Och låt våra barn få vara barn. Jag blir så ledsen och ärligt talat orolig för vart det ska sluta. Våran välfärd och barnens framtid – vad händer? Ska inte lägga ut nån moralpredikan kan väl inte kalla mig själv för moralkärring.
Det började för några dagar sedan. Engla-Freja stod framför spegeln och borstade håret ”mamma är jag fin?” Såklart du är fin mitt barn – du är alltid fin. ”Gahhh jag är ful, det blir fel” . Plötsligt blir hon tokig och skriker rätt ut, men snart övergår det i tårar. Men va? Kändes inte likt Engla-Freja att varken säga så eller bli så ledsen. Micke tröstar. Senare på kvällen så ritar vi. ”Mamma tycker du jag ritar fint?” Du målar alltid fint lilla gumman. Ännu en gång kommer humöret fram och hon skriker rätt ut och blir jätte ledsen. ”NEJ jag kan inte rita, det blir fult!” Hm? Efter mycket tårar och en mängd försök att få Engla-Freja att bli glad igen så berättar hon för pappa Micke att barnen på dagis säger att hon inte kan rita fint och att hon är ful. Men va faan! Okej barn kan vara elaka men i den här åldern? Hon är faktiskt bara tre år. Barn kan retas men när komplexen går så här långt ner i åldern då är det något som är extremt fel.
Vad lär vi våra barn? Det gav i alla fall mig en tankeställare. Jag ska nog tänka mig för i fortsättningen, inte klaga så mycket över att jag fortfarande inte kommer i mina favoritjeans, och ja har jag en dålig hårdag så skit samma då.
Engla-Freja berättade också att hon tyckte det var svårt med siffrorna på dagis – för hemma kan hon minsann. Och ärligt talat, vad är det för fel på dessa morsor som slaviskt MÅSTE få sina barn att rabbla alfabetet när de inte ens har hunnit fylla tre, eller kanske tom. läsa och skriva. Visst man blir otroligt glad som förälder när ens barn utvecklas tidigt och snabbt (jag vet jag har sådana barn) men om inte alla gör det så är det väl ingen katasrof?! Låt barnen få vara barn så länge de bara kan och vill.
Så idag ville jag ge Engla-Freja lite självförtroende och självkänsla. Vi skulle rita och räkna på ett rolig och lekfullt sätt. Och hon lär sig om hon vill. Huvudsaken är att hon känner att hon gjort något fint som hon kan vara stolt över. Vi ritade siffror som vi klippte ut och färglade och satte i en ram och även den målade. Och ni kan gissa om hon blev glad. ”Mamma du är så underbar, jag älskar dig”
Numera har lillsnörpan en ny fin tavla på sitt rum (som även lillebror gillar då han krypt ner i Engla-Frejas säng) och hon har lärt sig färgerna samtidigt som siffrorna sitter mer än säkert nu.
Hurra!