi skulle ha ett möte för att planera vidare då korven inte kan vara hennes enda kost på förskolan.

Det är otroligt viktigt att Mathilde får varierad kost på förskolan, och med det menar jag att man måste variera bland den kosten hon äter. Kostcirkeln som man borde äta är helt utesluten för Mathilde som ni förstår och det är ju därför vi har dessa möten. Det däremot tror jag inte kostchefen förstod.

I vårt fall så utesluter tyvärr det ena det andra, får Mathilde inte den speciella dressing som hon gillar så kan man inte få i henne tex lite ris eller pasta. Det går betydligt enklare om hon får sin dressing som hon gillar. Ibland kan hon äta lite utan men det är inte några mängder och absolut inte en fullgod lunch. Men den dressingen var absolut utesluten att köpa in. det gick inte! Likaså var det kört att köpa in billypan och saftsoppa. Jaha, något mera fanns det visst inte på Mathildes matrepertoar.

Kostchefen förklarade att de gör en behovsanalys för vad barn i genomsnitt behöver under en dag. Vilka energier som är bra och inte. Det går efter en ram de har, de har även en policy som hon nämnde ett flertal gånger under mötet. Jag förstår absolut att man generellt måste jobba utefter den här ramen, men i vårt fall så funkar inte några generella ramar. Här måste man se vad man kan göra på individnivå! Men det gjorde hon inte alls. Otroligt frustrerande.

Jag försökte väldigt pedagogisk förklara hur det är för Mathilde att leva med selektiv ätovilja. Och att man måste vara väldigt försiktig men allt man gör när det kommer till mat, dofter och smak. Vi har kommit väldigt långt på egen hand genom att jobba fram nya lösningar och jag är väldigt rädd för att det ska raseras. Kostchefen sa  att de kunde försöka blanda en egen dressing likt den Mathilde äter. Och det är ju superbra, vi är öppna för att prova bara man gör det försiktigt. Dock så har vi erfarenhet av att det också kan resultera i att hon slutar äta den dressingen hon faktiskt gillar. Man ruckar på hennes trygghet med smaker hon inte gillar och då blir det ofta galet.

Men det var i stort sett så långt de kunde gå för att hjälpa oss med kosten. Jag kände under mötet hur frustrationen växte inom mig. Hur glädjen försvann lika fort som den kom. Jag kom med förslag på att vi kanske kunde prova hemmagjord pizza istället för billypan på förskolan. Om köket gjorde den själv så kanske det skulle vara mera accepterat eftersom hon vägrade att köpa in Mathildes kost. Men då fick jag till svar att de bara äter pizza ibland och i så fall som mellanmål. Jag bad om att Mathilde kanske kunde få prova det till lunch ändå men det gick kostchefen inte med på. Sen förklarade hon att det inte går att köpa in allt som barnen vill ha. Jag citerar ”tänk om vi skulle ta in allt som alla barn vill ha, det går inte. Sådant får ni äta hemma inte här på förskolan”. Och när han hon sa det så förstod jag att hon inte fattar vad det är vi lever med.

Jag blev så ledsen. Sen blev jag arg. Hur kan man välja bort något som är livsviktigt för ett barn? Hur kan man inte vilja anpassa för att det ska funka? På grund av deras ramar och policy? Jag berättade för kostchefen att vi måste hitta en lösning som fungerar över tid, för vad händer när hon tröttnar på korven på förskolan? Som jag vet att hon komma göra. Till svar fick jag ”det får vi ta då!” Men nej det kan vi absolut inte ta då, när hon tröttnar på korven så har hon i princip inget hon kan äta på förskolan och då måste vi ta hem henne istället. Då kan hon inte vara på förskolan, och då blir vi begränsade. Därför är det otroligt viktigt att man kan anpassa och låta henne äta det hon behöver. Som det ser ut idag så kan hon inte äta frukost på förskolan, det är jobbigt för henne på morgonen att äta så det tar ett tag innan hon får i sig något på morgonen. Av den anledningen börjar hon därför klockan nio, och eftersom hon bara kan äta korv över lunch så orkar hon bara vara till senast klockan två, vi brukar hämta henne lite innan. Micke vabbar fortfarande halvtid men vi vill inget annat än att hon ska kunna vara heltid på förskolan.

Jag har pratat med vårt vårdteam om det här och hur mötet med kostchefen gick. Så nu ska vi försöka styra upp ett nytt möte där läkare och logoped ska närvara. Det kanske väger lite tyngre i frågan om behovskost när sjukvården närvarar.

Anledning till att jag skriver om det här är för att vi måste synliggöra de här problemen. Det finns så otroligt många med kostproblem. Selektiv ätovilja – ARFID. Många barn med npf diagnos, men även de utan som i Mathildes fall. Det är en rättighet för barn att kunna få vara mätta i förskolan och i skolan, i min värld så borde en så liten anpassning inte vara några problem. Konsekvensen av att inte anpassa blir större.

Jag tycker inte om att jämföra, men om jag ska göra det för att förtydliga problemet så skulle jag kunna jämföra det med ett barn som kanske sitter i rullstol. På grund av handikapp så måste man anpassa en dörrpost så hen kan komma igenom med sin rullstol. Det känns ju som en självklarhet eller hur? Likadant är det för Mathilde, men hennes handikapp sitter i kosten. Kan man inte anpassa kosten så kan hon inte vara på förskolan. Det är så enkelt.

Jag berättade lite om det här på storys på Instagram och många vänliga själar hörde av sig. Allt från pedagoger, till lärare, rektorer och kostpersonal. Alla skrev samma sak – det är en självklarhet att barnen med dessa problem ska få sin behovskost. Så tacksam för att flera vill dela med sig av sina tankar och erfarenheter ♥ Tack.

Mathilde är en solstråle. Har inte varit med om ett barn som har så mycket glädje i sig. Hon är tamejtusan alltid glad och skrattar. Nu tar vi nya tag nästa vecka och hoppas att vi kan göra någon skillnad. Inte bara för våran skull utan för allas skull som har den här problematiken.

Imorgon ska jag skriva om mera lättsamma saker. Det kommer ni gilla ♥ Hörs imorgon!

Kram / Madeleine

Mysig söndag ihop med familjen. Vi började dagen med fotboll, Charlie hade match idag så Micke och Colin åkte och tittade på honom. Vi andra var hemma och lagade mat och förberedde efterrätt. Idag blev det ugnsbakad falukorv och potatis, och efter det så blev det en smarrig äppelpaj med vaniljvisp. Så gott.

Mickes föräldrar kom förbi och gratulerade fyrtiotreåringen, och så passade de på att fira Livia, Adam och EmmyLou eftersom de inte  var här när barnen fyllde år.

Efter lite städ, tvätt och förberedelser inför kommande vecka så hade jag tänkt att varva ner med det bästa jag vet – nämligen en ansiktsmask. Det finns inget bättre än att rengöra ansiktet och sedan lägga sig i soffan med en härlig mask. Bästa bästa bästa!

Det har blivit min lilla grej, ibland när jag vill unna mig lite vardagslyx. Engla-Freja brukar använda ansiktsmasker också, och de mindre tjejerna och killarna brukar tjata om att de hemskt gärna vill testa med.

Ikväll blev EmmyLou lycklig för hon fick lov att testa en mask, hennes lycka var total. Och hon sprang uppför trapporna till övervåningen för att berätta om den stora nyheten.

Ja jag vet att hon är för liten egentligen, men det här var ett undantagsfall och jag känner mig helt trygg med dessa masker eftersom jag använt dom själv ett tag. Och hur gullig, jag är tvungen att visa er ♥

Lyckligaste tjejen någonsin!

Maskerna från ABC Skin är veganska, och de är ej testade på djur. Viktig fakta som jag gärna vill nämna.

ABC Skin har två olika ansiktsmasker GET HYDRATED – Som återfuktar ansiktet. Och som alla vet så är just återfukta det absolut viktigaste för huden. Den här masken passar alla, både unga och gamla. Ingredienserna i denna mask inkluderar hyaluronsyra, vitamin-c, nypon och aloe vera för att nämna några. Det håller ansiktet piggt och fräscht samtidigt som man får ett glow som står sig hela dagen. Stort stort gilla på den här ansiktsmasken!

Sedan har vi GET SMOOTH – Hej Retinol! Jag älskar retinol, det har blivit min bästa hudvårdsvän sedan några år tillbaka. Vet att många forskar också älskar retinol när det kommer till hudvård. Förhindra fina linjer och föryngra huden med denna mask som inkluderar retinol, hyaluronsyra, glycerin och collagen. Men hörni! Använd denna med försiktighet –  ABC Skin har haft många fall där människor har blivit kära i användare av denna mask

Ni kommer gilla de här!

Jag märker oerhört stor skillnad på huden när jag använder Hydrogel-mask, jag föredrar det alla dagar i veckan framför bomull.

Tester har visat att hydrogel-masker återfuktar och absorberar in ingredienserna i huden på ett effektivare sätt än bomullsmasker. Hydrogel-masker kan ibland uppfattas som lite “torr”; när den i själva verket verkar tvärtom, tack vare att inget innehåll går till spillo. Masken sitter betydligt mer fast på ansiktet och upptagningsförmågan av innehållet på hydrogel-mask kan i vissa jämförelser vara mångfalt bättre än hos bomullsmasker.

Det bästa av allt är att dessa kommer direkt hem i brevlådan varje månad, på så sätt har jag alltid masker hemma ♥ Ja om inte mina raringar råkat ”låna” några

Just ni får 80% rabatt på första månaden när ni beställer ABC Skin när ni uppger koden: hey200. Ja du läste rätt ⭐️ Hur fantastiskt är inte det!? Klicka HÄR för att komma till maskerna direkt.

Anledningen är att ABC Skin vill marknadsföra sig på ett schysst sätt. De är stjärnor på just Hydrolgel-masker och de är måna om att deras kunder får det absolut bästa, därför ger de 80% rabatt första månaden så alla nya kunder kan testa produkterna nästan gratis

Hoppas ni som provar maskerna kommer att gilla dom lika mycket som jag, berätta gärna för mig vad ni tycker ♥

Ta hand om er så hörs vi imorgon.

Kram / Madeleine

 

Det finns inget lätt sätt att skriva det på, så jag bara skriver det.

Vi har förlorat våran bebis. Jag var gravid men hjärtat slutade slå. Jag har den senaste veckan upplevt det värsta jag någonsin varit med om. En smärta jag aldrig tidigare känt. Lika mycket fysiskt som psykiskt.

Jag har nog inte riktigt förstått än. Min kropp är svag, jag har ont och mitt blodvärde är värre än någonsin. Så illa att jag inte orkat ta mig upp ur sängen utan att Micke hjälpt mig. Varje andetag har varit jobbigt.

Barnen är ledsna och vill förstå varför. Vi är ledsna och vill förstå. Jag önskar jag hade svar.

Hade först inte tänkt att skriva om det här, men det är för tungt att låtsas som att inget hänt. Jag mår inte så bra just nu.

Kanske kommer skriva mera om det? För det finns så mycket som jag vill skriva, samtidigt så känns det så privat. Jag vet inte, nu handlar det bara om att komma tillbaka till livet. Läka och få tillbaka orken.

Jag är så evigt tacksam att jag träffat helt underbara människor inom sjukvården. Alla har varit så fina, gulliga och förstående. Gråter bara jag tänker på det.

Och Micke, det stödet han har varit och är finns inte ord för ♥

Idag ska jag försöka tänka på något annat, jag behöver ett miljöombyte. Behöver komma ut en stund efter allt, hoppas att jag orkar.

Kram / Madeleine

Visst ska man unna sig mera? Det tycker jag i alla fall!

Jag har den senaste tiden släppt mycket på vad som är okej och inte okej. Har helt enkelt inte orkat att ha den disciplinen. Inte tränat, inte ätit speciellt nyttigt hela tiden heller. Ja det får väl vara någon slags måtta på onyttigheterna kanske men jag har ändå släppt på mycket sådant nu en tid. Och vet ni, ska jag vara helt ärligt så är det precis vad jag har behövt göra. Unna mig mera och tänka mindre.

Otroligt härligt faktiskt. Är väl en ganska vanlig företeelse att man som förälder sätter sig sist på prioriteringslistan. Barnen kommer först och så ska det naturligtvis vara, men ofta så hamnar man alldeles för långt ner på listan om man ens är med där?

Jag ska erkänna, jag har blivit sämst på att ta hand om mig själv. Åker sällan hemifrån, är i och för sig väldigt hemmakär men förutom det så är jag faktiskt otroligt dålig på det. Hemskt dålig. Man borde unna sig mera helt enkelt. Små saker.

Jag unnade mig en extra kopp kaffe latte och två glutenfria gammaldags bollar. Ibland behövs inte mera ♥ Och extra fint kändes det eftersom jag fick inviga mina nya koppar från Ditte Svanfeldt.

Här brukar jag sitta och jobba. Mitt favoritställe. Sedan skåpet flyttade in så blev det en helt annan energi och trivsel.

Köpte för länge sedan två lampetter som har legat länge, ni kan skymta dom liggandes i skåpet. För er som vill se dom så har jag lagt ut ett klipp på >>Instagram<< Vad tycker ni? Visst borde de få en fin plats någonstans?

Hösten har alltid varit min favoritårstid, numera får den dela förstaplats med sommaren. Men visst är hösten fin såhär års?

Älskar att se det gröna skifta i höstfärger.

Hittade ett så vackert ställe på våran promenad. Här skulle man kunna fotografera ett kärleksfullt par, eller göra en otroligt vacker gravidfotografering. Nu fick Cosmo vara modellen för dagen. Älskade vovve.

William skickade en video på Devil häromdagen, det knöt sig i magen på mig. Som jag saknar honom. Man önskar att man kunde ha sina fyrbenta vänner längre hos sig. De lämnar efter sig ett enormt tomrum. Men vi är glada över att vi har Cosmo och Toffie, tänk om vi inte haft dem. Det hade nog varit ännu värre då.

Idag har barnen studiedag, några av barnen är sjuka så det passade ju perfekt. De är inte överlyckliga direkt, att vara sjuk på en ledig dag suger hörde jag precis någon muttra ifrån soffan.

Jag ska precis skala potatis, vi ska göra våra kryddiga biffar med magiskt god chilisås och hasselbackspotatis. Jag totalt ÄLSKAR denna rätt! Ni måste prova om ni inte har gjort det, väldigt enkelt recept men otroligt gott! Klicka på >>recept<< så kommer ni direkt till receptet som jag lagt ut tidigare.

Innan jag ska kavla upp ärmarna så skulle jag vilja be er om en tjänst.

Det är så himla roligt att vara tillbaka här, vara mera aktiv på bloggen igen. Med skrivet så skulle jag vilja ha eran åsikt och era tankar. Finns det något som du saknar här? Vill du att jag ska skriva mera om något speciellt? Du får gärna tipsa mig ☺️ Ge mig några ämnen så kanske jag kan skriva orm något specifikt som du önskar en gång i veckan.

Jag skulle bli så glad om du ville kommentera här nedan

Vi hörs senare!

Kram / Madeleine

 

 

Efterlängtad helg. Som jag hade längtat efter sovmorgon idag, men det blev inget med det. Mathilde väckte mig klockan 06 och hade drömt något otäckt. Hon har gjort det i flera dagar i rad nu. Säkert någon utvecklingsfas som spökar, alla mina barn har drömt mera eller mindre under de perioderna.

Vi gick upp och drack lite vatten och kröp ner i sängen igen. Jag satte på Disney+ på teven och sen så somnade vi om en liten stund igen. Mysigt.

Den här helgen firar vi lite, flera saker som är värt att firas ♥ Micke fyllde år i torsdags och som alltid så väcker vi födelsedagsbarnet i huset med sång och tända ljus. Ingen tårta dock, Micke fick en skagensmörgås med extra räkor. Och nu i helgen ska vi fira honom lite extra.

Sedan så firar vi mig. Jag loggade in på 1177 för att läsa min journal i veckan. Har dragit mig lite för det men jag ville ändå se vad det stod efter mitt missfall, mitt missed abortion – fördröjt missfall. Det var tungt, men jag tror ändå att det är nyttigt att läsa och bearbeta. När man känner sig redo, det är såklart olika för alla.

När det här hände så tyckte den första läkaren vi fick träffa att jag skulle ta ett nytt cytologprov. Jag hade inte gjort det på länge och eftersom jag är opererad för svåra cellförändringar så var det extra viktigt. Och jag visste ju att hon hade rätt. Men jag sa nej först, var helt förstörd och låg där i gynstolen och hade precis fått veta att bebisen i magen inte levde. Jag kände att det räckte för stunden. Men hon var väldigt påstridig och tyckte absolut att vi skulle ta ett ordentligt prov. Jag fick en känsla av att det kanske var en anledning till att det blivit som det blivit, ja med bebisen alltså. Så jag sa ja, sen fick jag en olustig känsla i kroppen. Det tar oftast ganska många veckor innan man får svar, åtminstone här i Östergötland. Inte nog med det vi måste gå igenom med missfallet, nu skulle jag också behöva vara orolig för provresultatet. Hade mest katastroftankar, målade upp det värsta. Kopplade ihop det med alla dåliga värde jag haft den sista tiden. Man tänker inte alls rationellt, inte förnuftig överhuvudtaget. Men ja, sedan dess har jag bara förträngt det.

Sen loggade jag in på 1177 av helt andra anledningar och såg att svaren hade kommit. Jag satte hjärtat i halsgropen och var så nervös när jag öppnade upp journalanteckningen. Vad fort svaret kommit, jag var inte alls beredd.

Nu i efterhand är jag så tacksam över att läkaren tänkte åt mig när jag inte hade kraft att göra det själv. Svaret kom tillbaka helt normalt och man inte inga cellförändringar! Alltså DEN glädjen! Det känns som jag vunnit högsta vinsten. Äntligen något positivt. Är så glad och tacksam ♥ Och visst är det värt att fira!

Här ser ni en glimt av det skåpet och stolarna vi köpte på Dakabom för ett tag sedan. Vi hämtade det för en vecka sedan. Blev så himla fint här hemma. Haft en sådan stor lust att göra om hemma och det känns bra att vila tankarna på något annat.

Fick också ett infall att måla om lite hemma. Skåpet i köket har fått en helt ny kulör. Jag ska visa er hur det såg ut när jag målade om skåpet första gången.

Jag köpte skåpet på Erikshjälpen och då blev det först grönt när jag målade om det. Älskar den här gröna färgen men med de nya stolarna från Dakabom så kändes det inte helt rätt.

Så i veckan så målade jag om skåpet i en jättefin beige färg från Beckers som heter Stork NCS kod: S 3005-Y2OR

Visst blev det fint ♥ Kulören gifter sig bättre med det mörka gamla slagbordet och de bruna stolarna. Nu fattas bara andra knoppar, porslinsknoppar som jag ska beställa på nätet. Och en matta från Ellos som jag hittade när jag googlade. Ni kan se den HÄR , vad tror ni om den till?

Jag ska önska mig några andra kaffekoppar till jul, kanske några från Ditte Svanfeldt. Och såklart så kommer jag önska mig kaffe. De gör sitt kaffe av fin anledning. Ni kan läsa om deras story HÄR.

Jag skulle hemskt gärna vilja blir en ambassadör för Svanfeldts Coffee och göra ett Dyslexi – kaffe ♥ Som också har med hjärnan att göra. Vilken ära det skulle vara. Jag vet verkligen hur det är att leva med det och hur det kan påverka hela ens liv eftersom våran dotter har det. Många människor lever med dyslexi och uppskattningsvis så har 6-8% stora svårigheter att läsa och skriva i grundskolan enligt skolverket. Och det finns ca 400 000 människor i Sverige som har dyslexi (uppgifter från 2017 dyslexiförbundet)

En ny lampa har kommit också istället för den stora runda. Det blev en cobbler från Globen Lightning. Bloggade om den för evigheter sedan och till slut så blev det alltså en sådan.

Nästa stora projekt är flickornas rum på övervåningen. Men det blir nog inte idag.

Ta hand om er ♥

Kram / Madeleine

Att vara ute i trädgården är det bästa som finns om man frågar Livia. Det första hon gör på morgonen efter att hon fått på sig kläder är att hämta skorna och peka mot dörren. Nu går vi ut! Det spelar ingen roll om vi hunnit äta frukost, att vara ute är det bästa som finns.

Livia går under smeknamnet Skrollan just nu, himmel och pannkaka så busig hon är. Och hon är så medveten om sina små hyss. Charmig är hon också, men jag erkänner ibland vill man slita av sig håret av ren frustration. Haha, det är tur hon är söt fast hon är busig.

Den här åldern är härlig, men det kan också vara en utmaning. Kan själv är ett vanligt utryck. Den lilla fågelungen vill gärna prova sina vingar lite mera nu. Ibland blir det lite tokigt, men det är väl det som kallas livet. Man måste testa sig fram.

Jag hade tänkt att greja i trädgården i helgen, men så blev det inte. Dahliorna blommar fortfarande, bara en tidsfråga innan frosten tar dom men jag njuter så länge jag kan av jättarna.

Rosenskäran har lagt sig ner i vila, några skönheter tittar upp men jag  borde nog inse att det är över nu. Lite vemodigt måste jag säga, att skiljas från allt det där som man lagt sin själ i. Fått se blommorna blomma hela sommaren och nu är allt bara slut. Ja snart i alla fall.

Första sommaren som jag verkligen vågat mig på att både så snittblommor och odla så mycket grönsaker. Det blev ju väldigt bra, men jag också lärt mig av mina misstag. Till nästa sommar så behöver jag inte sätta mina dahlior så tätt, och mina rosenskära kan jag nog halvera.

Tänk att vi var här alldeles nyss…

Jag älskade verkligen att sitta här ♥ Min lilla oas som nog blev större än vad jag trodde.

På bilden här nedan kan man se hur små dahliorna var från början. De står bredvid Engla-Freja i krukorna.

I zinkbaljorna hade luktärten börjat växa, men var inte alls så stora.

Men efter ett par veckor så hade även de blivit större och jag minns hur lycklig jag var över den första luktärten.

Sen vet jag inte riktigt vad som hände? Det sa poff och jag bara älskade det! Barnen också, de tyckte det var så roligt att få plocka in blommor varje dag.

Trädgården blev precis vad jag önskade mig och lite till. Växthuset försvann till slut omringad av alla dahlior och luktärtor.

Varje kväll satt vi här på det lilla blomsterdäcket och myste. Om jag kommer sakna det? Ja ni förstår ju varför det känns lite vemodigt i hjärtat. Men jag tröstar mig med att jag har nästa vår och sommar att se framemot ♥

Ikväll har EmmyLou haft gymnastik, måndagar är veckans absolut bästa dag. Hon har stenkoll på att hon har träning just den här dagen. Jätteroligt att EmmyLou har hittat ett intresse som hon älskar. Vi har också skickat anmälan till kulturskolan om balett och en målarkurs för Tuva-Li som gillar att skapa. Men därifrån har vi inte hört något ännu.

Charlie, Colin och Adam har fotbollsträning på måndagar så schemat har varit fullspäckat idag kan man säga.

Imorgon ska jag ringa till rektorn på Mathildes förskola och försöka boka ett nytt möte. Skulle ringt idag men jag kände att jag var tvungen att ladda lite mentalt först. Jag försöker alltid hålla mig stark och samlad, men jag är inte mer än en människa. Det är omöjligt att alltid vara stark och det här tar mera energi än vad många förstår. Rektorn och pedagogerna är väldigt bra, lyhörda och trygga. Känns som vi kommit till rätt förskola, nu ska vi bara få med kostchefen på varför det är så viktigt att Mathilde får det hon gilla.

Men jag vill också säga TACK till er som tagit er tid att faktiskt läsa på om Selektiv Ätovilja – ARFID. Jag försöker skriva om det för att synliggöra problemet för det finns så mycket okunskap. Det trots att det finns så många barn, ungdomar och vuxna som lider utav det. Att utbilda och förklara kan bara ge en bättre förståelse.

Och till alla er som kämpar med samma, stor varm kram. Ni är fantastiska

 

Nu måste jag skryta lite om min älskade lilla prinsessa. Är så otroligt stolt över henne så jag både gråter och skrattar om vartannat. Dag två på förskolan utan mamma eller pappa mellan nio på morgonen och två på eftermiddagen. Fem timmar tänker ni, det är ju ingenting! Många barn är på förskolan på heltid från att det fyllt ett år. För oss har det varit en omöjlighet pga Mathilde-Isabelles selektiva ätovilja.

Vi har fått anpassa hela vårt liv efter den här problematiken. Det ligger ju så mycket mera i selektiv ätovilja som andra kanske inte ser eller förstår. En doft ger ett visst intryck och det i sin tur kan resultera i kräkningar. En väldigt liten matrepertoar kan bli ännu mindre på bara några minuter, det som funkade igår kanske inte funkar idag. Viktiga mellanmål blir livsviktiga, utan dessa skulle hon inte orka eller hålla vikten. Vi har fått pussla, varit flexibla, fått anpassa oss och bara fått det att funka. Jag behöver inte förklara hur jobbigt det har varit rent psykiskt kanske? Ni fattar ♥

Så att Mathilde-Isabelle varit på förskolan mellan nio på morgonen till två på eftermiddagen är jättestort för oss. En obeskrivlig lycka och glädje.

Vi har en fin kontakt med personalen på förskolan, och jag har pratat med rektorn ett flertal gånger. Underbara människor som tagit emot oss helhjärtat trots våra små ”omständigheter”.

När personalen ringde och berättade att vårt lilla hjärta ätit korv till lunch och i samma veva frågade om de fick behålla henne till eftermiddagen så blev jag helt chockad. Ja ja ja!!! Behåll henne. Hon äter visserligen korv hemma med, men att förskolan kunde servera henne och hon gillar det är helt jäkla fantastiskt!

Fyra och ett halvt år och äntligen får hon anpassad kost efter vad hon äter. Och tänk att hon för första gången varit på förskolan i fem timmar. Inget gör mig lyckligare, och Mathilde-Isabelle känner nog likadant. Igår berättade hon upprepade gånger att hon hade ätit på förskolan och vad hon ätit, det var stort även för henne. Vi försöker att inte göra en stor grej utav det, men hon var i eld och lågor och tyckte vi skulle klappa händerna åt hennes stora framgångar.

Jag vet att det kan gå upp och ner, och att det kan svänga oerhört fort också. Men det här känns ändå som en milstolpe i vårt liv. Och därför vill jag skryta om det här stjärnan lite extra idag ♥

(Jag taggar inlägget med selektiv ätovilja längst upp i inlägget, så att ni som vill läsa mera om det här lätt kan klicka på #selektivätovilja och få uppå alla mina inlägg om det).

Själv kämpar jag med alla tillskott. Järn, B12, folsyra, och C-vitamin. Glömde visst D-vitamin, alla viktiga tillskott.

Tar alltid c-vitamin ihop med järn, för att effekten blir bäst då. Men jag hade gärna velat att mina depåer kunde tanka upp sig lite fortare. Vill bli pigg! Men det kommer väl… Det tar bara lite tid och tålamod.

Många kvinnor går med brister i kroppen, det är inte alls ovanligt. Gå och lämna prover, gör en hälsokontroll. Det är för din egna skull, en investering för din hälsa. Går man med brister för länge så kan man bli väldigt väldigt sjuk och det tar tid att komma i balans igen.

Jag trodde verkligen inte att man kunde bli så sjuk som jag varit av lite brister. Men det kan man. Det jag upplever som värst förutom tröttheten är hjärtklappningen och den har såklart blivit värre efter mitt missed abortion. Jag har fått börja om på nytt att fylla på mina förråd, men skam den som ger sig.

Några av er efterfrågade helbilder på skåpet och bilder på stolarna från Dakabom. Tänkte jag skulle visa er lite mera bilder därifrån som ni kanske vill se? Men så länge så visar jag er lite bilder från när vi precis burit in skåpet. Bland det finaste ting jag har.

Om min lilla målningen igår. Tack. Tack för att ni är för gulliga. Ni ger mig så fina fina komplimanger så jag blir alldeles rosig om kinderna. Blir rörd faktiskt. Är alltid så självkritisk och tänker att mina målningar bara är skräp. Blir så glad att ni gillar det ♥

Tack!

Kram / Madeleine

Vet ni, jag är så otroligt glad över de senaste årens dahliahysteri. Jag har alltid gillat att vara i trädgården och pyssla med blommor, och jag älskar ju som bekant rosor. Det är min favoritblomma och jag vet inte hur många olika rosor jag har i min trägård nu, har tappat räkningen men de har blivit ett gäng. Men så har jag inspirerats av andra människor som visat upp sina trädgårdar och vackra dahlior och ju mera jag fått se av dessa skönheter desto mera har det väckt min nyfikenhet. Förra året bestämde jag mig i alla fall för att köpa på mig några knölar, och efter lite tips från proffs så förstod jag att det gällde att minsann vara ute i god tid om man över huvudtaget skulle få tag på sin favoritsort. Sagt och gjort så blev det en beställning redan i september förra året och sen var planerna igång.

Min första dahliasommar, och nu är jag helt fast Älskar de här blommorna. Men att de skulle bli så enormt stora hade jag ingen aning om.

Jag känner mig lite som Alice i underlandet bland alla stora jättar. Ja trädgården är magisk, och jag kan sitta här i evigheter och bara titta. 

Trädgården är min tillflykt, min oas och mitt intresse. Det är fint att se hur den växter och hur den lyckas skapa så fina blommor. Det man ger sin trädgård får man tillbaka fast hundra gånger om! 

Men jag är inget proffs, bara en glad amatör. Jag drömmer om att lära mig mera och kunna inreda förtrollande vackert i olika rabatter. Väldigt roligt med säsongsblommor, ettåriga. Men det skulle vara härligt med rabatter som har sina perenner som återkommer varje år utan vidare ansträngningar. Jag har en del sådana med såklart, men jag har en rabatt som jag skulle vilja göra om helt och hållet. Det skulle vara roligt att anlita någon som verkligen kan sådant.

Hur som, ni kanske inte alls tycker det är roligt när jag skriver om blommor Men jag hoppas att jag kanske kan inspirera någon.

Det är så mycket som händer just nu. Barnen har börjar skolan igen. Med stor förtjusning så hoppar  dom upp ur sängen på morgonen,  förväntansfulla och glada. Jag hoppas verkligen det ska bli bra nu, jag har ju tidigare skrivit om hur rörigt det har varit för vissa av barnen i skolan. Det är fruktansvärt tufft att behöva skicka iväg barnen till skolan när man vet att de inte mår bra av att vara där. När man också har kämpat och kämpat för att få en förändring utan framgång så ger man till slut upp. Det är inte meningen att behöva byta skola pga andra, men ibland är det faktiskt det enda rätta.

Nu när jag skriver om det här så vill jag också nämna för DIG som kände/känner för att ha åsikter om vad jag delar med mig av och inte via min blogg och social media i en anmälan till socialen för några månader sedan – Hur orkar du!? Och hur har du mage att göra så ens? Det finns sååå många barn som mår dåligt och behöver stöd och hjälp på riktigt och så väljer du att ta den tiden från de som verkligen behöver den hjälpen för att du stör dig på mig. Det är sjukt! Men nej, det blev såklart inget av det. Nedlagt på en gång, däremot kontaktade jag min advokat. För även om man är ”anonym” så kan det  finns anledning att undersöka lite närmare vem det är som kommer med så grova förtal. Helt sjukt verkligen. Oförskämt. 

Men nästa gång du ens kommer på den tanken att göra en sådan här sak, tänk då på vem du tar tiden ifrån. För jag tar inte åt mig, jag vet bättre, och jag har tyvärr erfarenhet av stalkers som hållit på i flera år. Jag har lärt mig stänga av sådant. Tänk istället på barnen och familjerna som verkligen behöver hjälp. Mina barn mår bra, och har det oförskämt bra jämfört med många andra. 

Ber om ursäkt till er andra som läser här, inte meningen att behöva förpesta er tid med sådant här onödigt och tråkigt. Men det här är verkligheten för oss ibland. Jag har varit väldigt förskonad om jag ska jämföra med många andra som får utså anmälningar, förtal och annat sjukt varenda dag. Det är sjukt! Riktigt sjukt!

Nu släpper vi det. En annan sak, om jag får hoppa lite mellan alla ämnen. Det här med gluten. Jag fick många kommentarer från er där ni berättat att jag absolut inte ska sluta äta gluten innan jag tagit det där testet för glutenintolerans. Jag var dum och gjorde det Ivrigt att få må bra igen. Fanns där en anledning till mina dåliga värden och mitt magont så ville jag göra allt för att få ordning på det.

Det var säkert så dumt gjort av mig, det förstår jag nu efteråt men halleluja så bra jag mår efter att jag lagt om min kost. Det är helt otroligt, som natt och dag! Magen svullnar inte upp så fort jag ätit och jag får inte ont och kramp längre. Befriande. Lite som att få livet tillbaka. Hur som helst så funderade jag på det ni skrev och tänkte att jag skulle prova att äta gluten igen eftersom jag hemskt gärna vill få rätt provsvar. Så jag åt en middag med gluten, tänkte att det kunde väl inte vara så farligt. Men som jag ångrade mig Magen svullnade upp som en ballong, och sen fick jag ont. Jag lade mig i fosterställningen i sängen och grät och lovade mig själv att aldrig mera äta gluten.

Jag måste ringa min läkare i veckan och fråga hur vi ska gå till väga nu? Någon skrev att man kunde göra en gastroskopi för att få det bekräftat, eftersom det inte alltid syns på proverna heller. Men usch det känns inte alls roligt. Får mest panik av den tanken.

Jag kanske helt enkelt får gå på vad jag känner.

Sen till den andra saken angående glutenfritt – hjälp vilken omställning för mig när det kommer till maten. Och bröd, vilket bröd är godast? Har ni några tips? Har provat lite olika men antingen är de lite sega, eller så smular dom sönder Hjälp mig gärna.

Hörs snart igen!

Kram / Madeleine

 

 

 

 

Skulle ha skrivit igår, men jag fastnade med penseln i handen. Och då  försvinner både tid och rum.

Skönt att vara kreativ, låta fantasin ta över och bara låta penseln röra sig. Låter kanske lite flummigt, men det är mitt sätt att koppla av på. Och det måste jag träna mera på, koppla av alltså.

Det här är kanske jag? 

Skulle har skrivit idag med, men jösses vilken dag. Skjutsade barnen i omgångar på morgonen. Besökte Mathildes förskola för första gången. Micke har skött den biten med lämning och hämtning för att jag inte mått så bra. Så det kändes jätteroligt att äntligen få se förskolan. Stressade hem för att hinna i tid till ett telefonmöte. Jag hann som tur var. Efter det så började jag laga mat, himmel så gott det blev (ska dela med mig av receptet). Sedan hade klockan hunnit bli så mycket så det var dags att hämta barnen igen. På vägen hem så uträttade vi några ärenden. Jag lämnade tillbaka lite kläder på Lindex, eller rättare sagt så bytte jag kläder. Hade från början handlat till mig själv men slutade med att det blev något till barnen istället. Igenkänning på den?

Wille kom hem med tåget, jag hämtade upp honom på stationen och sedan styrde vi kosan mot Ljungsbro. Där hämtade vi upp kakor som vi köpt för att stödja Willes klasskassa. Kålles Kolabollar, förbaskat gott. Synd bara att jag inte kan äta dom, jag hade hoppats på att de var glutenfria men det var dom icke.

Tillbaka hem till Motala igen. Lämnade Wille hemma med två förkylda barn, sen packade in resten i bilen och åkte till fotbollsplanen. Adam hade match idag och den ville vi ju inte missa.

Efter matchen blev det brådis hem för att styra ihop någon lättare kvällsmat. Det blev blåbärsyoghurt och smörgås. Vi förhörde Charlie på läxorna, Wille ville gärna också bli förhörd. Ja inte på sina egna läxor utan samma som Charlie. Sagt och gjort så blev det även ett läxförhör för honom. Flest rätt vinner, Charlie vann Har ni kikat på det där ”smartare än en femteklassare?” Kidsen är duktiga idag.

Alla sover här hemma sedan ett bra tag tillbaka. Bara jag som är vaken. Jag njuter av tystnaden samtidigt som jag vilket lite tvätt och plockar fram gymnastikkläder till imorgon.

Vissa dagar går snabbare än andra. Hur var eran dag igår?  ♥

Kram / Madeleine

 

Dagarna går. Skönt tycker jag. För varje dag som går så känner jag mig lite starkare. Men det här som har hänt har verkligen fått mig ur balans. Vilket inte alls är så konstigt och därför har jag inte skrivit här.

Det fysiska måendet har varit värst, ja det psykiska är också jobbigt. Men när kroppen inte bär så blir allt värre på något sätt upplever jag. Hade ju precis börjat må bättre, blivit piggare mycket piggare. Och det berodde på att min anemi börjat bli bättre och mina värden blivit bättre. Det tog ganska lång tid och jag fick äta alla tillskott ganska länge innan jag började känna skillnad, men när det väl blev skillnad så var det som natt och dag.

Sen en dag så rasade allt.

Jag vill varna känsliga läsare för en jobbig text. 

Så många som skrivit till mig att ”jag visste att du var gravid för att du mått dåligt” men vet ni, så var inte fallet. Jag mådde dåligt innan jag blev gravid och jag har gått med anemi jättelänge utan att ens veta om det. Jag har mått dåligt, varit extremt trött och haft hjärtklappning länge. Tänkt att det bara varit en tillfällighet, tänkt att jag bara haft mycket runtomkring mig, tänkt att det går säkert över snart. Man är ju lite som en maskin, man tuffar på tills det inte går mera. Till slut blev min hjärtklappning så jobbig att jag var tvungen att ta upp det med min läkare, och det passade jag på att göra när jag var hos läkaren av en helt annan anledning. Jag hade fått en ytlig propp i benet som svullnad upp och jag ville för säkerhets skull kolla upp den. Om det inte varit för den så kanske jag fortfarande hade gått hemma med mina konstiga symptom. För sådan är jag, söker inte vård i första taget. Kanske var det någon ovan som gav mig en spark i baken? Jag passade på att ta upp mina konstiga åkommor hos min läkaren när jag ändå var där, på inrådan från min kära mor.

Efter många prover och flera besök med ännu flera provtagningar så kom läkaren fram till att jag hade alla möjliga brister. En del brister var så stora så hon frågade hur jag orkade med dagarna. Så nej, mitt mående hade inte med graviditeten att göra, det var i botten redan innan.

När jag blev gravid så blev det nästan tvärtom, mådde bättre än vad jag gjort på evigheter. Kände mig piggare, gladare och starkare. Så man kan inte koppla allt negativt till min graviditet. Även om slutet på den här historian blivit det mest negativa jag någonsin upplevt.

En del har också skrivit till mig att ”detta är kroppens sätt att säga ifrån. Din kropp klarar inte att bära flera barn, lyssna på din kropp”. Alltså jag vet inte vad jag ska svara på en sådant uttalade. Ja så kanske det är? Vad vet jag? Eller så kanske det är som så att missfall är väldigt vanligt! Det betyder inte att det är något fel på min kropp, eller att jag inte skulle kunna bära flera barn. Flera tusen kvinnor drabbas av missfall. Men bara för att jag har många barn så skulle det betyda att min kropp säger ifrån? På något sätt så betyder det att man förminskar min sorg. ”Du ska vara nöjd med de barnen du har, tänk på de som inte har några barn alls!” Först och främst, jag är så otroligt tacksam och känner mig välsignad som fått en stor familj. Men för det så vägrar jag ta någon shaming för att jag förlorat ett barn! Aldrig! Jag lider med alla som försöker få barn, en stor sorg som ingen kan förstå. Jag har ju faktiskt trots mina elva barn levt väldigt nära den känslan då min bästa vän varit ofrivilligt barnlös. Jag har sett hennes bottenlösa ledsamhet äta upp henne inifrån. Och många gånger har vi pratat om hur olika det kan vara, och hur otroligt orättvist livet är. Vi var våra exakta motsatser och hennes största önskan var att få bli mamma. Hon försökte i flera flera år utan resultat. När jag frågade henne om hon ville följa med på min förlossning när William föddes så tårandes hennes ögon av lycka. Det tog henne på något sätt närmre hennes högsta önskan i livet. Jag erbjöd tom mina ägg och sa att v i åker utomlands och fixar det. Jag var redo att göra allt för att hon skulle få sitt barn, sin familj. Jag kan omöjligt veta hur det är att inte kunna få barn, men jag har trots mina elva barn fått en inblick i hur det kan vara. Idag har min bästa vän tre egna barn, som hon fött själv. Efter flera flera år av längtan. Hennes högsta dröm gick i uppfyllelse, och jag grät av lycka för hennes skull.

Jag är nog inte riktigt redo att gå in på detaljer, hur långt in i graviditeten jag kommit. Men det var tillräckligt långt. Och det jag/vi fick uppleva var fruktansvärt. Det blev inte så bra heller av andra omständigheter, och såhär efteråt kan vi konstatera att jag skulle blivit inlagd på sjukhus. Jag skulle absolut inte varit hemma.

Det var två hemska dygn. De värsta jag någonsin upplevt, ibland tvivlade jag på om jag skulle överleva. Helt övertygad om att jag skulle förblöda. Smärtan var overklig, värre än alla barn jag fött. Jag har en hög smärttröskel, jag biter ihop och härdar ut men i den här situationen så rann tårarna och jag ville bara skrika rätt ut. Värkarna jag fick var inte ”vanliga” värkar det var något helt annat.

Tänker på en kommentar jag fick ”man är olika, en del klarar det lite bättre än andra. Beror helt på hur känslig man är”. Jag brukar aldrig ta åt mig av kommentarer, inte längre. Men den här kommentaren skar i mitt hjärta. Jag blev både ledsen, arg och sårad, mest arg tror jag. Extra mottaglig. Jag kände bara att jag ville slå hen, oerhört omoget jag vet. Men allt inom mig skrek och jag kände bara hat.

Jag fick föda ut mitt barn hemma. Det jag/vi såg komma ut ur mig var hemskt. Jag hade smärtsamma värkar i flera timmar och jag trodde jag skulle förblöda. Jag ramlade av toalettstolen, det var blod överallt. Jag gick ner 6 kilo på ett dygn. Kom inte och säg till mig att det beror på att man är olika känsliga.

Två dagar efter, jag fick träffa en överläkare som undersökte min livmoder. och som konstaterade att allt kommit ut. Det var en jobbig undersökning.

Här stod jag och kände mig som världens mest ensamma människa. Min tid stannade och jag kunde inte tänka klart. Vad hade hänt? Jag väntade på en sköterska som skulle ge mig medicin, en medicin som definitivt skulle avsluta graviditeten. 

Jag visste ju precis vad läkaren hade sagt till mig. Jag tog in orden och förstod. Jag upprepade ett mantra för mig själv, måste vara stark för barnen, måste vara stark för barnen. Det var det enda jag kunde tänka på, och jag ville bara ha dom allihopa i min famn. Mina älskade barn. Jag skickade meddelande till både Victor och Oliver och berättade vad som hade hänt. Micke var med mig men han sa inte så mycket, han visste kanske inte vad han skulle säga. Och inom honom var sorgen precis lika stor som för mig.

När vi kom hem så var jag otröstlig, kunde inte sluta gråta. Det var hemskt jobbigt för jag ville inte visa de små barnen. Vad ska man säga till dom? När är det okej att berätta om något sådant här? När de är 11 år? Eller mindre? Stora frågor som man behöver tänka på mitt upp i allt. Jag saknar den sortens stöd av sjukvården, varför finns inte det? Sköterskan frågade om jag ville träffa en kurator, men det var inte på en gång. En sådan tid får man vänta på… Nej jag redan ut mina känslor efter ett tag. Men någon hade gärna fått råda mig till hur man bemöter en sådan här sorg med de barn man har hemma. Om någon bara hade kunnat säga något.

Det är svårt att sortera bland alla känslor. En dag i taget.

Kram / Madeleine ♥