Denna väntan!

Okej så jag fick ett samtal imorse ”Madde nu är det tio minuter mellan värkarna!” Aha är allt packat? Kläder, trosor, bindor, extrakläder till pappa, kamera, laddare, smink? Alla tänkvärda frågor poppar direk upp. Ja ja ja allt är planerat in i det sista. Bra. Och nu då? Den där eviga väntan och hundra samtal senare, och fortfarande den där eviga väntan. Fick ett samtal för sådär en timma sedan, äntligen är dom på väg in till BB. Var femte minute andades vi in genom näsan och ut genom munnen nu var värkarna tilltagande. Det hördes och på nått lustigt vänster så börjar man själv andas precis lika dant. Och nja, jag kunde faktiskt känna den där smärtan liite grann. Fasen vad jobbigt det är att inte veta, inte vara där. Tänkte precis på  hur det är att bli pappa. Att stå där brevis och se sin käraste ha ont och inte kunna göra något mer än att bara finnas till. Jag har haft med mig två vänninor på en av mina förlossningar. Och det gick alldeles utmärkt, speciellt eftersom den ena av dom själv har barn och vet hur en förlossning känns. Det tryggade mig något otroligt mycket. Såklart pappan kan trygga också, missförstå mig inte nu, men av någon anledning så har en viss hatkärlek till pappan infunnit sig under mina förlossningar. Ha! Slänger en bläng på mobilen NÄHE ingen status uppdaterad! Vänta Vänta…