Logotyp Madeleine Ilmrud vit
Sök
Stäng denna sökruta.

En jobbig tid!

Allt för många tankar i mitt huvud har rört till det för mig de senaste månaderna och jag har inte kommit mig för att skriva här. Vet inte ens om jag vill dela med mig av vad som spökat, och att skriva som om inget har hänt har känts omöjligt för mig. Jag har inga problem med att hålla masken i vanliga fall, och jag delar ju inte allt som rör mitt liv heller. Men det här har varit jobbigt, väldigt jobbigt. Och jag har verkligen försökt hålla ”fasaden” uppe men till slut orkade jag inte.

Jag är inte en orolig människa i botten, även om jag har ett brett känsloregister. Men jag delar bara mina innersta känslor med mina närmsta. Att helt plötsligt börja känna en gnagande känsla inombords har varit utmanande, och jag har fått ta en dag i taget.

Förra året, i slutet på sommaren så började jag få ont i magen och i ryggen. Det hela blev så jobbigt så jag tillslut fick tvinga mig själv att söka vård. Nej jag är ju inte en person som söker vård i första taget. Då hade jag provat att lägga om kosten, inte äta stark mat och undvika allt som kunde trigga igång gallstensbesvär. Jag trodde väl att det kunde vara något sådan. Men så gick jag ner väldigt mycket i vikt på kort tid och då fick jag väl ändå ringa vårdcentralen.

Jag fick träffa en AT-läkare hon skrev ut naproxen och visste inte vad det kunde vara. Att jag hade gått ner 18 kilo på bara några månader var inget hon verkade oroa sig för. Men hon skickade ändå en remiss till röntgen så de kunde göra ett ultraljud på min lever och galla.

De hittade inga större konstigheter på ultraljudet. Smärtan fanns dock kvar till och från. Och blodprovet visade att jag hade väldigt många trombocyter. Det var väl bara att stå ut då?

Senare blev jag sjuk och fick en envis bihåleinflammation, följt av en inflammerad lymfkörtel i käken. Jag fick söka vård på jouren och träffade en läkare som frågade lite allmänna frågor. Är du frisk förövrigt? Jag berättade då att jag hade lite ont i mage och ryggen, samt att jag gått ner mycket i vikt. Det av någon anledning fick honom att höja på ögonbrynet. Han tyckte absolut att min vårdcentral skulle utreda det mera noggrant. För går man ner mera än 10% av sin kroppsvikt på ett halvår så är det alarmerande, det vill säga om man inte gått in för att gå ner i vikt men det hade jag verkligen inte gjort. Jag hade enbart bara undvikit paprika, lök, gröna äpplen ja sådant som jag visste kunde påverka gallan.

Läkaren på jouren skrev till min vårdcentral och ett nytt besök bokades in. Och de tog nya prover, klämde och kände. Jag fick ju också erkänna att jag har lite ont i kroppen som kommer och går. Leder som värker, jag har ju alltid trott att det kommer med åldern, och eftersom jag alltid varit överrörlig så kanske det kan komma sig av det? Jag försöker alltid hitta logiska svar. Sen har jag ju mina eksem som kommer och går händerna. Läkaren pratade om något som heter PPP Pustulosis palmoplantaris, en inflammatorisk hudsjukdom. Det i sin tur kan ju också ge ledvärk.

Efter någon vecka ringde läkaren och berättade att mina trombocyter fortsatt var höga, och så kan det tydligen vara om man nyligen haft en en infektion eller inflammation. Hon berättade även att hon planerade en remiss till enheten samordnad cancerutredning, och en remiss till mammografi.

Det samtalet var bland det värsta jag fått. Kommer aldrig glömma 28 november, för det var då hon ringde. Jag satt på min kollegas kontor på jobbet och undrade vad hon i andra änden på luren faktiskt sa? Minns att jag frågade läkaren vad det innebar? Och hon förklarade att på grund av min viktnedgång och höga trombocyter så tyckte hon att vi skulle rådfråga dem. Okej? Jag bad henne höra av sig till mig när hon fått kontakt med avdelningen i Linköping och hon lovade att ringa mig och förklara allt innan jag skulle dit. Just för att jag tyckte allt kändes så obehagligt och läskigt.

Jag blev nog lite chockad, samtidigt som jag blev väldigt ledsen. Jag ringde hem till Micke och berättade, de ska utreda mig för cancer tror jag? Sen gick jag ner till mina kollegor och med tanke på att de frågade vad som hade hänt så antar jag att de såg på mig att något var galet.

Följande veckor var hemska, på flera olika sätt. Jag kände nog verkligen efter hur jag mådde alldeles för mycket, fick en del katastroftankar. Tänk om det var sista julen jag skulle fira med familjen? Det var liksom oundvikligt att inte tänka så, och det slog mig att det kanske var en sista gång för allt!? Väntan på samtalet från läkaren gjorde mig också knäpp, jag väntade och väntade. Samtidigt var det skönt att sticka huvudet i sanden, för egentligen ville jag ju inte prata med läkaren överhuvudtaget. Inte om cancer i alla fall.

Julen kom, tiden gick. Barnen blev sjuka och jag fick annat tänka på. Men i februari blev jag sjuk igen, barnen smittade både mig och Micke. Och då fick jag ångest inför att behöva söka vård igen, förstod ju att det säkert skulle komma på tal om att jag skulle åka på den där cancerutredning i Linköping. Vi fick en tid till jouren, och jag fick träffa samma läkare som först noterade att jag gått ner så mycket vikt. Han frågade mig hur det hade gått? Och jag berättade att det var jobbigt och att jag fortfarande väntade på en tid till Linköping. Det som var lite positivt mitt upp i allt var ändå att jag kunde berätta att jag gått upp 2 kilo i vikt, och det verkade han gilla. Vad bra! Det gjorde mig hoppfull ändå och jag bestämde mig för att fortsätta gå in för att gå upp i vikt. Äta allt och kanske ännu mera onyttigt bara för att. Och det har jag kämpat med sedan dess! Mitt mål har varit att gå upp i vikt.

Det har blivit några flera besök på vårdcentralen och då har jag tagit mig mod att fråga om den här kallelsen. Man undrar ju verkligen vad som händer i en sådan här situation, och tankarna har varit många. Och har man cancer så borde det väl inte ta så lång tid innan man får en tid? Till sist fick jag en tid till min läkare så att vi kunde samtala om allt och reda ut frågorna kring den här kallelsen.

Jag var så nervös inför besöket, men det kändes ändå bra att gå dit. Mår ju fortfarande inte helt bra heller. Har inte ont i magen på samma sätt, men känner det i ryggen mellan varven. Har ont i mina leder till och från. Får svullna lymfkörtlar ibland, det kommer och sen försvinner det. Vissa dagrar det helt bra medans andra dagar är sådär. Märker direkt skillnad om någon av barnen är förkylda eller sjuka, det påverkas jag av.

Jag fick börja med att lämna blodprover, det visade att jag fortsatt har höga trombocytvärden, men de hade sjunkit något. Däremot så måste jag äta järntabletter för mina depåer var inte godkända. Jag är lite nedsatt och extra mottaglig för allt, men jag tycker det borde vara tvärtom efter alla barnbaciller jag utsatts för. Vi bestämde att jag skulle lämna mera prover, några hormonprover. Så där är vi nu. Jag ska boka tid för ny provtagning och sen får vi se vad som händer.

Sen var det den här obehagliga remissen till enheten samordnad cancerutredning. När vi började prata om detta så fick jag ont i magen och började känna mig illamående. Så säger hon -Du ska inte dit!!!! Jag ville bara gråta… Alla dessa månader med ångest, och rädsla över att det värsta skulle komma. Det gör en människa trasig på något vis. Skulle jag då inte behöva lämna min lilla bebis? Min lille Deus, som jag har grubblat över hur han skulle komma ihåg mig om jag inte skulle finnas mera. Och alla de andra barnen.

Jag ber om ursäkt, förlåt mig. Jag skulle ju ha ringt dig och berättat men jag glömde totalt bort det! Hon hade pratat med de i Linköping och de tyckte inte det fanns tillräckligt starka misstankar om sjukdom så därför såg de ingen anledning för mig att komma dit. Viktnedgången trodde de kom naturligt eftersom jag för inte så länge sedan fått barn. Och förhöjda trombocytvärden har jag tydligen haft sedan 2014 och behöver inte alls betyda något. Det däremot vill jag personligen utreda, vad jag förstått så är det inte bra att gå med för höga värden heller. Kanske beror det på den här PPP som läkaren pratade om?

Hur som helst, jag fick tillbaka luften i mina lungor och det kändes helt plötsligt som om jag kunde andas igen. Som jag har lidit av oro alla dessa månader, känt mig ensammast i världen. Har inte kunnat dela det jag känner med min man fullt ut heller. När jag haft ont och mått psykiskt dåligt av min oro så har det tyngt honom på ett sätt som gjort att han inte kunnat stötta mig. Han är nog ännu lite mera ”stoppa ner huvudet i sanden” fast på ett annat sätt, det som inte härdar det dödar om ni förstår hur jag menar. Antar att man bemöter kriser på olika sätt, men där är vi så olika, och det har varit hemskt.

Det här är väl också en av anledningarna till att jag inte velat skriva om detta, man vet inte inte hur andra reagerar och jag vill inte läsa några skräckhistorier. Orkar inte det. Vill inte heller ha några konstiga rubriker på grund av att jag delat något väldigt personligt.

Det här har gett mig lite annat perspektiv på att se på saker och ting. Jag har ännu en gång blivit påmind om att man inte ska ta vardagliga saker för givet, och man måste försöka uppskatta de små sakerna. Allt kan ändras från den ena dagen till den andra. Det finns så många människor som lever i fullständig sorg, bottenlös sorg på grund av sjukdom. Som vet att de en dag inte kommer få vakna upp hos sin familj mera. Så fruktansvärt hemskt och ledsamt.

Även om jag blev lite upprörd över att det tagit så lång tid innan jag fått svar på alla mina frågor så kunde inte våren kommit med bättre nyheter. Jag ska inte till enheten samordnad cancerutredning. De senaste veckorna har har jag fått påminna mig själv om det flera gånger om dagen, för det satt så djupt inom mig. Jag har kunnat vara ute i trädgården med barnen och planterat blommor, kunnat njuta av solen och älskat varenda millimeter av vad livet ger mig.

Under hela vintern så har jag försökt lära mig virka, det blev min terapi i allt det jobbiga. Det kanske fanns en mening med det med för nu har jag både lärt mig virka tröjor, mössor och väskor.

Amadeus har vuxit så mycket den senaste tiden. Vi har börjat skola in honom på förskolan, men vi var inte där många dagar förens både han och Livia blev sjuka. Och jämfört med mig så har Livia alldeles för lite trombocyter på grund av sin blodsjukdom, och så fort hon blir sjuk så sjunker dem ännu mera. Vi ska försöka ta nya tag med inskolningen och sen tar vi sommarlov och får fortsätta i höst igen.

Mathilde och EmmyLou har varit på disco, de fick med sig sin lillasyster Livia på ett hörn. Hon var så stolt och lycklig över att få följa med. Micke satt med på hela discot och jag tror nog att det ryckte lite i benen 😀

Fina tjejer 🤎

Jag hoppas ni förstår varför det varit lite tyst här, och jag hoppas ni kan förlåta min frånvaro. Ta hand om er så skriver jag snart igen 🤎

Kram / Madeleine
Prenumerera
Notify of
guest

15 Kommentarer
Äldsta
Senaste Populära
Inline Feedbacks
View all comments
AnnaLena Strandh
AnnaLena Strandh
17 days ago

Hej! Har just läst din blogg,den oron du kände känner jag igen när jag fick mitt cancerbesked.Det blev en jobbig tid med glädje och tårar men allt slutade bra nu ser jag bara framåt Nu tar vi hand om varandra och ser allt från den positiva sidan.må gott och njut av livet KRAM❤️

Camilla
Camilla
17 days ago

Ville bara skicka massvis med kramar & kärlek!🫶❤️ va rädda om varandra!🙏

Karin
Karin
17 days ago

Stor och varm kram till dig från mig ♥️♥️

Katarina
Katarina
17 days ago

♥️♥️♥️

Lotta
Lotta
17 days ago

Vill bara skicka en stor kram till dig❤️❤️

Kerstin
Kerstin
17 days ago

Åh fy vad jobbigt, känner obehaget i hela kroppen🙄 Förstår känslan av både vilja veta vad som är fel och samtidigt bara vilja glömma bort allt. Men det är skönt när man tagit tag i problemet. Tack vare dig tänker jag ta mig i kragen och boka en tid på hc. Lycka till med allt ❤️

Marie
Marie
17 days ago

Stor kram till dig!🥰

Yvonne
Yvonne
17 days ago

Hej Madeleine ! Din läkare sa att om din viktnedgång efter din graviditet , kan berätta jag rasade över 25 kilo efter ag fick min son, gjorde en jätteutredning . det visade sig att jag blivit lactosintolerant så ingen mjölk alls och inget som innehöll -mjölksocker , har du testat din Lactos för det kan ge smärtor och viktnedgång , Har det Gott

Mikaela
Mikaela
17 days ago

Tänker på dig 🫶🏼🤎🧸 Jag ska ta prov om någon dag, trombocyterna spökar för mig också. Stor kram! 🫶🏼

Jessica
Jessica
17 days ago

Amie
Amie
17 days ago

Kramar till dig, kan känna dina känslor så mycket. Allt vi har är här och nu ❤️

Gunilla
Gunilla
17 days ago

Kram, tänk vad livet är värdefullt ändå♥️ Tänker på min exman som nyligen gått bort. Såå mycket sorg som man kan ha. Hoppas allt går bra för dig nu♥️

Kina
Kina
16 days ago

Varma kramar till dig 🌹

Ulla Eriksson
Ulla Eriksson
15 days ago

Vilken skitjobbig tid du har haft. HÅLLER TUMMARNA för att det vänder nu. Varma kramar till er allihopa.

Anette
Anette
11 days ago

Varma kramar till dig Madde. Har tänkt att ngt måste ha hänt då du inte skrivit på länge :(. Vilken himla tur och lättnad att det inte blev en cancerutredning! Hoppas att du slipper dina smärtor och får vara frisk framöver. >3

Dela inlägget

Relaterade inlägg

Grattis Adam!

Det är svårt att sätta ord på den stolthet och glädje vi känner. Vår Adam, som vi har sett växa

Läs inlägget

Samarbetsförfrågningar

Fyll i formuläret så återkommer vi snarast möjligt.

Kontaktinformation
Beskriv kampanjen