Igår tänkte jag på det här med förlossningsskräck. Trots att barnmorskorna som förlöst mina barn sagt att jag är som gjord för att föda barn så har jag många gånger tvivlat. Ingen förlossning är den andra lik. När jag väntade Victor var jag väldigt ung och förstod inte vad som väntade mig. Självklart hade jag funderingar över hur det skulle vara men jag förträngde den dagen så länge som det bara gick. Till slut kom ju ändå den där dagen när han skulle komma ut. Vid tolvslaget på nyårsafton när vi skulle skåla in det nya året bestämde sig Victor för att ”knacka på”. Värkarna gjorde ont och jag blev nästan lite hysterisk över att jag inte kunde kontrollera smärtan. Jag ropade på min storebror som alltid varit min trygghet. Efter mycket om och men så ringde jag honom. Det var ju nyår och hel del förfriskningar hade passerat under natten, så när jag ringde brorsan så hade han precis somnat och var nog liiite på pickalurven. Mellan alla snyftningar så fick jag till slut fram att jag var på BB ”På BB? Så här dags är du inte klok vet du vad klockan är eller? Gå och lägg dig!” Han skrattade och jag tänkte bara att han MÅSTE komma. Till slut så åkte min mamma och hämtade honom. Glad i hågen kom han in där i förlossningsrummet. ”Tjeeeena det jag som är Rille, Maddes storebror. Nu ska vi föda barn!” Sådärja det lät som en baggis tänkte jag. Han övertalade mig att ta en ryggbedövning vilket jag gjorde. När de väl hade fått dit den så var det som att komma till himmelriket. Ändå gick det väldigt snabbt efter det, jag fick krystvärkar nästan omgående. De la mig i gynställning vilket jag kommer ihåg kändes väldigt obehagligt. Men de förklarade att de alltid gjorde så med förstföderskor. Det hade gått nio timmar från första värk och jag kände mig helt slut, jag orkade inte mer. Men det är bara vad man tror, för helvete vilka krafter man har egentligen. Jag krystade och krystade men inget hände. Victors hjärtljud sjönk och snart var rummet fylld med sköterskor och läkare. Jag kommer ihåg att min bror sa till mig att jag verkligen måste fixa det här NU och i samma anda som han sa det så blev jag hulken och då kom han, världens finaste lilla pojke. Allt bara släppte, det var glömt och jag hade inte ont någonstans. Allt kändes bara underbart och helt fantastiskt. All den smärtan som jag alldeles nyss hade fått uppleva var som bortblåst.
Två år senare så väntade jag Oliver. Jag visste vad jag skulle gå igenom och jag visste att jag klarade det. Men tankarna kom ändå. Ryggbedövningen som jag fick när Victor föddes orsakade något som heter spinalhuvudvärk och kom några timmar efter att Victor föddes. Det kan man få om det råkar gå hål på ryggmärgshinnan när man bedövar. Till slut tog tankarna över mitt huvud och jag vägrade att ta en sådan bedövning igen. Det blev så pass att jag blev livrädd för alla stick. När jag ringde upp till förlossningen och berättade att jag hade värkar så fick de lova mig över telefonen att de inte skulle sticka mig någonstans. ”Lova annars kommer jag inte!” Som tur var så kom Oliver med en väldig fart så de hann inte med några nålar överhuvudtaget.
Vilken tur jag hade haft tänkte jag. Bilden jag hade målat upp var ju alldeles onödig. Men när barn tre skulle komma så satt det fortfarande kvar ändå även om jag skrattade åt mig själv efter Olivers födelse så kom dom där jäkla tankarna tillbaka. Övertalade mig själv att det skulle gå fort, så att jag inte skulle behöva gå och prata med någon om det. Men där fick jag, jag blev lurad minsann. Det blev världens längsta förlossning utan bedövning. Arton timmar tog det innan William äntligen kom. Även om lyckan var total och smärtan som bortblåst så bestämde jag mig då för att aldrig mera föda barn. Vi pratade om det länge efteråt på mödravården.
Det gick några år så träffade jag Micke och blev gravid med Engla-Freja. Jag plågades av förlossningsskräcken som tog över min tankeverksamhet totalt. Men den här gången hade jag bestämt mig för att ha en plan. Jag skrev ner alla mina tankar kring förlossningen och pratade med min barnmorska om allt. Det kändes väldigt tryggt och det var otroligt befriande att faktiskt vara ärlig med vad jag kände. Jag blev så trygg i mig själv att jag till och med valde ryggbedövning igen. Det som plågat mig under de tidigare förlossningarna kändes helt okej. Tråkigt nog så reagerade jag inte alls bra på bedövningen. Jag fick en ganska rejäl allergisk reaktion. Så typiskt när jag äntligen vågat ta mig mod till att faktisk prova ryggbedövningen igen.
Men tack vare min plan så kände jag mig lugn genom hela förlossningen och det var tryggt. Följande förlossningar har varit helt okej och jag har inte känt den här ångesten som innan. Jag har inte kunnat ta någon direkt smärtlindring förutom lustgas men det har funkat bra. Egentligen så tror jag att tankarna är den den största boven när man är rädd för något. Kan man hitta ett sätt att vinna över dom så blir det mycket enklare. Smärtan har ju varit densamma varje gång skillnaden är bara att jag lärt mig tackla dom. Ingen förlossning är den andra lik. Och det spelar ingen roll hur många barn man har för det blir inte automatiskt lättare för det. När tvillingarna kom så var det en helt annan beredskap. De kom också i säte/säte dvs båda kom med rumpan före. Jag kan inte påstå att det är någon större skillnad att föda barn i säte däremot så var det väldigt mycket folk i förlossningsrummet vilket kändes lite obehagligt.
Ibland så skulle man vilja att ens partner skulle få känna värkarna. När jag gästade Breaking News så fick Fredrik & Filip prova på att ”föda barn”. Jag vet att de fick en helt annan syn på att föda barn. Filip sa till mig efter programmet att jag var hans största idol. ”Du kan vara en av de starkaste kvinnorna i världen”. Antar att han verkligen tog åt sig av fejkvärkarna 🙂
Jag håller Filips hand hårt och försöker få honom att andas rätt.
Mina tips till alla som känner sig oroliga inför förlossningen är…
1. Gör en lista över vad du känner dig orolig för. Vad är du rädd för? Att något ska hända barnet, att du ska spricka, kräkas eller tappa kontrollen? Prata sen med din barnmorska och partner om det här.
2. Var ärlig! Håll det inte inom dig och våga prata om det. Man behöver absolut inte skämmas för sina tankar och funderingar man har. Och det är absolut inte någon tävling om vem som klarar det bäst. Alla kvinnor upplever det på olika sätt.
3. Gör en plan! Hitta ett sätt som blockerar de jobbiga tankarna. Är man tillfreds och lugn så tacklar man smärtan på ett bättre sätt. Prata med din partner om vad som gör dig lugn och acceptera att förlossningen är igång. Försök hitta en känslomässig strategi. När man väl är där så kanske man känner något helt annat men då är det okej också. Läs på innan och lär dig profylax. Andningen gör så mycket under en förlossningen.
4. Försök att vila så mycket som möjligt under den första fasen av förlossningen. Hitta ditt eget sätt att slappna av och lyssna på dig själv. Det är du som bestämmer vad som är bäst för dig men var inte rädd för att prova olika metoder. Duscha varmt eller hitta en ställning som känns bra kan vara några olika sätt.