Att vara förälder. Små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer. Ingen förälder är fulländad. Och idag har jag haft en riktig skitdag när det gäller stora barn. Har jag glömt hur det kunde vara att vara tonåring? (muttrar) Min förkylning gör mig extra lättretlig, och bättre blir det inte heller av andra energikrävande stollar i min omgivning. Suckar. Skulle gärna gått på ett föräldramöte igår men pga att Adam inte är riktigt kry så valde jag att stanna hemma. Den andra anledning är att jag inte blivit informerad om detta föräldramöte.
”säg ingenting till mamma”
Men vafan! Vad är problemet? Är inte kommunikation a och o? Även om man inte uppfostrar barn gemensamt så vill man väl förhoppningsvis samma sak, att barnen ska ha det bra. Och har man delad vårdnad så bör kanske båda föräldrarna ta gemensamma beslut? Trodde det var självklart. Men man slutar inte att förvånas… (muttrar fortfarande) Men jag kanske ska börja lägga mig i hur andra sköter sina barn? Dom kanske också är CP-skadade? Eller ännu värre deras föräldrar! Barn ska inte behöva höra när vuxna kallar andra familjemedlemmar för CP-skadade!? Och överhuvudtaget så bör man kanske tänka på vad man säger i barnens närhet. Åsikter kan du hålla för dig själv!!!!!!!!!!!!
Har även hunnit väga in de små barnen idag. Charlie Sheen väger nu 7800g och är 68cm lång och Colle trolle väger 8400g och är 68cm lång. Stora pojkar :O) Och faktiskt så börjar det kännas i ryggen nu att de väger lite mera, speciellt när man måste bära dom samtidigt, inte det lättaste. Och har jag otur så blir dom hungriga exakt samtidigt. Dubbelamma är inte att rekomendera när de blivit så stora barnen. Det går ju men man måste trixa lite.
Nu ska jag vara lite husmoderlig och fixa till något gott att fika på i eftermiddag.
Tjing!