Så har ännu en helg passerat. Vi har grejat här hemma med allt och ingenting. Inte haft några direkta måsten men ändå fått en hel del gjort.
Micke har jobbat i helgen, tråkigt när han jobbar helger men jag är väldigt glad och tacksam över att han blivit sjukskriven 50% med Mathilde. Han jobbar halva dagar, och sen kommer han hem så jag kan jobba. Hennes ätovilja gör det i dagsläget omöjligt för oss att lämna henne på förskolan, och vi båda måste ju jobba. Det här är ingen långsiktig lösning och vårt mål är ju att Mathilde ska kunna vara på förskolan som alla andra barn, men just nu går det inte. Vi har trollat med föräldradagarna, jag har fått jobba sena kvällar och nätter men någon gång tar orken slut för att man vänder in och ut på sig själv för att få vardagen att gå runt.
Det är svårt för andra att förstå och sätta sig in i det vi lever med. Så många gånger som jag bitit ihop och bara kört på, för att sen i min ensamhet gråta och bryta ihop. Många gånger har jag frågat mig själv hur mycket man måste orka med innan man ser en förbättring eller lösning. Det är så många saker som spelar in, men den ständiga oron är nog värst. Oron över vad som händer om Mathilde slutar att äta det hon äter nu. Vad ska hon då leva på? Om hon skulle bli sjuk, ni anar inte hur mycket det påverkar henne. Ni vet ju själva när man blir dålig, då är man inte så sugen på att äta något. Då kan ni tänka er hur det blir för Mathilde, och skulle hon behöva antibiotika så måste det ges intravenöst. Det går inte annars.
Vi är väldigt noga med att försöka hålla fasta tider när det kommer till maten, för Mathildes skull. Men det är lättare sagt än gjort för det beror ju lite på dagsformen. Mathilde har en fin viktkurva och det beror på att vi hela tiden kan underhålla vikten. Tack gud för det! Skulle jag inte ha det jobb jag har så skulle det vara omöjligt. Då hade jag jobbat inom vården och Mathilde hade behövt vara på förskolan och där hade hon inte ätit vilket hade påverkat hennes viktkurva negativt. Hela hennes mående hade varit påverkat då. Usch vilken mardröm, jag blir ledsen bara jag tänker på det 🙁 Jag hade aldrig kunnat utsätta mitt barn för det. Så hemskt.
Förra veckan så var vi hos logopeden, det var höjdpunkten på hela veckan tyckte Mathilde. De spelade bamselotto och lekte med prinsessor. Jag fick tips om en bok som jag ska köpa, den heter När ditt barn inte äter – Kajsa Lamm Laurin. Har någon av er läst den?
Logopeden ska också ”övervaka” eller hon ska vara med när Mathilde äter för att se hur hon är vid matbordet. Det brukar göras på förskolan, men eftersom Matilde inte är där över maten så ska logopeden komma hem till oss istället när vi äter. Det känns bra tycker jag, här hemma är Mathilde trygg. Men när jag tänker efter så kanske det vore bra om hon även fick se hur det inte funkar på förskolan?
En sak i taget. Jag är glad över att vi kommit så här långt och att vi får hjälp. Jag har även kontakt med en psykolog som är helt fantastisk. Det känns som jag för första gången blir hörd på riktigt. Någon utomstående som tar oss på allvar, och som även säger åt oss att vi måste hitta sätt där vi får andrum. Jag och Micke har blivit proffs på vårt barn och vad hon behöver. Vi har testat allt och lite till, och vi försöker läsa och ta del av all forskning som finns kring selektiv ätovilja/ARFID. Andrum har inte varit något som varit aktuellt, bara vårt barn mår bra så mår vi bra. Men, hur som helst mina samtal med psykologen är så fina och jag mår bra utan dom. Jag försöker vara objektiv och se utanför våran box här hemma men ibland det kan vara svårt ibland när det gäller ens barn. Psykologen får mig att se saker och ting med andra ögon. Nyttigt.
Det var inte meningen att skriva så långt om det här nu, men det var en liten uppdatering om hur det går för oss ♥
Vi har hunnit med mycket lek och bus i helgen. Fotboll och frisbee. Jag skojade med Micke och sa att vårt elvamannalag kanske skulle behöva en avbytare 😉 Hahaha, livsfarligt att nämna för honom. Han skulle nog vilja ha en liten till tror jag. Och ärligt talat, hur skulle man inte vilja ha en till sådan här liten raring.
Det blev lite teamwork i helgen också, sysslor i hemmet eller ett tråkigt måste. Det är inte alltid roligt att behöva göra saker i hushållet, och vissa saker tycker t.o.m. jag som älskar att ha ordning och reda är fruktansvärt långtråkigt och energikrävande att behöva göra. Tex tvätten, fy fasen så trist! Eller ja, själva momentet att lägga in tvätten i tvättmaskinen har jag inget emot. Jag kan hänga tvätten också, men att vika allt och lägga in i garderoben är det absolut tråkigaste jag vet.
Men jag vet hur man råder bot på det numera. Svaret är ljudbok! Tvätten har aldrig varit så härlig som nu 😀 Allt som är tråkigt och tar tid tar jag gärna på mig. Då har jag anledning att lyssna på en bra bok. När tiden inte finns att sätta sig ner och läsa, då får någon annan läsa för mig. Perfekt! Har ni inte testat att lyssna på ljudböcker så måste ni göra det.
Adam och Charlie skalade potatis, eller rättare sagt Adam fick skala själv efter stund för Charlie fick klåda och eksem av potatisen. Han är ju överkänslig för en del saker och har allergi, men han har aldrig haft problem med potatis tidigare. Stackars Charlie. Tur det finns allergimediciner.
Klockan sprang visst iväg, jag måste komma i säng nu. Har varit trött hela dagen, fick några sms inatt av min älskade son i Oliver. Det var visst inte meningen, men när telefonen låter mitt i natten så vaknar jag och tror att något hänt. Sen hade jag svårt att somna om.
Men han fick igen imorse hehe! Då var det mamma som visst råkade ringa 😉 Han hade haft några grabbar över från laget och de hade druckit några öl. Hur han råkat smsa mig mitt i natten är en annan fråga.
Jag är glad över att Oliver trivs så bra i Norrköping, han har verkligen hittat sig själv i sin nya hemstad och fått många nya fina vänner.
Nu säger den här tanten godnatt!
Kram / Madeleine
