Appropå mitt inlägg igår – Skynda långsamt – låt barnen få vara barn!
Så fick jag en kommentar läs:
Jag tror man ska passa sig för att berömma sina barn i alla lägen. Inget personligt mot dig Madeleine, men för att vi nu är i din blogg, ”Såklart du är fin – du är alltid fin!”. Tror inte man behöver vara speciellt gammal för att förstå att ”Mamma säger så just för att mamma är mamma, sen spelar det ingen större roll om jag kammar mig ’mitt finaste’ eller om jag räcker ut tungan”. För barnen själva är ju inte blinda, de ser en tydlig skillnad i sitt utseende om de kammar sig ”sitt finaste” och om de räcker ut tungan och båda är fasen inte lika fint… Sen ska man ju såklart aldrig använda just orden ”ful”, ”dålig” etc, men säga att ”Du kan faktiskt rita finare om du koncentrerar dig” eller kanske påpeka hur EXTRA söt tjejen blev när hon kammat sig ”sitt finaste”, så att man känner att det är värt att anstränga sig.
Man vill lura in sina barn i en värld där ”insidan spelar störst roll”, men tyvärr ser inte världen ut så alla gånger, och speciellt inte för barn som kommenterar det de ser och hör utifrån sitt oftast ganska enkelspåriga sätt att tänka. Snarare försöka lära barnen att alla inte är bra på allt men huvudsaken är att man gör sitt bästa, och att man aldrig får säga att något/något är fult för man gör kompisarna ledsna då.
Cilla.
Och nu MÅSTE jag svara för Cilla det du skrev oroar mig mer än någonsin.
Som mamma vill man ju alltid få sitt barn att må bra. Och det spelar kanske ingen roll om man får ett G eller MVG på engelska provet, oavsett så är det superbra i en mammas ögon. Men observera men, så ska man inte lura sitt barn. Och jag tror eller vill tro att alla föräldrar lär sina barn att även vara självkritiska, även det är nyttigt.
Men nu handlade detta om min treåriga dotter och hon ska INTE behöva ha denna känsla av att känna sig värdelös och otillräcklig. Vid treårsålder bör varken flickor eller pojkar bryta ihop för att de känner sig dåliga på att rita eller räkna – det är fel! Och även om de inte är blinda och faktiskt ser skillnad i spegeln så har ett barn i den åldern inget att referera till. Vad är ful? Vad är söt? Även om barn inte är dumma och förstår mer än vad man ibland tror.
Och lurar barnen in i värld där insidan spelar störst roll är precis vad man ska göra! För någonstans är det väl ändå det som räknas? Insidan! Man formar sina barn från början – grunden är den viktigaste. Att lära barnen något annat vore galet. Med utvecklingen kommer sedan livets alla stolpar. Och tro mig barnen hinner att se världens dystra verklighet. Men visst kan man inte vara bra på allt – eller det kan man visst!
Jag lär mina barn att inget är omöjligt – vill man så kan man!
Sen får barnen givetvis själv välja vilken väg de vill gå och oavsett så kommer jag vara där…