Jag skulle vilja göra ett glatt inlägg. Sprudla med min lycka och vara så glad som jag brukar. Nej livet tar sina vändningar och det kan inte alltid vara bra. Det känns som jag sörjer någon som har dött. Jag och Micke går igenom en livskris. Alla undrar vad som händer och jag har inte velat dela med mig av det. Varken jag eller Micke har varit oss själva. Ibland känns det som jag bara vill gömma mig och släppa allt. Jag har inte kunnat vara närvarande för någon inte ens min familj. Men det är dags att ta tag i det nu!
Vi är inte unika, det är inte första gången som ett äktenskap prövas. Men det är väldigt jobbigt för oss båda. Jag äkskar min man och mina barn över allt annat på jorden.
Från och med nu ska jag bara uppakatta det som betyder något. Även det lilla som kan bli så stort…
