Regn och rusk, obotligt uttråkad. Vi har parkerat bilar, städat, sparkat boll, hängt i soffan, parkerat mera bilar och käkat påskgodis. Ja det blev en massa godis över. Tänkte på det här med godis och barn. När är det okej att inviga barn i godistraditioner? Självklart väldigt individuellt. Men kan det vara så att förstagångsmammor är mera försiktiga med att introducera sötsakerna än oss föräldrar med flera barn? Försöker komma ihåg hur jag själv var. Kan inte minnas. Eller är det bara så att man blivit mera medveten om följderna? Charlie och Colin är två år och visst får de äta godis. Inte utan gränser, men visst får de godis. Hemma hos oss räcker en godispåse väldigt länge, påskgodiset kommer ligga kvar i skafferiet till midsommar, och fortfarande har vi kvar julgodiset. Bananerna däremot tar slut på en dag. Kanske lockar den hysteriska sockerpolisen till mera nyfikenhet och behov? För visst är det så att man oftast alltid blir sugen på något man inte har hemma?
Min största bedrift i min viktresa innan jag blev gravid var att bemästra mina behov och få en stark karatär. Jag mådde alltid som värst när det inte fanns något socker hemma. Jag är säker på att alla faktiskt har den karaktären om man verkligen verkligen vill. Ibland kan man såklart behöva lite skjuts på vägen. Men allt handlar om viljan. Just nu tänker jag inte så mycket på vad jag äter faktiskt. Eller inte alls. Men samtidigt längtar jag efter att få börja dagarna med en löprunda igen. Så vi åt lite godis idag, men för det kommer jag inte att vara någon sockerpolis och välja bort påsen på lördag 🙂