I tisdags var det dags för grabbarna att styra kosan mot Växjö. De hade blivit speciellt inbjudna till att komma och testa Östers fotbollsakademi, något de sett fram emot länge. Det är så häftigt att se när drömmar faktiskt börjar ta form, steg för steg.

Nästa år ska Charlie och Colin börja gymnasiet och drömmer om NIU (eleverna läser ett vanligt nationellt gymnasieprogram men får också specialiserad idrottsträning och kunskap inom till exempel näringsfysiologi och idrottspsykologi). Men det är en lång väg dit, men med rätt fokus och ödmjukhet kan man komma långt.

Redan från morgonen låg det något i luften. En sån där blandning av förväntan och fjärilar i magen. Väskan stod redo i hallen kvällen innan, skorna putsade, matchtröjor vikta. Detaljer som bara föräldrar riktigt lägger märke till men som säger allt.

Växjö visade sig från sin bästa sida. Hösten hade lagt sitt filter över staden, gula löv, klar luft, och sol som tittade fram mellan molnen. Det finns något så harmoniskt över Växjö. En stad som känns både modern och hemtrevlig på samma gång.

Akademin gjorde verkligen intryck. Allt var välorganiserat och genomtänkt. Tränarna var proffsiga men samtidigt så jordnära, precis den kombinationen man önskar sig. Grabbarna fick visa vad de kan, och de gjorde det med både hjärta och glädje.

De beskrev hur tempot var högt, men stämningen otroligt bra. Man märkte att det fanns en passion för fotboll, både bland tränarna och spelarna. En sån där miljö där man känner att alla vill samma sak – utvecklas, utmanas, ha roligt!

Delar ett klipp som Östers IF lagt ut, där kan man också skymta Colin i bild.

View this post on Instagram

A post shared by Östers IF (@ostersif)

Efter träningen hann de andas ut och prata lite om dagen. Det blev många skratt och ännu fler historier att berätta på vägen hem. Sådana stunder betyder så mycket. Det är inte bara fotbollen i sig, utan allt runt omkring gemenskapen, resorna, samtalen i bilen, känslan av att vara på väg någonstans.

Och även om det bara var en dag, så var det en stor dag. En sån där dag man minns, för att den gav energi, inspiration och lite extra självförtroende.

Det är speciellt att få se sina barn följa sina drömmar. Man inser att allt slit, alla matcher i regn, sena kvällar, smutsiga skor och oändliga tvättar faktiskt leder till något större.

Jag är så otroligt stolt och tacksam. För deras driv. För att de får chansen. För att de tror på sig själva 🤎

Tack Växjö, för värmen, för inspirationen och för en dag som alla grabbar kommer minnas länge.

Och nu är det ju höstlov vilket betyder lite extra tid, men knappast lugnare tempo. Flera provträningar väntar den här veckan, nya planer, nya möjligheter. Det är full fart, men på det bästa sättet. Väskorna står redan redo igen, och jag känner bara en sak, så länge de fortsätter ha glädjen, viljan och hjärtat med sig då är allt precis som det ska vara!

Hej fina ni  🤎

Hoppas ni haft en lugn och mysig helg, och att veckan börjat bra. Här har det som vanligt varit fullt upp, med vardagskaoset som man både älskar och blir lite trött av på samma gång. Tvättmaskinen har gått varm, kylskåpet har tömts snabbare än jag hunnit fylla på, och någonstans mitt i allt har jag försökt hinna andas, tänka, känna efter lite.

Ibland kommer de där stunderna då man bara stannar upp, mitt i vardagen bland skor i hallen och halvfulla kaffekoppar och inser hur mycket livet faktiskt rymmer.

Ibland säger någon något som fastnar. Sådär så man nästan måste stanna upp mitt i allt och bara låta det sjunka in. Häromdagen sa en vän till mig “Du är en väldigt bra mamma, du ser och finns för alla dina barn.”

Och alltså… jag blev så rörd. För det är ju precis det man vill, eller hur? Att se dem. På riktigt. Att finnas där, inte bara som den som fixar mat, skjutsar och håller ordning, utan som den som känner av, lyssnar, försöker förstå.

För det är så lätt att känna att man inte räcker till. Att man borde gjort mer, hunnit mer, varit mer. Men när någon säger sådär, att man ser och finns då landar det i hjärtat. För det betyder att barnen känner det också. Och det är nog det finaste man kan få höra som förälder.

Jag tänker ofta på hur olika mina barn är. Hur var och en har sitt sätt att vara, sina små egenheter, sina sätt att visa kärlek. Och man får liksom lära sig varje gång att hitta vägarna till just dem. Det är inte alltid lätt, men det är värt allt.

Att vara mamma är så mycket mer än att bara “ta hand om”. Det är att stå kvar när det stormar, att vara tryggheten när allt annat gungar, men också att våga släppa taget lite ibland. Att förstå att de måste få prova själva, även när hjärtat nästan går sönder.

I lördags var en sån där dag som satte igång precis allt. Jag var och tittade på mina tvillingars sista seriematch med laget. Sista. Och det känns fortfarande konstigt att skriva det.

Det var mulet och lite kyligt, och jag satt där med händerna djupt ner i jackfickorna. Deus värmde mig med sitt bus. Och jag tror nog att han charmade några av de andra föräldrarna på läktaren också.

Jag har följt majoriteten av de här grabbarna sen de var pyttesmå. Tröjorna hängde som klänningar, skorna var för stora, och blicken full av förväntan. Jag har sett dem växa upp, utvecklas, hitta sig själva – både på planen och utanför. Jag har fått så fina relationer till många av dem, pratat, skrattat, tröstat, peppat. Jag har varit deras röst när det varit tufft. När något känts orättvist eller svårt, när någon behövt att en vuxen faktiskt lyssnar och agerar.

Och jag vet att de vet, att jag alltid kommer finnas där. Ett samtal bort. En snap bort. Alltid.

Men ändå… när slutsignalen gick i lördags så kändes det. En liten klump i magen. En blandning av stolthet och vemod. För nu lämnar många av barnen det här laget, och den här klubben som vi kämpat för ska göra det rätta – lyssna på barnen. Det hade kunnat se annorlunda ut, och jag har försökt gång på gång att göra skillnad. Jag har försökt vara barnens röst. Vi är flera som har försökt. Men det går inte. Och även om det är så här det nu kommer att bli, så känns det lite i hjärtat. Det är lite the end of an era.

Så där satt jag, med kalla fingrar och tusen minnen i hjärtat. Tacksam över att jag fått följa dem så länge.

Tacksam över att få vara mamma, i det stora, i det lilla, i allt däremellan 🤎

Som ni förstår så går barnen all in när det kommer till halloween. Ett kommersiellt jippo som många anser att det är. Jag tycker det är roligt, det lockar fram det kreativa hos människor och festligheter som skapar glädje och skratt. Allt behöver ju inte landa i att handeln ska tjäna pengar på oss människor, ja menar det gör dem ju ändå. Och det behöver inte kosta en massa. Klipp och klistra av något du har hemma, eller sminka dig till en otäck katt? Det finns så många möjligheter. För mig personligen så landar det lite i samma tanke som med Thanksgiving. Man träffas, umgås och firar varandras sällskap. Tacksam för allt. Låter nästan lite religiöst men ni förstår hur jag menar. Det kommersiella jippot behöver inte ha baktankar. Vill man inte fira halloween eller Thanksgiving så kan man avstå, men att glädjas för andra kan man ändå göra.

EmmyLou har denna helg varit både zombie, spöke, läskig clown och katt. Och jag tror katten kommer att vinna.

Min lilla leopardkatt, tycker hon ser lite läskig ut ändå. Visst gör hon?

Den här tjejen är våran lilla tespion (hon tycker det är så roligt när vi säger så), familjens teaterapa. Jag skulle inte bli förvånad om hon blev skådespelare, sångerska, dansare eller alltihop. Sjunger mest hela tiden och älskar att vara framför kameran.

Tiden får utvisa, men halloweenkostymen är klar i alla fall!

Klockan är långt efter midnatt.

Ligger vaken i sängen och skriver, väntar på att tonåringarna ska komma hem från sin fest. Det går liksom inte att somna förrän jag hört dörren öppnas, stegen i hallen, det där halvdämpade skrattet som säger att allt är okej. Ni som vet ni vet!

Utanför fönstret är det tyst. Den där råa, fuktiga kylan har smugit sig in, den som bara finns när hösten verkligen tagit greppet. Jag var ute tidigare ikväll och plockade de sista rosenskärorna. Deras stjälkar var redan kalla, nästan slappa av nattluften. Frosten står redo nu, och snart faller de till vila. Känns verkligen som sommarens sista andetag.

Det finns något märkligt trösterikt i det. Allt som lever måste få vila, också vi. Men ibland tar det tid att förstå när det är dags att sakta in, eller förändras.

Jag har tänkt mycket den senaste tiden på kroppen, på hormoner, på hur lätt det är att bli missförstådd som kvinna. När man börjar närma sig klimakteriet händer något subtilt, nästan osynligt, men det påverkar allt. Hjärnan, sömnen, humöret, tålamodet. Vissa dagar känns det som om hela systemet går på reservkraft. Min allra närmaste vän har kommit in i klimakteriet, hon är där mitt i skiten om man får uttrycka det så? Det är ju inte lika smärtsamt för alla, men för henne har det varit det. Och jag har på nära håll fått se hur hon har kämpat, inte bara med allt som kan följa klimakteriet utan också för att få hjälp.

Jag har läst en del forskning, det visar sig att östrogen påverkar dopaminet i hjärnan, alltså samma signalsystem som styr fokus och energi. När hormonerna börjar svaja, kan man få symtom som liknar ADHD. Och vet ni vad? Många kvinnor får just den diagnosen, trots att det egentligen handlar om hormonella förändringar.

Det säger något om hur dåligt vi fortfarande förstår kvinnokroppen. Vi lever i en tid där kvinnor medicineras för symtom som kanske egentligen bara är kroppens sätt att ropa: ”Se mig. Jag förändras.” Ledsamt att vi inte kommit längre.

Och kanske är det just det jag försöker göra nu, rikta strålkastaren lite mer mot mig själv.

En gång sa en kvinna till mig: ”Ibland behöver man rikta strålkastarna mot dig själv.” Jag minns att jag blev tyst. Tänkte mycket på vad hon egentligen menade.

Nu förstår jag. Vi behöver alla göra det. Våga se, våga rannsaka, våga stå för det som inte längre fungerar, i oss själva, i relationer, i grupper, och i sammanhang.

Och kanske är det just det Motala AIF FK också behöver göra nu?

Efter dagens match står det klart att Maif inte lyckades avgöra serien och ta klivet upp till division 1. Istället väntar ett tufft kval. Men ibland måste man stanna upp och se sig själv i strålkastarljuset för att kunna gå vidare starkare. Det gäller oss alla.

Hösten är här. Allt förändras. Men inget är förlorat.

Jag vet inte vad det är med hösten, men så fort löven börjar falla och kvällarna blir mörkare kommer pyssellusten fram här hemma. Det är som om hela huset ropar efter tända ljus, doften av kanel och små kreativa projekt runt köksbordet. Men så är ju hösten min favorit också 🤎🍂 En vän till mig sa för ett tag sen med missnöjd ton, nu har du din härliga höst, bara att du njuter nu då! Och jaaa, även om kylan biter tag om kindern och det blåser upp till storm så älskar jag hösten.

Eftersom Halloween närmar sig med stormsteg, så blev det ännu ett pyssel idag, små, läskiga spöken gjorda av hushållspapper.

Barnen tycker det är så spännande med Halloween. De pratar om utklädning, bus eller godis och alla dekorationer vi ska sätta upp. Och just de här spökena blev en riktig favorit! De är så enkla att göra att till och med de minsta kan vara med, och resultatet blir riktigt sött (eller lite lagom läskigt, beroende på hur man målar ögonen 😉).

Allt man behöver är:

🤎 Hushållspapper eller servetter

🤎 Vatten

🤎 En flaska

🤎 Folie att forma huvudet med

🤎 Lite svart färg eller en tuschpenna till ögon och mun

🤎 (Om man vill hänga dem) en tråd att fästa i toppen

På klippet nedan finns en enkel beskrivning!.

View this post on Instagram

A post shared by Madeleine Ilmrud (@madeleineilmrud)

Lycka till med era spöken. Ett lätt mysigt pyssel som passar alla!

Det är något särskilt med höstdagar som doftar regn, kaffe och barnskratt. När man inte planerat så mycket, men ändå får hjärtat fyllt av de där små stunderna man aldrig vill glömma…

Tänk att jag fortfarande kan plocka in dahlior från trädgården. Visst är det fantastiskt!?

Idag blev det ännu en sån där dag som jag vill stoppa ner i fickan och spara.
Ni vet, en sån där helt vanlig höstdag när regnet smattrar mot rutan, doften av kaffe blandas med lim och barnskratt och man tänker att just nu, precis här, är det faktiskt alldeles perfekt.

Vi plockade fram sax, lim, toarullar och en hel hög med löv vi samlat på vägen hem från skolan.
Tanken var att pyssla lite snabbt, men ni som har barn vet… “lite snabbt” blir sällan just det. 😅

Teddy och Bruno vill hemskt gärna också vara med men där gick gränsen. Våra älskade hundar, ska alltid vara med, men jag tror att löven utifrån gjorde dem extra nyfikna. Udda beteende av matte tyckte de nog båda två.

Amadeus satte igång med största allvar.
“Mamma, min igelkott heter Bob!” sa han stolt.
Och så tittade han på mig, med den där blicken som går rakt in i hjärtat:
“Vad ska din igelkott heta då?”

Kroppen till igelkotten klar…

Jag älskar de där små stunderna. När världen utanför får pausa en stund och allt som betyder något ryms i ett rum fullt av skratt, kladdigt lim och fantasi.

Det blev löv över hela golvet, lite färg på bordet och väldigt mycket glädje. Och när vi var klara satt vi bara där och beundrade våra små skapelser. Vi var stolta, trötta och hade färgfläckar på fingrarna. Så enkelt, men ändå så stort. Små händer som skapar, små hjärtan som växer.

Barnen ställde sina igelkottar bordet, och ikväll efter att barnen lagt sig tände jag några ljus nöjt av en kopp te och bara tittade på de fina skapelserna. Dagar som dessa påminner mig om att det faktiskt är det lilla som är det stora 🤎

Ta hand om er, och testa att göra några igelkottar ni också!

View this post on Instagram

A post shared by Madeleine Ilmrud (@madeleineilmrud)

Vaknade ganska utvilad imorse, åtminstone kändes det så vid sju. Efter lunchen var jag helt slut. Och nu ikväll kommer jag troligtvis somna till godnatt sagan.

I vanlig ordning tog jag imorse en kopp kaffe och gick ut med hundarna i trädgården. Teddy ville gärna gå på en längre promenad men det fick snällt vänta en stund. Han har blivit könsmogen och tonåring på samma gång. Testar gränser, utforskar och ger sig gärna ut på egna äventyr så fort man vänder ryggen till. Det har varit en utmaning ett tag men jag måste ändå säga att han börjat lugna ner sig lite. Tycker att aktivering och att låta hjärnan få jobba lite extra hjälper under dessa perioder för hunden. Sen är hundar likt människor olika såklart, Teddy är väldigt lugn om jag ska jämföra med våra tidigare hundar. Och Bruno är ännu lugnare. Älskar mina lurvisar 🤎

Förra helgen tittade vi på fotboll och hejade på Charlie, Colin och övriga laget i U15. Det blåste, regnade och var kallt. Första riktigt ruggiga höstdagen faktiskt. Stormen Amy drog in och även om det inte var värst här i Östergötland så kände vi av stormen. Och i helgen som var spelade grabbarna match i Örebro. Nu väntar en match hemma och sen är serien klar. Efter det väntar nya äventyr. Just nu provspelar många i laget, eller nästan majoriteten av laget i andra klubbar. Hur det blir framåt återstår att se.

Förra veckan hann jag också med att handla vinterskor till de minsta barnen, kläder efter väder som de säger. Kan hända att jag glömt uppdatera en del saker inför hösten men nu är barnen varma och goa. Och det går verkligen ingen nöd på dem. Värre är det med de större tjejerna, och då menar jag inte i nöd utan mera att de helst vill och önskar ha specifika plagg. Det är ju ingen nyhet att det tydligen är ”klädkod” i skolorna numera. Ni fattar vad jag menar. Det ska vara speciella jeans, en viss look och det senaste i modeväg. Har jag misslyckats som förälder? Nej jag känner väl inte så, men trots det kan jag inte sluta att klandra mig själv lite grann. Det är inte samhällets fel att barn känner att de vill leva efter skönhetsidealet, eller? Man behöver inte se ut på ett visst sätt, och definitivt inte identifiera sig med skönhetsbranschen som flitigt promotar vissa ideal. Men det är svårt, alla yttre faktorer och omständigheter påverkas människan av oavsett om man vill eller inte. Jag kan bara ta ett vuxenansvar i detta och försöka lära mina barn att det inte sitter i hur man ser ut eller i hur man klär sig. Hitta en sund balans, vilket är lättare sagt än gjort idag. Allt var inte bättre förr men nog sjutton var inte botox lika vanligt när jag växte upp. Idag hör man om ungdomar som börjar med botox innan de fyllt tjugo för att börja förebygga ett åldrande. Hur sjukt??? Det är så vansinnigt så jag hittar inte ord.

Nog om detta, det var inte alls meningen att komma in på den här men frågan känns oundviklig. Jag passade på att prova en ”mammakorv” och himmel vad många engagerade sig i denna jacka. Jag frågade mina härliga vänner på Instagram vad det tyckte om jackan och många tyckte köp!

Mammakorv. Jag vet inte vad jag tycker om det smeknamnet. Låter det inte lite ovärdigt? 😄

Jag gillade trots allt korven och ångrar att jag inte köpte den. En perfekt vinterjacka till alla kalla fotbollsträningar. Och den här mysiga ”nalletröjan” som jag fastnade för.

Letade efter en sportbehå och det hittade jag också, älskar när man kan vara effektiv. In och ut i affären med allt man behöver.

De senaste två helgerna har jag varit chaufför till tonåringarna. Men det är jag så gärna, kalla det för att curla om du vill själv kallar jag det för trygghet. Självklart tröttnar jag ibland men jag kan verkligen inte slappna av om jag inte vet att barnen kommer hem tryggt. Någon gång i framtiden kommer jag säkert sakna detta farande. Nåväl jag erkänner det kanske bara är ett mantra för att överleva 😄

Veckans bästa dag lider mot sitt slut, måndagar är enligt mig den bästa dagen. Jag vet att majoriteten inte håller med mig och jag kan inte förklarar varför jag alltid gillat måndagar men så är det. Söndagar är däremot är ingen höjdare, borde rimligtvis vara det egentligen eftersom den infaller precis innan favoritdagen. Men nej, bara en ren väntan. Dock spelas det mycket fotboll på söndagar och därför är dagen helt och hållet förlåten. Vem funderar ens på vilken dag i veckan som är bäst?

Och apropå fotboll, i helgen som var så fick lördagen stå för underhållningen. Oliver med sitt Oskarshamn AIK mötte Skövde och det var en rolig match. Något har hänt i laget och nu börjar grabbarna hitta spelet. För det var väl det som var problemet tidigare, väldigt många individuellt skickliga spelare men tillsammans kunde de på något sätt inte få till ett avslut. Några målchanser kanske men över lag så har det inte varit bra. Det har mest varit peta och spring och det har misslyckats. Frustrerande, speciellt när man ser vilka duktiga spelare laget har.

Därför är det så fantastiskt att se utvecklingen i Oskarshamn, man blir glad! Nu är det mera tiki-taka minsann, med bekväma spelare som får med sig bollen i spelet och använder djupled till sina anfallare i farliga ytor.

På språng för att se sista minutrarna på Charlie och Colins match.

Kaffe kaka tredje raka! Det blev en vinst till slut! Förbannat gött. Idrott väcker känslor, jag skrek rakt ut. Deus ropade – Ooooooliver! Och sedan hoppade han ner från trappan och började dansa på gräsmattan.

Ibland vill man klona sig för att kunna vara överallt. Kanske att det skulle få bli min superkraft ändå om jag fick välja. Micke var redan plats, tur att man kan dela på sig.

Tvillingarna kunde också fira en vinst, men det var nära att det blev lika.

Det är inte många matcher kvar för U15, sen tror jag att det kan bli en stor förändring för många. Men det kommer jag återkomma till i ett annat inlägg.

Motala AIF´s representationslag knep också en seger! Tränare Jesper Beurling har gjort ett bra jobb ihop med assisterande tränare. Men det största jobbet har spelarna gjort, grymt!

Summa summarum kan vi kort och gott säga att det blev en bra fotbollshelg för min del! Men, måndagen var efterlängtad…

Har ni läst om det här fenomenet? The Great Unfollowing, det handlar om att människor i allt högre grad lämnar sociala medier. Det behöver inte vara med dramatiska ”hejdå-inlägg”, utan genom att tyst avfölja, avinstallera appar, eller sluta engagera sig. Människor drar sig tillbaka från det offentliga digitala rummet utan att nödvändigtvis säga något alls.

Har jag blivit en sådan? Utan att ens tänka så känns det ju lite så. The Great Unfollowing! För min del kanske det är en sanning med modifikation.

Men visst är det inte bara jag som ser på social media med andra ögon. För jag var orolig för det först, allt kommersiellt brus, ständiga jämförelserna, ytlig interaktion. Även om jag är transparent med mycket, så finns det tydliga gränser för mig. Jag älskar att dela livet med er, och jag vet att det för det mesta är ömsesidigt. Jag kan vara extremt ytlig för jag tycker det är roligt. Men det sunda förnuftet finns alltid med mig, om inte ännu mera nu skulle jag vilja säga. Integritet är viktigt och jag tror med allt som pågår i världen nu så är det privata viktigare än någonsin.

Man vill läsa böcker istället, man prioriterar djupare och fysiska relationer blir allt viktigare. Man skapar hellre för sig själv snarare än för algoritmer. Och man behöver inte dela allt, då menar jag allt.

Jag har förhandlat med mig själv. Hur mycket jag än älskar det jag har gjort i så många år så finns det en tydlig kompass inuti mig. Jag vill något mera. Jag vill hitta den äkta glädjen i allt jag gör. Det ska inte kännas som ett tvång, vill jag dela med mig så gör jag det med glädje.

Jag ser så många i min bransch som just nu krystar fram en delning, kämpar med content och filmar allt i sin vardag i de mest otänkbara situationer. Men det är väl kanske det som säljer? Allt som är äkta, sårbart och i nuet. Mina tankar om det är tudelade, på ett sätt är det väldigt fint men samtidigt är det privata ännu finare. Sverige, landet lagom ni vet. Hur ska man veta vad som är lagom?

Jag vill ändå säga att jag oftast valt min egna väg, och det kommer jag fortsätt att göra. Därför känns det rätt att börja skriva igen, vara här inne. Dela mina rader med er oavsett, den ena dagen kanske är väldigt djup medans den andra är extremt ytlig eller kanske bara fånig och rolig. Men att skriva och dela mina reflektioner har alltid varit jag. Även om en bild ibland kan säga mer än tusen ord. För jag älskar att uttrycka mig i bilder.

Uppskattar man att läsa bloggar fortfarande? Jag tror det. Bloggarna kommer tillbaka, man vill ändå mer än att enbart se en bild. Jag kan bara gå tillbaka till mig själv, även om jag som fotograf älskar allt som har med foto att göra så föredrar jag ändå en kombination av allt det fina och vill ”lära känna” personen bakom bilden. Men jag antar att vi är olika, och kanske beror det på vilket humör man är på? Något vi i alla fall kan komma överens om är att läsning är positivt. Man stimulerar hjärnan, språkområden och får ett bättre minne. Finns säkert oerhört många flera positiva aspekter som är värda att nämnas. Kort och gott – vi borde läsa mera! Och vi borde skriva mera.

Det blir inget The Great Unfollowing för mig på det sättet, men jag prioriterar min närvaro. Inga pressade inlägg, och inte en himla massa samarbeten. Det får bli på mitt sätt eller inget alls. Jag skulle vilja kallad det för The Great Following. Ni förstår vad jag menar.

Så vad har ni gjort den här tiden? Några nya insikter? Har sommaren och hösten varit bra?

Själv har jag precis läst klart 17 juni av Alex Schulman. Och om jag ska recensera den så måste jag säga – läs den! Man blir ju nästan irriterad av denna mans skicklighet, han kan formulera meningar på ett sett som ingen annan kan. Han får berättelsen så levande att man nästan kan känna huvudpersonen i boken bredvid sig. Alla detaljer. Otroligt!

Men ska jag komma med någon kritik, (vilket nästan känns pinsamt) så hade jag önskat ett annat slut. Annars vill jag kräva en fortsättning! Jag säger som barnen på Snapchat – Alex du kan inte lämna mig på öppet! Vad händer sen? Och vad händer med alla de andra i boken?

Hösten är min favorit. Det är så mycket som händer inuti mig då, alla måbrakänslor kommer fram med den friska luften och naturens skådespel. Dessutom så kan jag fortfarande njuta av sommarens praktfulla blommor. Det bästa av två världar.

Nya stolar från Erikshjälpen fick ett nytt liv efter några penseldrag och ny kostym. Återbruk är bäst och en mix av nya och gamla saker är det finaste.

De gulliga husen köpte jag på Rusta. Och kaffekoppen kommer från Dollarstore (om någon skulle undra). Så himla mysigt att boa in sig den här årstiden.

Hundarna kommer från Pink Diamonds Kennel (om någon skulle undra det med). Mina älsklingar. Katt Ulla blev hund Madde, inget känns mera naturligt som det.

Bilden på Charlie är det vackraste. Jag minns så väl när jag tog den här bilden, det är säkert 9 år sedan nu. Vi satt på trappan ut till trädgården, Charlie höll i sin fotboll och solen gick ner bakom radiomasterna på andra sidan staden. Jag hade precis fotat en fyrklöver och testat ett nytt makrooptik till kameran, när jag tittade upp så reflekterade ljuset mot Charlies ögonfransar på ett sett som gjorde hela ögonblicket speciellt. Det var så fint på något sätt, och jag ville föreviga det för alltid. Charlie och jag på trappan.

Ta hand om er och njut av hösten!

Det finns stunder i livet då man nästan inte vågar säga saker högt. Man bär på något fint, varmt och nästan lite hemligt. Så har det varit för oss den senaste tiden. Vi har gått och myst med en alldeles särskild liten hemlighet här hemma – och nu är det dags att dela med oss, vi har fått en ny familjemedlem!

Första bilden på William och ”B” när vi hämtade hem honom.

Han heter ”B” och han är en liten chokladbrun Labradoodle från fantastiska PinkDaimonds kennel. Och han har redan tagit hela vår värld med storm. Så många valppussar, bus, små klapprande tassar på golvet och den där supergulliga lite klumpiga stilen som bara en valp har. Ni som vet, ni vet 💭🤎

Vi har pratat om att ge Teddy en kompis. Han är ju vår älskade pälsbebis, klok, lojal och full av kärlek men också så otroligt social. När vi först började kika på PinkDaimonds kennel kändes det som en fullträff. Och jag har skrivit och dela om dem många gånger tidigare, men jag kan inte prata nog om dessa fina människor. Deras sätt att jobba med hundarna, tryggheten, passionen… det kändes direkt i magen. Så genuint fina allihopa.

Resan hem var lång och tråkig, men jag fick många pussar!

Han är som tagen ur en film. Mjuk som en nalle, med de snällaste ögonen och ett hjärta som bara vill vara nära. Han har bott här i några veckor nu, snart en månad och jag kan inte förstå hur snabbt man kan älska någon så liten, så mycket. Det känns som att han alltid funnits här, som att han faktiskt var menad att hitta hem just till oss.

Och som ni vet så klappar mitt hjärta lite extra för labrador, och när jag såg det vita som lilla ”B” har på bröstet så var det precis som om någon sa något till mig, som ett tecken. Och kanske var det just ett tecken på att han skulle vara hos oss. För mig var det nästan som att se lilla Devvan, och blicken påminde om Cosmo. Det låter lite flummigt jag vet, men det var så det kändes.

Teddy tog sin storebrorsroll på fullaste allvar från första stund. Lite nyfiken först, förstås. Men sen som att de alltid hört ihop. De ligger tätt intill, delar på leksaker (nåja… ibland), och leker så där busigt och kärleksfullt att hjärtat nästan brister. Och barnen? Jo, de är förstås överlyckliga! Det är som att julafton, födelsedag och sommarlov kommit samtidigt.

Vi har fått frågor om hur det känns att skaffa valp igen och jag ska vara ärlig, det är både magiskt och kaosigt. Vi kissar utomhus oftare än vi hinner dricka kaffe. Det är tuggmärken på tofflor och vakna mornar lite tidigare än planerat. Men herregud, vad det är värt det. Alla skratt, alla gos, alla små framsteg ja det går rakt in i hjärtat.

Jag vill också passa på att rikta ett stort och innerligt TACK till PinkDaimonds kennel. Ni har inte bara gett oss en valp – ni har gett oss en vän för livet. Det märks att ni lägger hela er själ i era hundar. ”B” är trygg, nyfiken, välbalanserad, precis så som man önskar att en valp ska få vara från start. Och det är helt och hållet ert förtjänst. Vi är så tacksamma för att vi fick just honom 🤎

Så nu börjar ett nytt kapitel. Ett med ännu fler tassavtryck i hallen, fler gosedjur på vift och ännu fler hjärtslag som klappar för våra fyrbenta. Välkommen hem, lilla ”B” vi har längtat efter dig mer än du någonsin kan förstå.

Och till dig som funderar på hund, välj med hjärtat och välj rätt. Välj en kennel som ser hundar som familjemedlemmar, inte bara som djur. För det är just vad de blir – familj.

Har du frågor om valp, Labradoodles, Goldendoodles eller PinkDaimonds kennel – lämna en kommentar. Eller skriv ett DM på Instagram. Jag delar gärna med mig! Och glöm inte att följa oss, våra fyrbenta pälsbarn har snart ett eget instagramkonto. Vi har så mycket valpäventyr kvar att uppleva 🐾✨

Kramar från oss (och några extra blöta nospussar från ”B”) 🤎