Jag vet att det låter hemskt, men det är inget emot hur det känns. Jag borde vara glad idag, det är min sons födelsedag. Han fyller tolv. Det är också mammavecka och jag såg framemot att han äntligen skulle komma till oss igen. Jag ringde till honom på förmiddagen, men han svarade inte. Ringde till honom på eftermiddagen men han svarade fortfarande inte. Jag tänkte jag skulle ringa hans pappa men struntade i det eftersom jag vet att han ändå inte svara när jag ringer. Hela dagen gick. Inget födelsedagsbarn dök upp. Jag skulle ljuga om jag sa att jag är förvånad. Men tänkte att någonstans så kanske det finns någon form av känslor som gör att pappa skjutsar hem honom till hans mamma…
Jag ringde ännu ett par gånger och till slut även till pappan. Många signaler gick fram innan han till slut svarade, min son. Det hade varit fullt upp och mobilen blev bortglömd. Han hade andra planer, han skulle ”lana” med en kompis. ”Snälla mamma” ja, vad svarar man? Klockan var ju redan så mycket och födelsedagsfirandet vi hade planerat var det redan försent för.
Delad vårdnad är inte alltid så lätt, specielt om man som föräldrar inte kan prata med varandra. Den enas ord blir oftast starkare än den andras. I mitt fall så är mina ord svaga. Det känns som man motarbetar varandra när man egentligen borde arbeta för samma sak, våran son. Det fanns trots allt en tid då denna pojke blev till och då delades han med kärlek. Även om kärlek mellan oss föräldrar inte finns längre så kommer alltid kärleken till våran son finnas. Och det bandet mellan oss kommer aldrig kunna försvinna. Varför är det då så svårt? Det borde vara enkelt och därför gör det mig så fruktansvärt arg.
Det har gått så långt att jag inte orkar bråka längre. Det känns inte som om det är rätt sätt att gå till väga. Gör jag fel? Borde jag kämpa mera? Mina ord väger ju lika mycket.
Nu är han så gammal att han själv får välja vart han ska vara ”när man är tolv år får man välja själv säger pappa” Men jag undrar varför säger han så? För att han inte vill dela våran son? Någon kommer säkert säga ”för att han inte vill vara hos er” men så är inte fallet. För när han är här så får han hundra procent uppmärksamhet och kärlek. Såklart han bråkar med sina syskon, men vilka syskon bråkar inte!?
Jag är kanske inte är den som borde ge råd i dessa fall, men till alla föräldrar som har delad vårdnad – försök hålla sams!
Ingen vinner på osämja!
Grattis Oliver på födelsedagen jag saknar dig så det det gör ont i mammahjärtat! Imorgon kommer du hem och då ska vi vara glada och sjunga Hipp Hurra ♥