Lillebror har inte kommit ännu. Många frågar av omtanke och jag är så glad att ni bryr er. Samtidigt så känner jag mig lite stressad inombords om jag ska vara ärlig. Nästan lite uppgiven, den känslan har jag precis just nu. Om en stund kanske jag känner något helt annat? Jag vet inte, jag är väl lite ur balans. Brukar inte vara det men det är så mycket känslor som bubblar just nu. Ena stunden är jag stark, glad och positiv. Men plötsligt sköljer en våg av oro över mig och man tänker hundra tankar. Varför kommer han inte? Jag vet ju också att det är helt normalt att man faktiskt går över tiden och då blir jag lite arg på mig själv som överhuvudtaget känner den här stressen. När man har fått barn tidigare i vecka 37/38 så känns dessa extra dagar som en evighet. Man kan ju gå en hel månad längre om man räknar från vecka 37.
Augusti verkar inte vara en bra födelsemånad för mina barn. EmmyLou skulle vara född 25e augusti, hon kom 5e september. Enda gången jag gått så långt över tiden. Det var det tuffaste jag varit med om. Så det kanske är detsamma med den här lilla krabaten?
Mobilen går varm. Har han kommit? Händer det något? Känner du något? Hur mår du? Ska du bli igångsatt? Jag ångrar lite att jag skrivit ut när BF är, just av den här anledningen Micke känner sig också stressad, han mår inte alls bra av denna väntan. Ena stunden får jag värkar och sen avtar dom. Eftersom det går så snabbt när det väl sätter igång så blir ju oron lite större med. Sist hade vi 15 minuter på oss från att vi kom fram till sjukhuset tills att Livia var ute. Och då sa jag till Micke knappt 1 timma innan att jag trodde att det var dags att åka. Så från 0-100 sen var hon ute. Därför känner man ju efter lite mera kanske?
Men jag har den bästa hejarklacken här hemma Underbara älskade barn! Stora grabbarna hör också av sig både nu och då. Alla längtar efter lillebror!
Han kommer när han kommer helt enkelt! Han har det bra där inne, sparkar och hickar och lever rövare
Idag ska jag trotsa värkarna och mina otympliga kropp och tvinga mig iväg på fotbollsmatch. Jag är världens tröttaste och känner mig så himla tung och osmidig, men jag behöver nog lite miljöombyte för att inte bli helt knäpp. Med Livia så gick jag in i latensfasen (som det heter när själva förlossningen startar) när vi var på Ikea i Linköping, och Colins fotbollsmatch är i Linköping så jag tänker att det kanske är bra att jag åker dit?!
Skulle det över förmodan dra igång när vi är där inne så har vi förberett med förlossningsväskan som ligger och väntar i bilen.
Jag måste fråga er, för jag fick en kommentar i mitt senaste inlägg som lyder såhär…
Vad ska mannen med att göra hos barnmorskan?
Det är såklart olika för alla hur man vill man göra, om man vill ha med sin pojkvän, sambo, man till barnmorskan eller gyn. Men för mig så känns det helt självklart. Vi gör det här tillsammans som det så fint heter. Nej JAG är gravid, VI är inte gravida. Lite fånigt att man ens vill understryka det, struntar i hur man säger det för det är ju helt oviktigt egentligen, men VI väntar barn och VI ska bli föräldrar tillsammans och därför vill jag ha med Micke till barnmorskan och till läkaren. Han vill dessutom följa med själv, han är ju precis lika intresserad som jag. Det är vårt barn. Och jag är hans fru och han bryr sig om hur vi mår.
Är tacksam för att han kan följa med på dessa möten. Det har han inte alltid kunnat göra med tidigare barn. Så för mig känns det fint och tryggt. Hans stöd betyder mycket
Hur känner ni? Tycker ni det är konstigt att pappan är med till barnmorskan och till läkaren?
Ta hand om er! Och tack igen för all kärlek ni ger oss.
Kram / Madeleine
