Klockan passerade tolv på natten och nu var det måndag. EmmyLous födelsedag Grattis våran älskade stora tjej på födelsedagen!
Just den här födelsedagen började inte så bra. Under natten så vaknade EmmyLou med världens förkylning, och det ända hon sa var kommer jag inte få gå till skolan nu? Hon älskar sin skola, det är det bästa hon vet! Och just den här dagen var ju hennes födelsedag och den hade hon sett framemot att få fira med kompisarna i skolan på dagen. Dessutom så hade hon längtat till den här dagen för att vi såklart också skulle fira henne. Skulle alla storslagna planer ställas in nu?
Jag försökte lugna henne så gott jag kunde och hon fick sitta upp med mig en stund i soffan.
Hurra för världens bästa tjej!
Jag kände fortsatt lite tryck neråt och det gjorde lite lite ont i ryggen ibland. Jag förklarade för Emmylou att det var bäst att försöka somna om i sängen för att jag hade lite ont och då tittade hon på mig och frågade om bebisen skulle komma? Det vet man ju aldrig, för bebisar kommer när bebisar kommer. Men då kommer ju inte ni sjunga för mig imorgonbitti? Jag försökte lugna hennes oro igen genom att säga att det skulle lösa sig oavsett.
Lilla hjärtat, inte lätt att både bli sjuk och kanske få en lillebror på samma dag. Och jag kunde ju inte lova henne att vi skulle vara hemma för jag visste ju inte.
Till slut somnade EmmyLou och jag kunde äntligen andas ut lite i soffan. Rätt som det var kom Engla-Freja ner från övervåningen, hon kände sig inte heller helt hundra. Vad är oddsen? Är det någon som skojar med mig? Engla-Freja tittade på mig med stora ögon och undrade vad sjutton jag satt uppe för? Jag chockade nog alla genom att hålla mig vaken längst just den här kvällen och natten Jag svarade att jag hade lite ont men att jag skulle gå in och lägga mig och försöka sova lite. Sagt och gjort så sa vi godnatt igen och sen gick jag in och lade mig i sängen. Livia hostade till och jag tyckte mig höra att det lät som falsk krupp. Det skulle ju vara pricken över i:et.
Ryggen värkte lite nästan som mensvärk. Men kunde lika gärna varit smärta efter en lång dag med många aktiviteter så jag ignorerade det och bestämde mig för att sova. Det tog en stund innan jag kom till ro men till slut somnade jag en stund.
Klockan 03.30 vaknade jag av att det gjorde lite ondare. Jag försökte urskilja om det var en värk eller vad det nu var? Satte mig upp i sängen och knackade på Mickes rygg. Jag tror kanske jag fick lite ont nu? Micke tittade upp lite förvirrat och sa, okej väck mig om det blir värre! Ingen panik där inte Jag gick upp och tog på mig kläderna och ganska snabbt kände jag att det faktiskt gjorde ont ännu en gång. Så jag väckte Micke och bad honom komma upp till mig.
Rätt som det var så stod han i hallen fullt påklädd och redo att åka. Då fick jag lite panik och tyckte han skulle lugna ner sig lite, herregud jag visste ju inte till 100% om det verkligen var ordentliga värkar och om bebisen verkligen skulle komma nu. Eftersom jag haft förvärkar till och från innan så var jag rädd för att bli besviken ännu en gång. Men snabbt kom det flera värkar och Micke tyckte verkligen vi skulle åka till förlossningen. Jag blev irriterad och sa några väl valda ord för ännu tyckte jag inte att värkarna var så kraftiga. Men jag ångrade mig ganska snabbt, för nu började det faktiskt göra mera ont.
Micke väckte Engla-Freja som kom ner och lade sig i våran säng. Jag plockade fram Livias astmamediciner ifall hon skulle bli värre. William fanns dessutom på övervåningen så jag var inte orolig. Skickade meddelande till både Victor och Oliver så även de visste att vi hade åkt. Oliver fanns i närheten och han skrev att han kunde komma om han behövdes. Så fint att de vill hjälpa till
04.30 alltså en timma efter att jag väckte Micke första gången så sitter vi nu i bilen på väg till förlossningen. Jag kunde inte riktigt förstå det. Lite chockad att det verkligen var dags. Jag skickade meddelande till mamma och till två tjejkompisar. Den ena av dem också gravid. Vi har haft kontakt genom hela våran graviditet till och från och pratat väldigt mycket den här sista tiden. Jag visste att hon redan var på förlossningen och det kändes så roligt att kunna skriva att även vi var på väg dit.
Som bestämt så ringde jag till förlossningen på vägen in, jag var ganska tydlig när jag ringde. Hej mitt namn är, och jag har värkar sedan någon timma tillbaka och jag tror jag bebisen kan komma snabbt. Vi var så välkomna och just under detta samtalet så längtade jag verkligen tills vi var framme för jag ville gärna ha lustgasen på en gång.
Micke undrade om vi skulle stanna precis utanför ingången så han kunde han följa med mig upp och sedan parkera om bilen efter det. Men det ville jag absolut inte. För när Livia föddes så gjorde vi så och då höll han på att missa när Livia föddes. Nej! Jag följer med dig och parkerar bilen, det är lugnt jag tror vi hinner det. Jag tog ännu en värk precis när Micke packade ur bilen. Och sen gick jag det snabbaste jag kunde. Det måste sett roligt ut, tänk er en ojande pingvin
Klockan var nu ca 05.20 och vi möttes upp på förlossningen av världens bästa undersköterska Katharina. Ett ansikte jag kände igen, kändes så skönt att det var någon jag träffat tidigare…