Lördagkväll och jag tänkte jag skulle kika in här och säga hej ♥ Det blev visst ett långt inlägg, men jag hopppas ni vill läsa.

Hoppas ni har det bra! Jag har haft en hektisk vecka med många deadline och möten. Jag har ju också som ni vet precis gått igenom ett missfall som jag fortfarande bearbetar. Så skönt att kunna skriva det och vara ärlig med hur jag mår och vad jag känner. Det var bland det tuffaste jag gått igenom, tror ingen har missat att jag känner så utan att jag ingående har gett några detaljer.

Jag hade ändå önskat att man kanske kunde ge mig en tid att komma över detta, bara gett mig lite lite mera tid. Respekterat våran brutala verklighet och sorg. Några tidningar har hört av sig och frågat om de får intervjua mig om missfallet. Och jag förstår att jag kanske får sådana frågor eftersom jag själv valt att skriva ut det. Men ändå, jag hade önskat att man gett mig lite mera tid. Jag har också fått frågor om vi väntar barn igen? När det är dags nästa gång. Man kanske frågar av välmening, men snälla fråga inte sånt! Inte nu, det var inte så länge sedan allt hände. Jag förstår inte riktigt hur man har mage att fråga något sådant. Det känns osmakligt. Nej vi planerar inte att skaffa barn, om vi gör det senare eller om vi inte gör det kan jag inte svara på. Hoppas ni vill förstå ♥

Just nu vill jag bara fokusera på det jag har och på det ja vill göra i livet. Jag brinner för barn, föräldrar och en tillvaro i harmoni och det vill jag jobba med. Som socialpedagog eller i uppdag kring det. Något som jag ser framemot.

Senaste inlägget jag skrev på bloggen så uttryckte jag min lycka över hur bra det går för Mathilde på förskolan. Jag är så lycklig för våran tjejs skull. Att få se henne inkluderad, att hon får vara en del utav gruppen trots sina problem är fantastiskt.

Men gudarna ska veta att det kan svänga fort, på olika sätt. I torsdags höll jag på att publicera världens tråkigaste inlägg här med bara en massa uppgivenhet. Inte för att Mathilde har slutat äta sin korv på förskolan för det gör hon fortfarande. Men för att vi hade ett möte med kostchefen. Det var jag och Micke, kostchefen, rektor och en pedagog. Vi skulle ha ett möte för att planera vidare då korven inte kan vara hennes enda kost på förskolan.

Det är otroligt viktigt att Mathilde får varierad kost på förskolan, och med det menar jag att man måste variera bland den kosten hon äter. Kostcirkeln som man borde äta är helt utesluten för Mathilde som ni förstår och det är ju därför vi har dessa möten. Det däremot tror jag inte kostchefen förstod.

I vårt fall så utesluter tyvärr det ena det andra, får Mathilde inte den speciella dressing som hon gillar så kan man inte få i henne tex lite ris eller pasta. Det går betydligt enklare om hon får sin dressing som hon gillar. Ibland kan hon äta lite utan men det är inte några mängder och absolut inte en fullgod lunch. Men den dressingen var absolut utesluten att köpa in. det gick inte! Likaså var det kört att köpa in billypan och saftsoppa. Jaha, något mera fanns det visst inte på Mathildes matrepertoar.

Kostchefen förklarade att de gör en behovsanalys för vad barn i genomsnitt behöver under en dag. Vilka energier som är bra och inte. Det går efter en ram de har, de har även en policy som hon nämnde ett flertal gånger under mötet. Jag förstår absolut att man generellt måste jobba utefter den här ramen, men i vårt fall så funkar inte några generella ramar. Här måste man se vad man kan göra på individnivå! Men det gjorde hon inte alls. Otroligt frustrerande.

Jag försökte väldigt pedagogisk förklara hur det är för Mathilde att leva med selektiv ätovilja. Och att man måste vara väldigt försiktig men allt man gör när det kommer till mat, dofter och smak. Vi har kommit väldigt långt på egen hand genom att jobba fram nya lösningar och jag är väldigt rädd för att det ska raseras. Kostchefen sa  att de kunde försöka blanda en egen dressing likt den Mathilde äter. Och det är ju superbra, vi är öppna för att prova bara man gör det försiktigt. Dock så har vi erfarenhet av att det också kan resultera i att hon slutar äta den dressingen hon faktiskt gillar. Man ruckar på hennes trygghet med smaker hon inte gillar och då blir det ofta galet.

Men det var i stort sett så långt de kunde gå för att hjälpa oss med kosten. Jag kände under mötet hur frustrationen växte inom mig. Hur glädjen försvann lika fort som den kom. Jag kom med förslag på att vi kanske kunde prova hemmagjord pizza istället för billypan på förskolan. Om köket gjorde den själv så kanske det skulle vara mera accepterat eftersom hon vägrade att köpa in Mathildes kost. Men då fick jag till svar att de bara äter pizza ibland och i så fall som mellanmål. Jag bad om att Mathilde kanske kunde få prova det till lunch ändå men det gick kostchefen inte med på. Sen förklarade hon att det inte går att köpa in allt som barnen vill ha. Jag citerar ”tänk om vi skulle ta in allt som alla barn vill ha, det går inte. Sådant får ni äta hemma inte här på förskolan”. Och när han hon sa det så förstod jag att hon inte fattar vad det är vi lever med.

Jag blev så ledsen. Sen blev jag arg. Hur kan man välja bort något som är livsviktigt för ett barn? Hur kan man inte vilja anpassa för att det ska funka? På grund av deras ramar och policy? Jag berättade för kostchefen att vi måste hitta en lösning som fungerar över tid, för vad händer när hon tröttnar på korven på förskolan? Som jag vet att hon komma göra. Till svar fick jag ”det får vi ta då!” Men nej det kan vi absolut inte ta då, när hon tröttnar på korven så har hon i princip inget hon kan äta på förskolan och då måste vi ta hem henne istället. Då kan hon inte vara på förskolan, och då blir vi begränsade. Därför är det otroligt viktigt att man kan anpassa och låta henne äta det hon behöver. Som det ser ut idag så kan hon inte äta frukost på förskolan, det är jobbigt för henne på morgonen att äta så det tar ett tag innan hon får i sig något på morgonen. Av den anledningen börjar hon därför klockan nio, och eftersom hon bara kan äta korv över lunch så orkar hon bara vara till senast klockan två, vi brukar hämta henne lite innan. Micke vabbar fortfarande halvtid men vi vill inget annat än att hon ska kunna vara heltid på förskolan.

Jag har pratat med vårt vårdteam om det här och hur mötet med kostchefen gick. Så nu ska vi försöka styra upp ett nytt möte där läkare och logoped ska närvara. Det kanske väger lite tyngre i frågan om behovskost när sjukvården närvarar.

Anledning till att jag skriver om det här är för att vi måste synliggöra de här problemen. Det finns så otroligt många med kostproblem. Selektiv ätovilja – ARFID. Många barn med npf diagnos, men även de utan som i Mathildes fall. Det är en rättighet för barn att kunna få vara mätta i förskolan och i skolan, i min värld så borde en så liten anpassning inte vara några problem. Konsekvensen av att inte anpassa blir större.

Jag tycker inte om att jämföra, men om jag ska göra det för att förtydliga problemet så skulle jag kunna jämföra det med ett barn som kanske sitter i rullstol. På grund av handikapp så måste man anpassa en dörrpost så hen kan komma igenom med sin rullstol. Det känns ju som en självklarhet eller hur? Likadant är det för Mathilde, men hennes handikapp sitter i kosten. Kan man inte anpassa kosten så kan hon inte vara på förskolan. Det är så enkelt.

Jag berättade lite om det här på storys på Instagram och många vänliga själar hörde av sig. Allt från pedagoger, till lärare, rektorer och kostpersonal. Alla skrev samma sak – det är en självklarhet att barnen med dessa problem ska få sin behovskost. Så tacksam för att flera vill dela med sig av sina tankar och erfarenheter ♥ Tack.

Mathilde är en solstråle. Har inte varit med om ett barn som har så mycket glädje i sig. Hon är tamejtusan alltid glad och skrattar. Nu tar vi nya tag nästa vecka och hoppas att vi kan göra någon skillnad. Inte bara för våran skull utan för allas skull som har den här problematiken.

Imorgon ska jag skriva om mera lättsamma saker. Det kommer ni gilla ♥ Hörs imorgon!

Kram / Madeleine

Nu måste jag skryta lite om min älskade lilla prinsessa. Är så otroligt stolt över henne så jag både gråter och skrattar om vartannat. Dag två på förskolan utan mamma eller pappa mellan nio på morgonen och två på eftermiddagen. Fem timmar tänker ni, det är ju ingenting! Många barn är på förskolan på heltid från att det fyllt ett år. För oss har det varit en omöjlighet pga Mathilde-Isabelles selektiva ätovilja.

Vi har fått anpassa hela vårt liv efter den här problematiken. Det ligger ju så mycket mera i selektiv ätovilja som andra kanske inte ser eller förstår. En doft ger ett visst intryck och det i sin tur kan resultera i kräkningar. En väldigt liten matrepertoar kan bli ännu mindre på bara några minuter, det som funkade igår kanske inte funkar idag. Viktiga mellanmål blir livsviktiga, utan dessa skulle hon inte orka eller hålla vikten. Vi har fått pussla, varit flexibla, fått anpassa oss och bara fått det att funka. Jag behöver inte förklara hur jobbigt det har varit rent psykiskt kanske? Ni fattar ♥

Så att Mathilde-Isabelle varit på förskolan mellan nio på morgonen till två på eftermiddagen är jättestort för oss. En obeskrivlig lycka och glädje.

Vi har en fin kontakt med personalen på förskolan, och jag har pratat med rektorn ett flertal gånger. Underbara människor som tagit emot oss helhjärtat trots våra små ”omständigheter”.

När personalen ringde och berättade att vårt lilla hjärta ätit korv till lunch och i samma veva frågade om de fick behålla henne till eftermiddagen så blev jag helt chockad. Ja ja ja!!! Behåll henne. Hon äter visserligen korv hemma med, men att förskolan kunde servera henne och hon gillar det är helt jäkla fantastiskt!

Fyra och ett halvt år och äntligen får hon anpassad kost efter vad hon äter. Och tänk att hon för första gången varit på förskolan i fem timmar. Inget gör mig lyckligare, och Mathilde-Isabelle känner nog likadant. Igår berättade hon upprepade gånger att hon hade ätit på förskolan och vad hon ätit, det var stort även för henne. Vi försöker att inte göra en stor grej utav det, men hon var i eld och lågor och tyckte vi skulle klappa händerna åt hennes stora framgångar.

Jag vet att det kan gå upp och ner, och att det kan svänga oerhört fort också. Men det här känns ändå som en milstolpe i vårt liv. Och därför vill jag skryta om det här stjärnan lite extra idag ♥

(Jag taggar inlägget med selektiv ätovilja längst upp i inlägget, så att ni som vill läsa mera om det här lätt kan klicka på #selektivätovilja och få uppå alla mina inlägg om det).

Själv kämpar jag med alla tillskott. Järn, B12, folsyra, och C-vitamin. Glömde visst D-vitamin, alla viktiga tillskott.

Tar alltid c-vitamin ihop med järn, för att effekten blir bäst då. Men jag hade gärna velat att mina depåer kunde tanka upp sig lite fortare. Vill bli pigg! Men det kommer väl… Det tar bara lite tid och tålamod.

Många kvinnor går med brister i kroppen, det är inte alls ovanligt. Gå och lämna prover, gör en hälsokontroll. Det är för din egna skull, en investering för din hälsa. Går man med brister för länge så kan man bli väldigt väldigt sjuk och det tar tid att komma i balans igen.

Jag trodde verkligen inte att man kunde bli så sjuk som jag varit av lite brister. Men det kan man. Det jag upplever som värst förutom tröttheten är hjärtklappningen och den har såklart blivit värre efter mitt missed abortion. Jag har fått börja om på nytt att fylla på mina förråd, men skam den som ger sig.

Några av er efterfrågade helbilder på skåpet och bilder på stolarna från Dakabom. Tänkte jag skulle visa er lite mera bilder därifrån som ni kanske vill se? Men så länge så visar jag er lite bilder från när vi precis burit in skåpet. Bland det finaste ting jag har.

Om min lilla målningen igår. Tack. Tack för att ni är för gulliga. Ni ger mig så fina fina komplimanger så jag blir alldeles rosig om kinderna. Blir rörd faktiskt. Är alltid så självkritisk och tänker att mina målningar bara är skräp. Blir så glad att ni gillar det ♥

Tack!

Kram / Madeleine

Igår tog vi bilen till stranden för ett kvällsdop. Barnen var rastlösa, Micke var nog lite rastlös också, han vill alltid ha något att göra Livia hade inte sovit middag på dagen och då måste man hålla sig aktiv så inte somnar alldeles för tidigt på kvällen, så ett kvällsdopp passade utmärkt för att hålla i gång familjen.

Allsång i bilen är sedan gammalt, man sjunger väl alltid i bilen?

Vi brukar bada i Varamon, men vi håller oss lite längre bort på stranden. Mest för att vi vill hålla oss för oss själva. Förr handlade det mest om bekvämlighet, att vi inte orkade höra tjatet om glass Ligger man på stranden nära kiosk och resturang så kommer nämligen frågan, och den kommer ofta. Och eftersom vi är så många så håller vi oss gärna lite avskilt där det inte är så mycket folk för att vi lättare ska kunna hålla koll på alla barnen.

Många frågar hur kan ni åka till stranden med så många barn? Och ja det är klart att det kan vara en utmaning, men vi har tränat länge. Man har fullt fokus på alla barn, och man räknar ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta osv osv. Nu har många av barnen också lärt sig simma och det är så skönt. Ändå så håller man koll. Men jag tror helt ärligt att man tränar upp sin förmåga att ha ”många bollar i luften samtidigt”. Jag hade också blivit väldigt stressad över att helt plötsligen ha ögonen på kanske åtta barn när jag bara var van vid två. Man växer in i den rollen, och man ska aldrig jämföra.

Väl framme vid stranden så skuttade alla barnen ut ur bilen med en väldans glädje. Jag hörde Charlie ropa i farten sisten i är en badkruka! Sen sprang de ner för stigen som leder till stranden. Barnen vet mycket väl att de inte får springa i förväg, och precis när jag skulle säga till dom så hade både Charlie och Colin kommit så långt så de hade ändå inte hört mina förmaningar.

Ja de är ju ändå glada, jag kanske ska strunta i den regeln just idag tänkte jag medans jag kånkade på bagen med handdukar.

När vi fram till pojkarna så var det bara Charlie som stod i vattnet. Colin klagade på att det var alldeles för kallt. Man kan ju inte ens vara i vattnet! Och han hade rätt, Charlie hade bara vatten upp till knäna och då måste det vara ruskigt kallt för han badar alltid annars. Han satte sig vid vattenbrynet och tjatade lite. Han ville ju så gärna simma.

Mathilde ropade till sin storebror att det inte alls var kallt i vattnet. Charlie du är en badkruka! Till sist hoppade han i, och han försökte nog bita ihop trots att kylan nästan bedövade hans ben.

Trots att det var kallt i Vättern igår så fick vi en härlig kväll på stranden. Vi lekte, grävde i sanden och njöt av varandras sällskap.

När det var dags att bege sig hem så hade Livia hunnit bli så trött så hon ville somna på min axeln när vi gick upp mot bilen.

Jag tänkte bara på att hon blivit väldigt tung, eller är det kanske så att  jag är helt otränad och inte alls har någon kondition? Ja så är det nog Jösses alltså, det blir något att ta tag i till hösten. Just nu är jag helt omotiverad. Orkar inte lägga energi på det. Säkert dumt, men har man inte motivationen så går det inte. Åtminstone så fungerar jag så.

När vi kom hem igen så spelade vi kubb på trädgården och sen gjorde vi varma mackor. Tuvis älskar varma mackor och ville ha hur många som helst.

Livia och Mathilde somnade och då passade vi andra på att spela en runda Vildkatten. Det är ett observationsspel för hela familjen. Alla får 3 bildkort var som ligger uppochner, sedan räknar man ner och vänder sina kort samtidigt. På bordet ligger en cirkel som har väldigt många små figurer och bilder på sig, och nu gäller det att man hittar just sina tre figurer/bilder som man har på sina kort. Det krävs både bra överblick och koncentration. Barnen tycker det är så roligt, jag blir mest stressad.

Engla-Freja har fotografiskt minne, hon är helt otrolig alltså! Inte ens kul att spela med henne. Det slutade med att hon fick 5-6 bildkort vid varje runda för att vi ens skulle ha chans att hitta våra bilder och figurer på spelplanen. Men hon hann före ändå, så imponerande och lite irriterande

Idag är det Formel 1 på teven, det efter fotbollen har blivit ett oskrivet måste att titta på. Allt efter barnens intressen. Jag ska kanske passa på att städa lite på övervåningen, om jag orkar. Känns mera rimligt att bra strunta i att gå upp där, då behöver jag inte se eländet.

Ta hand om er

Kram / Madeleine

 

Mysig söndag ihop med familjen. Vi började dagen med fotboll, Charlie hade match idag så Micke och Colin åkte och tittade på honom. Vi andra var hemma och lagade mat och förberedde efterrätt. Idag blev det ugnsbakad falukorv och potatis, och efter det så blev det en smarrig äppelpaj med vaniljvisp. Så gott.

Mickes föräldrar kom förbi och gratulerade fyrtiotreåringen, och så passade de på att fira Livia, Adam och EmmyLou eftersom de inte  var här när barnen fyllde år.

Efter lite städ, tvätt och förberedelser inför kommande vecka så hade jag tänkt att varva ner med det bästa jag vet – nämligen en ansiktsmask. Det finns inget bättre än att rengöra ansiktet och sedan lägga sig i soffan med en härlig mask. Bästa bästa bästa!

Det har blivit min lilla grej, ibland när jag vill unna mig lite vardagslyx. Engla-Freja brukar använda ansiktsmasker också, och de mindre tjejerna och killarna brukar tjata om att de hemskt gärna vill testa med.

Ikväll blev EmmyLou lycklig för hon fick lov att testa en mask, hennes lycka var total. Och hon sprang uppför trapporna till övervåningen för att berätta om den stora nyheten.

Ja jag vet att hon är för liten egentligen, men det här var ett undantagsfall och jag känner mig helt trygg med dessa masker eftersom jag använt dom själv ett tag. Och hur gullig, jag är tvungen att visa er ♥

Lyckligaste tjejen någonsin!

Maskerna från ABC Skin är veganska, och de är ej testade på djur. Viktig fakta som jag gärna vill nämna.

ABC Skin har två olika ansiktsmasker GET HYDRATED – Som återfuktar ansiktet. Och som alla vet så är just återfukta det absolut viktigaste för huden. Den här masken passar alla, både unga och gamla. Ingredienserna i denna mask inkluderar hyaluronsyra, vitamin-c, nypon och aloe vera för att nämna några. Det håller ansiktet piggt och fräscht samtidigt som man får ett glow som står sig hela dagen. Stort stort gilla på den här ansiktsmasken!

Sedan har vi GET SMOOTH – Hej Retinol! Jag älskar retinol, det har blivit min bästa hudvårdsvän sedan några år tillbaka. Vet att många forskar också älskar retinol när det kommer till hudvård. Förhindra fina linjer och föryngra huden med denna mask som inkluderar retinol, hyaluronsyra, glycerin och collagen. Men hörni! Använd denna med försiktighet –  ABC Skin har haft många fall där människor har blivit kära i användare av denna mask

Ni kommer gilla de här!

Jag märker oerhört stor skillnad på huden när jag använder Hydrogel-mask, jag föredrar det alla dagar i veckan framför bomull.

Tester har visat att hydrogel-masker återfuktar och absorberar in ingredienserna i huden på ett effektivare sätt än bomullsmasker. Hydrogel-masker kan ibland uppfattas som lite “torr”; när den i själva verket verkar tvärtom, tack vare att inget innehåll går till spillo. Masken sitter betydligt mer fast på ansiktet och upptagningsförmågan av innehållet på hydrogel-mask kan i vissa jämförelser vara mångfalt bättre än hos bomullsmasker.

Det bästa av allt är att dessa kommer direkt hem i brevlådan varje månad, på så sätt har jag alltid masker hemma ♥ Ja om inte mina raringar råkat ”låna” några

Just ni får 80% rabatt på första månaden när ni beställer ABC Skin när ni uppger koden: hey200. Ja du läste rätt ⭐️ Hur fantastiskt är inte det!? Klicka HÄR för att komma till maskerna direkt.

Anledningen är att ABC Skin vill marknadsföra sig på ett schysst sätt. De är stjärnor på just Hydrolgel-masker och de är måna om att deras kunder får det absolut bästa, därför ger de 80% rabatt första månaden så alla nya kunder kan testa produkterna nästan gratis

Hoppas ni som provar maskerna kommer att gilla dom lika mycket som jag, berätta gärna för mig vad ni tycker ♥

Ta hand om er så hörs vi imorgon.

Kram / Madeleine

 

Dagarna går. Skönt tycker jag. För varje dag som går så känner jag mig lite starkare. Men det här som har hänt har verkligen fått mig ur balans. Vilket inte alls är så konstigt och därför har jag inte skrivit här.

Det fysiska måendet har varit värst, ja det psykiska är också jobbigt. Men när kroppen inte bär så blir allt värre på något sätt upplever jag. Hade ju precis börjat må bättre, blivit piggare mycket piggare. Och det berodde på att min anemi börjat bli bättre och mina värden blivit bättre. Det tog ganska lång tid och jag fick äta alla tillskott ganska länge innan jag började känna skillnad, men när det väl blev skillnad så var det som natt och dag.

Sen en dag så rasade allt.

Jag vill varna känsliga läsare för en jobbig text. 

Så många som skrivit till mig att ”jag visste att du var gravid för att du mått dåligt” men vet ni, så var inte fallet. Jag mådde dåligt innan jag blev gravid och jag har gått med anemi jättelänge utan att ens veta om det. Jag har mått dåligt, varit extremt trött och haft hjärtklappning länge. Tänkt att det bara varit en tillfällighet, tänkt att jag bara haft mycket runtomkring mig, tänkt att det går säkert över snart. Man är ju lite som en maskin, man tuffar på tills det inte går mera. Till slut blev min hjärtklappning så jobbig att jag var tvungen att ta upp det med min läkare, och det passade jag på att göra när jag var hos läkaren av en helt annan anledning. Jag hade fått en ytlig propp i benet som svullnad upp och jag ville för säkerhets skull kolla upp den. Om det inte varit för den så kanske jag fortfarande hade gått hemma med mina konstiga symptom. För sådan är jag, söker inte vård i första taget. Kanske var det någon ovan som gav mig en spark i baken? Jag passade på att ta upp mina konstiga åkommor hos min läkaren när jag ändå var där, på inrådan från min kära mor.

Efter många prover och flera besök med ännu flera provtagningar så kom läkaren fram till att jag hade alla möjliga brister. En del brister var så stora så hon frågade hur jag orkade med dagarna. Så nej, mitt mående hade inte med graviditeten att göra, det var i botten redan innan.

När jag blev gravid så blev det nästan tvärtom, mådde bättre än vad jag gjort på evigheter. Kände mig piggare, gladare och starkare. Så man kan inte koppla allt negativt till min graviditet. Även om slutet på den här historian blivit det mest negativa jag någonsin upplevt.

En del har också skrivit till mig att ”detta är kroppens sätt att säga ifrån. Din kropp klarar inte att bära flera barn, lyssna på din kropp”. Alltså jag vet inte vad jag ska svara på en sådant uttalade. Ja så kanske det är? Vad vet jag? Eller så kanske det är som så att missfall är väldigt vanligt! Det betyder inte att det är något fel på min kropp, eller att jag inte skulle kunna bära flera barn. Flera tusen kvinnor drabbas av missfall. Men bara för att jag har många barn så skulle det betyda att min kropp säger ifrån? På något sätt så betyder det att man förminskar min sorg. ”Du ska vara nöjd med de barnen du har, tänk på de som inte har några barn alls!” Först och främst, jag är så otroligt tacksam och känner mig välsignad som fått en stor familj. Men för det så vägrar jag ta någon shaming för att jag förlorat ett barn! Aldrig! Jag lider med alla som försöker få barn, en stor sorg som ingen kan förstå. Jag har ju faktiskt trots mina elva barn levt väldigt nära den känslan då min bästa vän varit ofrivilligt barnlös. Jag har sett hennes bottenlösa ledsamhet äta upp henne inifrån. Och många gånger har vi pratat om hur olika det kan vara, och hur otroligt orättvist livet är. Vi var våra exakta motsatser och hennes största önskan var att få bli mamma. Hon försökte i flera flera år utan resultat. När jag frågade henne om hon ville följa med på min förlossning när William föddes så tårandes hennes ögon av lycka. Det tog henne på något sätt närmre hennes högsta önskan i livet. Jag erbjöd tom mina ägg och sa att v i åker utomlands och fixar det. Jag var redo att göra allt för att hon skulle få sitt barn, sin familj. Jag kan omöjligt veta hur det är att inte kunna få barn, men jag har trots mina elva barn fått en inblick i hur det kan vara. Idag har min bästa vän tre egna barn, som hon fött själv. Efter flera flera år av längtan. Hennes högsta dröm gick i uppfyllelse, och jag grät av lycka för hennes skull.

Jag är nog inte riktigt redo att gå in på detaljer, hur långt in i graviditeten jag kommit. Men det var tillräckligt långt. Och det jag/vi fick uppleva var fruktansvärt. Det blev inte så bra heller av andra omständigheter, och såhär efteråt kan vi konstatera att jag skulle blivit inlagd på sjukhus. Jag skulle absolut inte varit hemma.

Det var två hemska dygn. De värsta jag någonsin upplevt, ibland tvivlade jag på om jag skulle överleva. Helt övertygad om att jag skulle förblöda. Smärtan var overklig, värre än alla barn jag fött. Jag har en hög smärttröskel, jag biter ihop och härdar ut men i den här situationen så rann tårarna och jag ville bara skrika rätt ut. Värkarna jag fick var inte ”vanliga” värkar det var något helt annat.

Tänker på en kommentar jag fick ”man är olika, en del klarar det lite bättre än andra. Beror helt på hur känslig man är”. Jag brukar aldrig ta åt mig av kommentarer, inte längre. Men den här kommentaren skar i mitt hjärta. Jag blev både ledsen, arg och sårad, mest arg tror jag. Extra mottaglig. Jag kände bara att jag ville slå hen, oerhört omoget jag vet. Men allt inom mig skrek och jag kände bara hat.

Jag fick föda ut mitt barn hemma. Det jag/vi såg komma ut ur mig var hemskt. Jag hade smärtsamma värkar i flera timmar och jag trodde jag skulle förblöda. Jag ramlade av toalettstolen, det var blod överallt. Jag gick ner 6 kilo på ett dygn. Kom inte och säg till mig att det beror på att man är olika känsliga.

Två dagar efter, jag fick träffa en överläkare som undersökte min livmoder. och som konstaterade att allt kommit ut. Det var en jobbig undersökning.

Här stod jag och kände mig som världens mest ensamma människa. Min tid stannade och jag kunde inte tänka klart. Vad hade hänt? Jag väntade på en sköterska som skulle ge mig medicin, en medicin som definitivt skulle avsluta graviditeten. 

Jag visste ju precis vad läkaren hade sagt till mig. Jag tog in orden och förstod. Jag upprepade ett mantra för mig själv, måste vara stark för barnen, måste vara stark för barnen. Det var det enda jag kunde tänka på, och jag ville bara ha dom allihopa i min famn. Mina älskade barn. Jag skickade meddelande till både Victor och Oliver och berättade vad som hade hänt. Micke var med mig men han sa inte så mycket, han visste kanske inte vad han skulle säga. Och inom honom var sorgen precis lika stor som för mig.

När vi kom hem så var jag otröstlig, kunde inte sluta gråta. Det var hemskt jobbigt för jag ville inte visa de små barnen. Vad ska man säga till dom? När är det okej att berätta om något sådant här? När de är 11 år? Eller mindre? Stora frågor som man behöver tänka på mitt upp i allt. Jag saknar den sortens stöd av sjukvården, varför finns inte det? Sköterskan frågade om jag ville träffa en kurator, men det var inte på en gång. En sådan tid får man vänta på… Nej jag redan ut mina känslor efter ett tag. Men någon hade gärna fått råda mig till hur man bemöter en sådan här sorg med de barn man har hemma. Om någon bara hade kunnat säga något.

Det är svårt att sortera bland alla känslor. En dag i taget.

Kram / Madeleine ♥

Njuter av sista buketterna rosenskära som står inne vardagsrummet. Vilken vacker ihärdig ”balettblomma” som barnen säger. Vänder man blomman uppochner så ser det ut som en balettkjol.

Första frosten har kommit och nu har vi tagit bort alla rosenskära. Vilket buskage vi hade. Från kallsådd till blomning, otroligt tacksamt och roligt.

Såhär såg det ut igår innan vi tog bort allt. Många vissna kvistar bland knoppar och en del blommor som fortfarande var fina.

Det blev en stor bukett och en liten. Micke skrattade åt mig och tyckte jag skulle ge upp nu

För bara några veckor sedan satt vi här med bara ben, med rosenskära som var över två meter höga.

Vill ni sätta de finaste sommarblommorna som håller länge så kan ni kika på på den här >>FILMEN<< som jag har gjort. Där visar jag min kallsådd av rosenskära och hur det såg ut från början. Och jag vill också säga att man kan sätta rosenskära i krukor och ha på balkongen. Det gjorde även jag och hade på verandan.

När ni tittar på filmen så förstår ni hur det totalt exploderade!

Kram / Madeleine

Vet ni, jag är så otroligt glad över de senaste årens dahliahysteri. Jag har alltid gillat att vara i trädgården och pyssla med blommor, och jag älskar ju som bekant rosor. Det är min favoritblomma och jag vet inte hur många olika rosor jag har i min trägård nu, har tappat räkningen men de har blivit ett gäng. Men så har jag inspirerats av andra människor som visat upp sina trädgårdar och vackra dahlior och ju mera jag fått se av dessa skönheter desto mera har det väckt min nyfikenhet. Förra året bestämde jag mig i alla fall för att köpa på mig några knölar, och efter lite tips från proffs så förstod jag att det gällde att minsann vara ute i god tid om man över huvudtaget skulle få tag på sin favoritsort. Sagt och gjort så blev det en beställning redan i september förra året och sen var planerna igång.

Min första dahliasommar, och nu är jag helt fast Älskar de här blommorna. Men att de skulle bli så enormt stora hade jag ingen aning om.

Jag känner mig lite som Alice i underlandet bland alla stora jättar. Ja trädgården är magisk, och jag kan sitta här i evigheter och bara titta. 

Trädgården är min tillflykt, min oas och mitt intresse. Det är fint att se hur den växter och hur den lyckas skapa så fina blommor. Det man ger sin trädgård får man tillbaka fast hundra gånger om! 

Men jag är inget proffs, bara en glad amatör. Jag drömmer om att lära mig mera och kunna inreda förtrollande vackert i olika rabatter. Väldigt roligt med säsongsblommor, ettåriga. Men det skulle vara härligt med rabatter som har sina perenner som återkommer varje år utan vidare ansträngningar. Jag har en del sådana med såklart, men jag har en rabatt som jag skulle vilja göra om helt och hållet. Det skulle vara roligt att anlita någon som verkligen kan sådant.

Hur som, ni kanske inte alls tycker det är roligt när jag skriver om blommor Men jag hoppas att jag kanske kan inspirera någon.

Det är så mycket som händer just nu. Barnen har börjar skolan igen. Med stor förtjusning så hoppar  dom upp ur sängen på morgonen,  förväntansfulla och glada. Jag hoppas verkligen det ska bli bra nu, jag har ju tidigare skrivit om hur rörigt det har varit för vissa av barnen i skolan. Det är fruktansvärt tufft att behöva skicka iväg barnen till skolan när man vet att de inte mår bra av att vara där. När man också har kämpat och kämpat för att få en förändring utan framgång så ger man till slut upp. Det är inte meningen att behöva byta skola pga andra, men ibland är det faktiskt det enda rätta.

Nu när jag skriver om det här så vill jag också nämna för DIG som kände/känner för att ha åsikter om vad jag delar med mig av och inte via min blogg och social media i en anmälan till socialen för några månader sedan – Hur orkar du!? Och hur har du mage att göra så ens? Det finns sååå många barn som mår dåligt och behöver stöd och hjälp på riktigt och så väljer du att ta den tiden från de som verkligen behöver den hjälpen för att du stör dig på mig. Det är sjukt! Men nej, det blev såklart inget av det. Nedlagt på en gång, däremot kontaktade jag min advokat. För även om man är ”anonym” så kan det  finns anledning att undersöka lite närmare vem det är som kommer med så grova förtal. Helt sjukt verkligen. Oförskämt. 

Men nästa gång du ens kommer på den tanken att göra en sådan här sak, tänk då på vem du tar tiden ifrån. För jag tar inte åt mig, jag vet bättre, och jag har tyvärr erfarenhet av stalkers som hållit på i flera år. Jag har lärt mig stänga av sådant. Tänk istället på barnen och familjerna som verkligen behöver hjälp. Mina barn mår bra, och har det oförskämt bra jämfört med många andra. 

Ber om ursäkt till er andra som läser här, inte meningen att behöva förpesta er tid med sådant här onödigt och tråkigt. Men det här är verkligheten för oss ibland. Jag har varit väldigt förskonad om jag ska jämföra med många andra som får utså anmälningar, förtal och annat sjukt varenda dag. Det är sjukt! Riktigt sjukt!

Nu släpper vi det. En annan sak, om jag får hoppa lite mellan alla ämnen. Det här med gluten. Jag fick många kommentarer från er där ni berättat att jag absolut inte ska sluta äta gluten innan jag tagit det där testet för glutenintolerans. Jag var dum och gjorde det Ivrigt att få må bra igen. Fanns där en anledning till mina dåliga värden och mitt magont så ville jag göra allt för att få ordning på det.

Det var säkert så dumt gjort av mig, det förstår jag nu efteråt men halleluja så bra jag mår efter att jag lagt om min kost. Det är helt otroligt, som natt och dag! Magen svullnar inte upp så fort jag ätit och jag får inte ont och kramp längre. Befriande. Lite som att få livet tillbaka. Hur som helst så funderade jag på det ni skrev och tänkte att jag skulle prova att äta gluten igen eftersom jag hemskt gärna vill få rätt provsvar. Så jag åt en middag med gluten, tänkte att det kunde väl inte vara så farligt. Men som jag ångrade mig Magen svullnade upp som en ballong, och sen fick jag ont. Jag lade mig i fosterställningen i sängen och grät och lovade mig själv att aldrig mera äta gluten.

Jag måste ringa min läkare i veckan och fråga hur vi ska gå till väga nu? Någon skrev att man kunde göra en gastroskopi för att få det bekräftat, eftersom det inte alltid syns på proverna heller. Men usch det känns inte alls roligt. Får mest panik av den tanken.

Jag kanske helt enkelt får gå på vad jag känner.

Sen till den andra saken angående glutenfritt – hjälp vilken omställning för mig när det kommer till maten. Och bröd, vilket bröd är godast? Har ni några tips? Har provat lite olika men antingen är de lite sega, eller så smular dom sönder Hjälp mig gärna.

Hörs snart igen!

Kram / Madeleine

 

 

 

 

Hej fina ♥ Ledsen för min frånvaro. Sommaren har gått fort, den är ju inte slut ännu men veckorna har susat förbi i en väldig fart och det är inte långt kvar tills det är dags för rutiner och skola igen.

Jag försöker suga åt mig så mycket jag bara kan av värmen och solens strålar. Njuta så mycket jag bara kan.

I ärlighetens namn så har jag inte mått så bra. Inte på en lång tid faktiskt. Det här kommer bli ett långt inlägg som jag hoppas du orkar läsa.

Jag är ju envis som synden, inte alltid till min fördel. Man skulle väl rent av kunna säga att jag är lite elak mot mig själv ibland för att jag är så envis och alltid biter ihop. Jag har länge varit obotligt trött, och hur mycket jag än har vilat så har jag inte blivit piggare. Varje gång jag försökt se en film med familjen så har jag somnat, så fort jag försökt sätta mig vid datorn och skriva några rader så har ögonen blivit så trötta så jag varit tvungen att stänga ner och göra något annat för att inte somna, eller rent av lägga mig en stund och sova. Jag har tappat ord, haft koncentrationssvårigheter och glömt saker. Fått hjärtklappning till och från, haft sus i öronen och tappat min kondition helt och hållet. För några veckor sedan klarade jag inte av att gå uppför en liten backe, orken bara försvann. En del symtom har jag haft länge, andra har kommit smygande och blivit värre och värre.

Så en dag i början av sommaren så vaknade jag en morgon med väldigt ont i låret. Försökte tänka på vad jag gjort dagen innan som kunnat framkallat sådan träningsvärk? Men nej jag hade ju inte gjort något ansträngande. Tänkte inte mera på det, men så kom smärtan igen och höll i sig hela tiden och då var jag ju tvungen att titta på låret för att se hur det såg ut. Ett blått blåmärke likt ett långt streck lyste längst med låret. Jag var lite varm och öm när jag kände på benet. Det såg precis ut som jag hade fått en smäll av något för att blåmärket var så rakt på något sätt, som jag slagit i någon kant. Men jag hade ingen minne av det, och det skulle jag ju kommit ihåg.

Jag skickade en bild till min mamma och frågade vad jag hade gjort? Men jag kunde inte förklara mer än att jag vaknade på morgonen av att jag såg ut såhär och hade ont. Jag gav det några dagar men när det inte försvann så fick jag känna mig besegrade och inse att jag kanske var tvungen att ringa vårdcentralen. Jag söker ju inte i första taget men efter påtryck från min mamma så ringde jag till slut och bokade en tid i alla fall. Jag lovade också att jag skulle berätta om alla mina symtom som jag hade.

Läkaren tyckte att det var bra att jag tog upp allt, och efter det så kom vi överens om att jag skulle göra en riktig hälsokontroll. Hon undersökte mig från topp till tå, när hon skulle lyssna på hjärtat så kände jag att det började slå oregelbundet. Jag är vid det här laget van vid att hjärtklappningen kommer och går. I början var det väldigt läskigt och jag blev orolig. Sen försökte jag rannsaka mig själv med att det kanske bara var inbillning, eller att jag bara var stressad inombords fast jag faktiskt inte alls kände mig stressad. Äsch, jag försökte hitta på alla möjliga anledningar och till slut så lärde jag mig att det försvann efter en stund. Det har gjort mig lugn på något sätt även det såklart känns obehagligt ibland. Istället för att bli rädd för det, så blir jag idag mest irriterad på att det stör min vardag.

Jag sa inget till läkaren när hon undersökte mig, om hon noterade det jag kände så var det ju inte inbillning. Hon bad mig hålla andan flera gånger och lyssnade länge och mycket. Sen lämnade hon mig i rummet utan att säga vad hon hört, hon skulle rådfrågade sin kollega om något. De kom tillbaka båda två och han tittade på mitt ben. De konstaterade att de trodde det bara var en ytlig propp men att jag skulle lämna en massa prover för att få mera indikationer om hur det stod till. Efter det så berättade läkaren att hon hörde att mitt hjärta slog oregelbundet och att hon ville att jag skulle lämna ett EKG på en gång. Det gick snabbt och det visade inget avvikande. Men det var ändå skönt på något sätt att läkaren hörde det jag kände.

Vidare så fick jag lämna en himla massa prover, och jag har även varit och tagit flera blodprover i omgångar. Strax efter det här så fick jag lite katastroftankar, jag tänkte det värsta och alla mina symtom som enbart blev värre och värre påverkade mig inte bara fysiskt utan även psykiskt. Sjukt jobbigt. Läkaren lovade att ringa mig följande vecka, men det gjorde hon inte. Jag väntade ännu en vecka men fick inget samtal. Är det bra eller dåligt försökte jag analysera, men det vet man ju aldrig. Till slut så gick jag in på 1177 och skrev till min vårdcentral, jag kände mig aningen besviken och irriterad på att man inte hörde av sig när man lovat, läkaren visste dessutom att jag gärna ville att hon skulle här av sig så fort som möjligt. Till svar fick jag att hon var på semester och att alla prover inte hade inkommit ännu och därför så väntade man. Nåja, till slut så fick jag ett samtal och läkaren berättade för mig att jag hade fruktansvärt dåligt blodvärde. Hon ville komplettera mina prover med ännu flera så dagen där på så åkte jag ännu en gång upp till vårdcentralen och lämna några rör.

Tjejen som tog proverna var supergullig, jag berättade för henne att jag hade dåliga blodvärden och sa att jag ofta kände mig svimfärdig. Dagen innan när jag och Micke var på ÖoB så höll jag på att ramla ihop när det blev svart för ögonen, och yrseln ville inte ge med sig. Hon berättade då att hon också hade haft dåliga värden och snarlika symtom som gjorde att hon både fick blod och järndropp. Man kan tydligen bli jättesjuk av en sådan ”liten” brist i kroppen. Även när man är ung.

Efter en vecka kom nya provsvar, domen blev att jag hade brist på både B12 och folsyra och det i sin tur gör att kroppen inte kan ta upp järn. Läkaren berättade att det inte alls är konstigt att jag mått så dåligt länge. Du har en ordentlig brist! Och man kan bli väldigt sjuk av det så därför kommer jag skriva ut flera tabletter som du ska äta under en tremånaders period. Okej, så det är inte konstigt att hjärtat slår volter och att jag inte orkar hålla mig vaken om dagarna, det är precis alla symtom på den brister jag har. Helt plötsligt kände jag mig lite fånig över att jag tänkt så dramatiskt när det ”bara” var det här. Sen blev jag chockad över hur en brist kan påverka ens kropp så mycket. Jag fattar ju såklart att man kan må dåligt, men inte att man kunde må här dåligt.

Jag ska lämna flera prover och det här ska givetsvis följas upp. Eftersom jag haft problem med uppsvullen mage och smärta i magen efter måltider så ska jag även lämna prover för celiaki – glutenintolerans. När man har den sorts brist jag har så kan det nämligen indikera att det är en glutenintolerans som är grunden till problemet.

Eftersom jag är ivrig att återfå mitt liv så har jag redan lagt om min kost och äter sedan en vecka tillbaka glutenfritt och för första gången på 1,5 år så har jag  knappt inte fått ont i magen efter att jag ätit spagetti och köttfärsås. Alltså bara det är en vinst för mig! Annars har mina måltider den senaste tiden gett mig ångest, ibland får jag jätteont i magen och ibland bara lite. Men den här gången kände jag nästan ingenting! Och inte svullnade magen upp som en ballong efteråt heller. Då blev jag övertygad om att jag var tvungen att fortsätta med detta en tid framöver för att se om det blir en långvarig skillnad. Kan det vara så enkelt? Att allt bottnar i en glutenintolerans?

Sakta men säkert så känner jag mig lite piggare. Som en ny människa! Det susar inte lika mycket i öronen och jag har inte varit lika yr. Hör och häpna så har jag också lyckats hålla mig vaken genom en hel film Hjärtklappningen kommer och går lite då och då men jag antar att det kanske kan ta en tid innan allt blir bra?! Jag hoppas det försvinner helt och hållet. Och jag har efter en lång lång tid klarat av att skriva det här inlägget på bloggen utan att somna.

Läkaren trodde att jag gått med dåliga värden under en väldigt lång tid, redan 2019. Jag som trodde mina konstiga symtom berodde på att jag var på väg in i väggen. Även den läkaren som jag träffade då trodde att det kunde vara så pga omständigheterna i mitt liv med allt som var. Rättegångar och annat. Och det var ju också en tanke jag hade i början av sommaren när jag knappt orkade ta mig upp ur sängen. Är jag på väg mot den omtalade väggen? Men nej, den här läktaren var övertygad om att det var dåliga blodvärden redan då.

Nu kan väl allt bara bli bättre, och jag är glad över att jag känner mig piggare. Har ni symtom liknande mina så kan jag råda er att gå och kolla hur era värden ser ut. Järn, B12, folsyra och blodvärde. Man kan  uppenbarligen bli väldigt dålig om det inte står rätt till med dessa.

Jag känner mig mer positiv än någonsin, och äntligen är lusten tillbaka att skriva här ♥ Jag har sååå mycket att dela med er! Nu tar vi nya tag.

Jag har under sommaren fått många meddelanden på Instagram där ni skriver att det verkar vara något fel på min blogg. Att man kommer till en sida som försöker få konstig information, en osäker sida. Jag vet inte varför det är så, det hände även mig när jag försöker gå in på min blogg. Det enda som funkar då är att öppna upp en ny privat sida på mobilen och skriva i min bloggadress, eller att klicka på länken till bloggen som ligger på min instagramprofil. Skitskumt. Jag har redan tagit upp det med min kontaktperson, och jag ska ta upp det igen så allt funkar perfekt. 

Kram / Madeleine

 

 

Vaknar upp till snö! April april vad du skojar med oss nu. Detta blev man ju inte alls så peppad av att se. Jag hade precis landat i mina trädgårdsdrömmar och börjat få en vårfeeling ut i hela kroppen. Så kommer bakslaget. För bara en dag sedan så värmde solen och skogens alla vitsippor hade komma upp.

Nu har klockan hunnit bli kväll och snön är borta och solen strålar igen. Hurra!

Vi tog en promenad med barnen häromdagen, de hoppade och skrek ut sitt vårskrik likt Ronja rövardotter.

Livia blev överlycklig när hon såg alla blommor.

Min lilla blomsterflicka ♥

Igår mådde jag inte alls bra, hade feber på kvällen. Var helt sänkt. Hade så otroligt ont i magen. Det första jag tänkte var ”jaha nu är det väl min tur att åka på det där skitviruset då”. Alltså jag kan inte vara den enda som tänker lite så när man känner sig ur gängorna? Eller?

Men så kom jag på varför jag hade feber – hej endometrios! Blä det är så jobbigt när det kommer i sina skov. Jag har vissa månader när jag mår oförskämt bra och så kommer det en månad när jag blir väldigt dålig. Jag är glad så länge det inte kommer för jämnan. Ett tag så mådde jag väldigt dåligt ofta på grund av endometrios, men efter jag fick Livia så tycker jag det blivit bättre.

Micke var hemma idag, och jag kunde till slut vila efter att jag motvilligt tagit lite starkare värktabletter. Jag gillar inte tabletter, tycker jag känner mig lite konstig när jag tar värktabletter. Men nu var jag tvungen och det gjorde faktiskt susen. Efter några timmars sömn så försvann den värsta värken och febern var borta.

På eftermiddagen så fick vi besök av en grillmästare så det var tur att jag blev piggare. Han lämnade personligen över en av sina grillböcker 🙂 Så himla roligt, och han var verkligen supertrevlig. Egentligen var han inte här av just den anledningen men jag är sååå glad att jag fick ett ex av hans bok som ett stor bonus.

Han heter Per Ehrlund och är en av landets mest anlitade grillinstruktörer, han har vunnit utmärkelsen Årets grillkock och kommit tvåa i Grillmästarna. Ni vet ju om att vi gillar att laga mat och jag delar med mig av recept både nu och då så ni kan ju ana hur glada vi blev när Per svängde förbi och lämnade över sin bok – Grilla på riktigt! Den innehåller både recept, tips och tekniker ‍  

Kan varmt rekommendera den här boken till alla grillare där ute. Vi ska testa att göra tunnbröd på grillen i helgen Och eftersom Per tipsar om musik till varje recept så ska vi givetvis spela Old enough to know better Så rolig grej att han tipsar om härlig musik till varje recept.

Och det är fantastiskt fina bilder i boken, jag är så förtjust i välkomponerade foton. Den dagen någon ber mig fota till en bok så går en dröm i uppfyllelse. Det måste vara det absolut roligaste man kan göra.

/Madeleine

Sena vårkvällar. Underbart när det börjar bli så ljust på kvällarna.

Igår så åkte jag och barnen ner till stadsparken medan storebror var och tränade fotboll med Micke. Vi hade nästan hela lekparken för oss själva. Länge sedan vi lekte i stadsparken, det brukar vara så mycket folk här så vi har undvikit att åka hit. Men nu äntligen blev det ett besök 🙂

Tuvisen gungade så högt att det knöt sig i magen på mig.

Livia var mest intresserad av fåglarna och fisken.

När det var dags att åka hem så protesterades det en del, jag har lovat barnen att vi snart ska åka dit igen. Vi bor bara tio minuter ifrån stadsparken så jag har tänkt att vi ska ta en promenad dit i helgen igen 🙂

Igår så satt jag och Micke och planerade hur våran nya parkering ska se ut. Vi ska bredda parkeringen så det ska få plats två bilar och ett litet cykelskjul. Dock så behöver vi bygga upp en mur mot grannen för att deras trådgård inte ska ramla ner mot vår parkering. Just nu så är det en döyta med gräs och en gamla slipers emellan upphöjt på en liten kulle.

Vi har bokat en grävare som ska komma hit och hjälpa oss. Tror det kommer bli superfint när det är klart! Jag ser också framemot att planera fina växter som ska rama in parkeringen. Jag måste ha en klätterhortensia, jag ser framför mig hur vackert det kommer bli.

När parkeringen är klar så ska vi äntligen ta tag i vårt hönshus som ska renoveras upp och bli beboeligt. Efterlängtat projekt! Vi hade helst velat riva det och bygga upp ett ny attefallshus, men de satte en granne stopp för minsann. Högt och tydligt gormade hen ut att hen absolut inte skulle gå med på att vi byggde upp ett nytt. Det var ett par år sedan. Jag kan verkligen inte förstå hur man kan missunna någon att få göra fint. Hellre ett fräscht och nytt hus än det som står fallfärdigt tänker jag.

Som tur är så kan vi trots detta faktiskt renovera det befintliga så länge vi sparar vissa partier på hönshuset. Det kommer ta längre tid och kommer vara mycket krångligare men det får vi ta. Vi ska ta ut en snickare som ska kika på det och tillsammans ska vi göra en skiss på hur det ska se ut 🙂 Kommer bli sååå fint! Men en sak i taget.

Hoppas ni får en fin fredag och att ni får njuta av solen!

/Madeleine