Det här är helt galet. Jag har burit ner Tuva-Lis vagga i källaren, hon har blivit för stor för att ligga i den. Eller nja stor och stor hon är ju liten som en myra men hon både kryper och ställer sig upp nu. Precis som sina syskon är hon väldigt tidig i utvecklingen. Det kändes konstigt att bära ner vaggan, jag tänkte för mig själv att jaa det här är sista gången jag bär ner den här vaggan i källaren. Vi har bestämt oss för att vi inte ska ha mera barn nu. Det har jag ju sagt förut men nu är det så!
Det är väl självklart att man skulle älska ännu ett barn om det nu skulle bli ett barn till, det har ju inte med det att göra. Det handlar om att jag faktiskt tycker att man måste hinna med alla barn. Och faktum är ju att barn tar tid och ett barn måste få tillåtelse att ta tid. Barn har rätt att få ha fritidsintressen, och hur man än vrider och vänder så kan jag fortfarande bara vara en person – en mamma. Micke är också bara en person men fortfarande så tar barn tid.
Så kan man välja att vara en förälder som inte är delaktig, eller delaktig på samma sätt. Missförstå mig rätt, alla gillar ju inte sport och idrott. Men en del föräldrar tycks skaffa barn på löpande band utan att faktiskt engagera sig. Barn behöver stimulans och de behöver röra på sig. Och det ansvaret ligger på föräldrarna. Hur jag nu kom in på det här…?
Vaggan är nerplockad, nu ska pappa bara sänka spjälsängen också!