Midsommaren har svept förbi. Den blev trots många tårar ganska fin. Kanske inte som jag velat men tårtan var god och barnen var glada. Jag lever liksom i en bubbla just nu där allt känns overkligt och obegripligt. Ena dagen hopp andra dagen förtvilan. Mellan allt så jobbar jag, kanske lika bra? För att inte tänka så mycket, men det är inte lätt. Ibland kommer saker och ting över en och då är det svårt att inte bryta ihop. Mina kollegor är värda världens största bukett! De finns där och bara det gör så mycket.
När jag kommer hem så möts jag av barnen och någonstans inom mig ler jag för det jag har!
Det kommer bli bra, det måste det ju eller hur? Man fixar det oavsett…